SPEGELBILDEN

Vem skrev så här?

”RAS och dess rekommendationer … följs inte av en majoritet av våra uppfödare. Man använder inte individer i avelsarbetet som är goda representanter för rasen. Man struntar i god samarbetsvilja, leklust, nyfikenhet och koncentrationsförmåga.”

Vem tittar över valpkullarna och kommer med exempel på storproducerande utställningskennlar, som väljer exteriöra meriter och avlar på hundar med lite nyfikenhet och t o m skottreaktioner? Vem säger:

”Jag vill dessutom påstå att alla de uppfödarna som idag inte överhuvudtaget använder sig av testerna MH och MT avstår p g a en enda anledning. SANNINGEN OM DERAS AVEL ÄR OBEKVÄM.”

Vem säger i sin slutkläm att det är hög tid att stå upp för sin ras? Nej – ingen colliemänniska! Den erfarne gamle uppfödaren av arbetande schäfer, Reino Oskarsson. Ni kan läsa hela inlägget Dags för strid med kommentarer här.
Det är nog inte det sista vi får höra i frågan och eftersom den rasklubbens företrädare inte direkt är kända för att vara lågmälda eller nyanserade när de rycker ut för att ”implementera schäfermärket” är det väl bara att ta på hörselskydden och krypa ner i bunkern. För har det varit trettio års bråk inom vår ras över exakt samma frågeställning – exteriöra meriter framför stabilitet, exteriöra meriter framför hälsa, exteriöra meriter framför arbetsförmåga – vad skall det då inte bli i den ännu mer prestigefyllda schäfervärlden med mycket större marknadsandelar att försvara?

Reino O slutar med att säga att narkotikahunden och bombhunden inte behöver CK och HP – de behöver arbetsglädje och uthållighet. Och:

”Du och jag som vill ha en god kamrat som följer oss i vardagen behöver ingen prishylla med rosetter, pokaler och röda band. Vi behöver en hund som klarar av att åka buss utan att huka för främlingar, inte bryter ihop av ljudet från nyårsraketerna eller flyr längre än kopplets längd för att det small till bakom hörnet. En hund som gärna vill leka med oss...”
Där hajade jag till. Har det verkligen gått så långt, att detta ska behöva sägas om den storartade arbetsrasen schäfer???
Tja, varför inte?
Man har redan sagt det länge om den storartade gamla arbetsrasen collie. Fast det finns en sak i Reinos inlägg, som inte är tillämpligt på vår ras.
”Om man tittar på schäferhundklubbens valphänvisning, så räcker det tydligen med att betala in 200 kr per år, sedan hänvisar schäferhundklubben gladeligen vilken jävla skit som helst.”

Tack, Collieklubben! Tack, uppfödare som finns inom klubben och värderar hälsa och nerver högre än de där röda banden!

Bodil Carlsson

NATTSKRÄCK?

Den här lille polaren väckte mig i natt. Inte själv, förstås - han var ljudlös. Men katten, som plötsligt jamade skrikigt på bron och till varje pris skulle släppas in från den nattpromenad han med stolt vajande svans hade krävt att få gå ut på - han väckte mig. Hundarna, som hörde honom, väckte mig.
Först såg jag ingenting - bara en katt som forsade in tvärs över mina fötter. Sen tyckte jag att det var stubben efter den gamla syrenen. Sedan såg jag att stubben rörde på sig.
Meles meles strök omkring fem meter bort och letade levergodis, som hundarna slarvigt hade missat. Meles meles missade inte en molekyl. Han brydde sig inte ens om kamerablixten, så fokuserad var han.

Grävling är allätare - bär, daggmask och smågnagare slinker ner. Grävling kan dela gryt och mat med räv. Rävar hör till grannskapet här.
Nästa gång den svartvite med bläsen hedrar min gårdsplan - är det första jag ska tänka på inte var kameran ligger, utan om avmaskningsmedlen räcker för en omgång till?
Om fler fynd av dvärgbandmask hittas, är jag rädd för att vi är många som måste ändra vårt sätt att leva. Kommer markägarna att uppskatta att hundar promenerar i skogen? Kommer vi att våga gå där?
Dvärgbandmasken kan nog bli ett värre slag mot allemansrätten än vi tänker oss - inte i lagstiftningen, men i praktiken.


Bodil Carlsson

COLLIEINFO UPPDATERAR...

... tyvärr med dåliga nyheter. Se Anslagstavlan!

Bodil Carlsson

DAYS OF MIRACLES&WONDERS

Fin gammal låt av Paul Simon. "These are the days of miracles and wonders, this here is a long distance call..."

Tittat in på Jemima Harrisons blogg idag? Gör det! Påskhelgens sista kväll blev riktigt bra. Vem skulle ni gissa mailar ett nyhetsbrev med raderna

"Dog shows and breeding of pedigree dogs are correctly criticized for promoting breed type exaggerations constituting risks and hazards for the health and soundness of individuals as well as entire breeds" - ?

Och vem skulle illustrera med bilder på alltmer extrema boxer- och chowhuvuden (och den obligatoriska arma basseten) med kommentaren "Snygg....överdriven...grotesk"?
Det är inte Jemima, inte RSPCA och inte djurrättsaktivistorganisationerna. Det är FCI med en text från svenska SKK som bakgrund!
This is a long distance call - från oss vanliga hundägare, från veterinärer och från genetiker- och äntligen verkar någon lyfta på luren därborta i andra ändan!

Bodil Carlsson

EN BRA DAG IGEN

Vem behöver inomhuspynt?
Den gröna påskduken utbredd över marken. Påskgardinerna uppsatta: blekgrönt i björktopparna. Påskljusen illgult lysande i porlande diken: kabbeleka!

Igårkväll ropade jag in shettisarna. De är hungriga på sitt avgnagda bete, så de kommer så fort de kan. Gamla Vit har alltid bråttom och kom i skarpt trav in till hötappen och när jag hade stängt till om henne, tittade jag ut efter de två andra. Solen stod så lågt att den bländade, så Grå kunde jag inte se. Jag såg bara en skugga över gräset och skuggan flög!
Hon kom som en liten hjort, i galopp över gårdsplan med Svart godmodigt lunkande efter.

Snöramponerade fårstängsel har sträckts och lite trädgård ansats, doftviolerna blommar och humlorna dånar i lindblommen, hundarna har spelat fotboll och glatts åt besök och grävt svalkegropar på lämpliga och mindre lämpliga ställen. Hästar och hundar och gäster har promenerats och alla har sovit himla länge och gott på nätterna.

Hoppas ni alla har haft en lika fin helg och god fortsättning på den sista påskkvällen!

Bodil Carlsson

Vad hände sen?

Ni kanske undrar vad som hände med den lilla Humhumterriern som såg dagens ljus i ett aristokratiskt och fiktivt grevskap, någonstans för ganska länge sedan, i England. Förutom det trista konstaterandet att de oftast är blinda och oftast avlivas i ung ålder.



Jo, rasen lever men frodas inte.
Rasstandarden är ristad i sten och har inte reviderats sedan Lady St John plitade ner sina små piffiga ordkonstellationer. Ingen har heller krävt en revidering. Bland merparten av rasens uppfödare har den gamla ladyn närmast ikonstatus. Och de tycker att det är mycket enerverande när folk frågar om ögonstatus på deras uppfödning. Ögonstatus är inte ett ord de vill ta i sin mun, det är simpelt och ovärdigt rasen, helt enkelt. Humhumterriern är så mycket mer än plumpa förfrågningar om eventuella ögonproblem. Det handlar om något större. Något eteriskt och nästan ogripbart. De äldre uppfödarna går till och med så långt att de kallar rasen för ett väsen. Och om det nu skulle föreligga några ögonproblem så vet varje uppfödare av rang att det talar man inte om. Det är inte viktigt. Det viktiga är detta unika väsen som varje liten ny Humhumterriervalp är. Ett under av skönhet som smälter kvinnohjärtan i samma takt som Clark Gable eller Mel Gibson gjorde på sin tid. Det är rasens uppgift – att vara bedårande och tilltalande för marknaden.

Så är det. Rasen når i bästa fall upp till dryga hundratalet registreringar per år i sitt hemland. I övriga Europa och världen handlar det om ett fåtal registreringar per år. Veterinärerna i EU har i ett gemensamt uttalande kritiserat uppfödningen av rasen samt krävt att samtliga uppfödare ska sträva efter att avla på större ögon. Uppfödarna å sin sida hävdar att veterinärerna inte förstår rasens ursprung eller väsen, och tänker inte kännas vid veterinärernas krav.
Kennelklubben i ursprungslandet vacklar. Uppfödarna befinner sig definitivt i de högre samhällsskikten och det ska mycket till innan man ställer krav på dessa. De har nämligen utmärkta jurister till hands, vad än problemet må vara. Tills vidare har kennelklubben utfärdat en rekommendation: Vid avel bör hänsyn tas till ögonens storlek.

Det tycker alla uppfödare att de redan gör. Precis som det står i rasstandarden så avlar de på små, sneda ögon, det som är rasens kännetecken.
Man kan kalla det ett Moment 22 – ett olösligt problem. För det är precis vad det är.

Johan Nilsson

EN BRA DAG

Som sagt – beklagar om någon tar illa vid sig av ord som uppfattas som hårda. Ja, jag har svårt för okunniga idioter.
Det beror på att jag har varit en.
Några gånger har jag varit den okunniga idiot som orsakade smärta.

Min första katt ville ha mig som assistent när hon födde sina ungar. Jag bäddade åt henne i stora klädskåpet och höll henne sällskap. Allra första kullen föddes geschwint, men kattan var ung och alldeles oerfaren och virrade omkring med en kattunge i munnen och en hängande bakefter i navelsträngen.
Jag klippte navelsträngen. Jag hade sett precis hur hon tuggade av den första. Men varför lämnade hon en centimeter, när man kunde klippa snyggt och prydligt alldeles intill magen? Varför inte göra det snyggt?
Jag klippte. Inte kunde jag tänka så långt som att det kanske fanns en anledning till att kattan tuggade på ett speciellt ställe, knappt en centimeter ut, där navelsträngen liksom blev smalare. Jag klippte snyggt!
Sedan fick jag sitta och stirra när det ljusröda blodet pulserade ut ur den där lilla kroppen som ryckte svagare och pep tystare för varje sekund som släpade sig förbi.
Nu har det gått nästan femtio år sedan kattungen dog inbäddad i handdukar i klädskåpet och jag skäms fortfarande. Visst, kattungar dör. Men de ska inte göra det av klåfingrig okunskap. Vi har lika lite rätt att stöka till luftvägar och rörelseapparat och immunförsvar på andra arter för att vi tycker att det är snyggt som vi har rätt att beskäftigt ha ihjäl en nyfödd katt.
Det som naturen har gjort bra kan vi sällan göra bättre.

Våra shettisar drog vi på fång av okunnig välvilja. Klassisk historia – för lite arbete och för mycket foder. Visst, vi var vilseledda av den tredje hästen. Hon har inget eller väldigt litet av anlagen för fång och blev aldrig det minsta sjuk, vilka ätorgier hon än lyckades rymma på. Men det ursäktar inte smärtan som vår okunnighet orsakade de två andra. Det har kostat lite hovslagarpengar och rätt mycket jobb att försöka rätta till, men det man har gjort fel måste man försöka laga.
Så vi går – och går och går – med hästarna och i uppförsbackarna springer vi. För varje vecka går träningspromenaden fortare och vi hinner längre och kommer hem med hästarna mindre svettiga - bara mycket mera andfådda själva. Hästarna ser bättre ut. Snövinterhull smälter bort och man kan se med blotta ögat hur bogmusklerna bygger på sig i stället, men det är en sjujäkla massa jobb!
Men det kan inte hjälpas.Sså länge det verkar gå vägen, får vi hålla på. Tre hästar dricker bäckvatten i en vitsippsbacke och njuter av livet. Tre hästar ropas in från hagen i kvällningen, två springer och den tredje skrittar snabbt, med fin längd i steget.
När jag tar henne i pannluggen och tar sats tittar hon förvånat. Sen fortsätter hon några meter över stallplan med mig liggande tvärs över sin rygg. Jag kanar av och skrattar.
Hästen vänder sig mot mig och det ser ut som ett litet leende i det stora, snälla ögat.


Varför har man djur?
För att de ska ha behållning av sitt liv och ge oss samma sak tillbaka.


Bodil Carlsson

SKRÄMSELEFFEKT?

Igår hade jag ett intressant samtal med Länsstyrelsen i Skåne. Jag lärde mig två saker, en väntad och en oväntad.

Kvinnan som skrev till shar pei-uppfödarna har fått många telefonsamtal. Två timmar om dagen i snitt i två veckors tid har hon suttit i telefon med folk som har velat kommentera hennes initiativ. Tjugo timmar!
90% var positiva. Folk var glada, uppmuntrande - påfallande många hade varit tacksamma för att någon gjorde något.
Cirka en tiondel var kritiska. Gissa vilken ras de födde upp?


Den oväntade nyheten var den här. Djurskyddstillsynen låg ju tidigare hos kommunerna och lagen tolkades på olika vis i olika kommuner – det som gick an i en kommun blev ett föreläggande i en annan. När djurskyddet gick över till länsstyrelserna, innebar det en extrabelastning som de har kämpat mycket med. Men det innebar också en chans till större enhetlighet.
Så kunde det tänkas, frågade jag försiktigt, att fler djurskyddsansvariga på fler länsstyrelser kan tänkas agera framöver, t ex mot problem hos hund?
-O ja! sa Länsstyrelsen i Skåne. - Det räcker med att kontakta oss!

Vem kan kontakta? Vem som helst. Allmänheten, förstås. Det finns en växande förfäran hos många vanliga hundintresserade över vad extrem exteriöravel ställer till med. Många veterinärer har varit upprörda länge. Och med tanke på vad många av dem tänker om vissa varianter av hundavel, men hittills har sagt hemma i soffan, eller i insändare till veterinärförbundets tidskrift som mest blir lästa av andra veterinärer...
… så undrar jag vad som händer den dag en ögonspecialist har fått se en hornhinneskada för mycket. Eller en hundobstretiker har fått göra ett kejsarsnitt till på bulldog. Eller en ortoped hittar ännu en missbildad extra ländkota på en schäfer med rörelsesmärta? Eller...

Hittills har det handlat om att man behöver tillstånd från Länsstyrelsen för att föda upp hund om det är mer än tre kullar per år och djurskyddet kan komma ut och pröva om ens hundar är tillräckligt välskötta och har tillräckligt med utrymme att röra sig på.
Om länsstyrelserna nu kan pröva om hundrasen man håller på med har ett etiskt utrymme för att avlas på och om ens hundar har anatomiska förutsättningar för att kunna röra sig – så är det faktiskt något helt nytt.
Och – känner jag plötsligt – inte en dag för tidigt! Kanske man åtminstone kunde hoppas på skrämseleffekten?

Bodil Carlsson

DET ENDA KONTROVERSIELLA?

Det är inte lättvindigt som jag kallar andra för okunniga, hjärtlösa idioter och jag beklagar, om någon uppfattar det som att jag förlöjligar vissa uppfödare. Mycket riktigt har det ramlat in ett mejl, som ber mig tänka på vad jag säger.
Hårda ord och högt tonläge är så vanligt i hundfolkets värld att man gott kan hålla igen. Orden riskerar att bli blankslitna annars.
Nu rann det över och det fanns inga andra ord att ta till.

Angelica har rätt i att shar pei har andra för överlevnad och livskvalitet lika allvarliga nedärvda sjukdomar som mucinos. Förhoppningsvis är ingen av dem i närheten av att vara så smärtsam som effekterna på ögat av mucinos. Ni kan själva läsa i Svenska Veterinärförbundets tidskrift – som för övrigt säger att det kan finnas en koppling mellan huddefekten mucinos och shar pei-feber och dessutom understryker att eye tacking varken är problemet eller lösningen på problemet: både valpar och vuxna hundar får ”i stor omfattning hornhinneskador” trots operationen. Som f ö görs på valpar före tre veckors ålder, med lokalbedövning. Hoppas man.
Det finns alltså andra allvarliga tillstånd också hos rasen. En ärftlig sjukdom hos människa påminner om shar pei-feber. Ingen tycker att den är särskilt kul. Även amyloidos är en välkänd sjukdom hos människor, lika dödlig och icke behandlingsbar hos oss.
Men de syns inte utanpå. I alla fall inte i början.

Den exteriördomare som har en shar pei framför sig kan inte titta på hunden och veta om den har en tidig amyloidos, om den kommer att dö i shar pei-fever eller om den kommer att utveckla MAST-celltumörer. Det kan inte djurskyddsansvarig myndighet heller.
Däremot kan vem som helst se det groteska överskottet av förtjockad hud och följderna av det. Alltså vidhåller jag, efter att ha tänkt över mitt språkbruk, att den domare som accepterar shar pei såsom den avbildas på rasklubbens hemsida fallerar antingen i anatomiska grundkunskaper eller i civilkurage. Och till den dag SKK kräver att djurskyddslagstiftningen följs även av hunduppfödare, är jag frestad att säga samma sak till dem. Det är illa, när Länsstyrelsen behöver gå in i SKK:s ställe för att skydda hundar mot exteriöravelns galenskaper.


På shar pei-klubbens hemsida hittar ni ett dokument, där man påtalar att rasens problem kanske skulle kunna minska om man utavlade men... ”Detta är kontroversiellt.”

Det är alltså inte kontroversiellt att premiera patologi. Det är inte kontroversiellt att göra om en hundras till en skämtteckning. Det är inte kontroversiellt att avla på läroboken i veterinär invärtesmedicin.
Det är inte kontroversiellt att tvinga på småvalpar ingrepp som ofta inte hjälper.
Det är inte kontroversiellt när ögonveterinärer tycker att de måste vända sig till massmedia.
För shar pei-uppfödarna är det kontroversiella utavel. Så jag beklagar ordvalet, men har ni en bättre beskrivning?

Bodil Carlsson

NI SOM SER...

... ...på TV vet säkert redan om det. Länsstyrelsen i Skåne säger alltså att de inte har lust att vänta längre på att SKK ska ta reda på hur stort problemet är. Shar-peivalpen i den här länken ser inte.
Men det är det mindre problemet. Det stora problemet är hur lång tid det tog och hur plågsamt det var för valpen att bli blind. När väl hornhinnan är omvandlad till en tjock ärrbildning, är synen borta. Men det är förhoppningsvis den värsta smärtan också.

SKK:s representant i programmet säger så sansat, att man ju måste ta reda på hur stort det här problemet är inom rasen. Innan man gör något åt saken. Man har hållit på sedan 2007.
Shar-peiklubben påstår att mellan åren 1995 - 2005 registrerades 597 shar pei i Sverige. Det bör betyda att det finns ett par hundra hundar i landet att räkna på. Vissa av dem ärrar igen sina hornhinnor. Det är priset för ett häftigt överskott av hud.
Vad är det som tar så lång tid att undersöka? Fått något i ögat, SKK, som hindrar er från att se vad ni har framför näsan?


Bodil Carlsson

POLITIKERNAS FAVORITRAS

Har ni läst den årliga insändarstormen mot hundskit? Den dyker alltid upp under snösmältningsveckorna och det krävs alltid krafttag. Det är alltid lika ä-c-k-l-i-g-t med hundskit på barnvagnshjulen och barnoverallerna. Man kan undra om det inte är lika äckligt med luftföroreningshalter som ger ungarna i centrala Göteborg asthma varje vinter, eller med flamskyddsmedel i modersmjölken, men det är inte det folk klagar på. De klagar på hundskit, som inte är ett hälsoproblem – än. Vilket tänker kommunpolitikerna göra något åt?
Hundskiten eller hälsoproblemet?


Holland har en arbetslöshet som ligger klart lägre än motsvarande svenska officiella siffra. Annars är landet kanske inte så olikt oss. Mindre inkomstskillnader än i grannländerna, tack vare progressiva skatter och bidrag, men precis som här håller det där på att ändra sig sedan en tjugo år tillbaka. En hel del problem med segregation i bostadsområden och skolor. Utbildningsministern lär ha sagt nyligen att det är meningslöst att försöka hindra att skolor blir ”helsvarta”, man får rikta in sig på att utbildningen är lika bra. En uppskattning säger att mellan 5 till 10 % av befolkningen lever på miniminivå rent ekonomiskt. Låter som om politikerna och väljarna trots ett bra utgångsläge har fått en del att ta tag i, inte sant?

Ändå är det i Holland som ett djurrättsparti har två platser i parlamentet sedan några år tillbaka och i Holland som stiftelsen Dier&Recht nu kräver ett stopp för avel på Cavalier King Charles. Går inte uppfödarna med på att lägga ner rasen frivilligt, så planerar stiftelsen att dra holländska Kennelklubben inför rätta för brott mot djurskyddslagen. Cavalieruppfödarna känner sig rätt trängda, tydligen – de kallar in experthjälp för att klarlägga att det inte är riktigt så illa ställt med rasens hälsa som stiftelsens hemsida påstår. Cavalier beskrivs som ett praktexempel på vad hjärtlös djurindustri utsätter hundar för för att vi ska kunna hålla oss med något så moraliskt tvivelaktigt som sällskapsdjur.
Jag förstår inte vad det är för ont i att ha hund för glädjens skull. Så jag begriper mig inte riktigt på djurrättsaktivisternas argument. Men jag förstår att följden av vissa varianter av hundavel sätter ammunition i nävarna på dem!
Och jag tror att jag förstår att risken för fientlighet mot hundar ökar, ju fler de blir i samhället.

Vi är vana vid att tänka på våra hundar som en hobby, en personlig angelägenhet, en självklar rättighet. Men om antalet närmar sig åttahundratusen bara i vår lilla befolkning, så är det inte säkert att alla tycker att det är en privatsak.
Man drömmer, om man tror att politiker struntar i hundar och hellre fokuserar på de stora problemen, arbetslöshet och barnfattigdom och sådana saker. Politiker fokuserar på vad som går hem hos väljarna. Och om det är dvärgbandmaskspridande hundar i tiotusental som skrämmer folk, eller gott om stora hundar i bostadsområden där det också finns gott om barn, gott om folk från hundovana kulturer och gott om killar med muskeljyckar – då är det vad politikerna kommer att ta upp. Deras favoritras är den som skapar väljarpoäng.
Det är enklare att förbjuda vissa hundraser än att förbjuda sociala problem. Det är mycket enklare att begränsa hundarnas rörelsefrihet än dvärgbandmaskens, gnagarnas och rävens.
Kommer politiker i Sverige att göra ingenting, när insändarstormen om hundskit på barnvagnshjulen inte handlar om hur äckligt det är – utan om hur farligt?

Bodil Carlsson

DET SOM FINNS KVAR

Gårdsplan är nästan krattad och stängslen nästan uppe igen, så vi tog en promenad för att mjuka upp stela muskler och räta på ömma ryggar och för att hundarna skulle få något roligare att titta på. Nu kan man ta sig fram igen, vätan håller på att torka upp. Mjölkkorna hålls inne och hagarna är öppna för vandringar.

Det här är det som finns kvar av Slänga – en halvcirkelformad trappsten och en stolpe med hembygdsföreningens namnplåt. Två inristade meningar:

Försvann på 10-talet. Senast boende Carl och Lotta Wall.

Den lilla kullen bakom trappstenen är förmodligen murstocken. Längre bort växer modern plantageskog in, men runt husresten är ängsmarken öppen – kor betar fortfarande här. Stengärdsgården står upprätt. Jag brukar gå hit varje vår och ta av mig mössan för Carl och Lotta Wall.

Sen fortsätter vi och går in en halvcirkel för att komma tillbaka till vägen och gårdarna – Slänga betyder ungefär ”Svängen”, stället vid sidan av.
Åkrarna ligger svarta eller klargröna. Bergen på andra sidan är Östergötland. När vi kommer hem lyser det här i eftermiddagssolen, det som finns kvar efter de som var här före oss.


P S: Dubbelklicka på fotona, så syns vackra hundar bättre!
Bodil Carlsson

Tankar under hatten

Jag tog på mig foliehatten i veckan. Den har nästan blivit som en kär vän, trots att vi inte känt varandra så länge. Men den är riktigt bra när man ska skriva om den där konstiga hundvärlden för den stänger ute det störande bruset och fångar upp den vanlige hundägarens funderingar.
Så här kommer de aktuella signalerna:

Det kommer nya hundraser varje år. Upphovet måste vara att någon eller några vill testa en kombination av olika raser för att se vad resultatet blir och om det kan tänkas sälja bättre än de existerande varianterna av hund. Människan experimenterar lite för att - vad då? Skicka ut ännu en hundras på en marknad som har hundratals redan?
Om så är fallet har hunden blivit en produkt, som exempelvis en deodorant. Att marknaden redan är mättad på liknande produkter gör ingenting, se bara till att den nya är något alldeles exceptionellt. Om inte annat kan ju en fräck förpackning göra underverk, tänk bara på Absolut - en svensk vodka som tog USA med storm. Tack vare, eller kanske på grund av, sin snygga flaska. En påkostad PR-kampanj gjorde ju inte saken sämre.
Men innehållet då? undrar säkert någon. Tja, jag misstänker att för gemene man är inte skillnaden mot något annat märke så väldigt stor. I det här fallet var innehållet mindre viktigt än förpackningen. Absolut byggde sin framgång på design och PR. Man kan bevisligen komma väldigt långt med två rätt av tre...



Det finns de som anser att hundar är en produkt som ska säljas på en marknad och i princip är det riktigt. Skillnaden mot en deodorant eller en vodka är att produkten i det här fallet lever och att köparen förhoppningsvis inte lika lättvindigt kan slänga den i soptunnan om den inte verkar ok.

Hundavel är i mångt och mycket en fråga om ett etiskt ställningstagande. Vad är rätt, vad är bra? Att kombinera olika raser för att hitta en storsäljare på marknaden känns som fel väg att gå i sammanhanget. Detsamma gäller om man får för sig att dela en befintlig ras i två för att få fler att kunna särprägla.

Marknaden är sedan länge mättad, nu handlar det bara om kvalitet inom raserna. Såväl fysisk som psykisk. Bättre att reda ut de problem olika raser har, än att konstruera nya raser med helt okända!

Johan Nilsson

JOVISST, MEN...

Folk har hört av sig och påpekat att England har ett annat system än vi: man reggar inte alla renrasiga valpar. Men reggar de som är lovande, de som ser ut att kunna ”bli nåt” - utställningshundar, kort sagt. Tilltänkta avelsdjur. Resten säljs till ”pet homes” - det är vi vanliga.
Visst är det så att det har fötts fler collies än de 1 196 som reggades 2007. Samma sak gäller schäfer och de andra fallraserna, de är fler än de ser ut i reggsiffrorna.
Jo, så är det – vill jag verkligen hoppas! Men så är det för alla raser. Även de som klättrade. Och vi får väl ändå tänka oss, att de etablerade uppfödarna reggar resp avstår från att regga ungefär i samma proportioner 2007 som 1998. Om collieuppfödarna reggade två valpar av en kull på fem år 1998, så är det väl inte så att de låter bli att regga alla fem 2007.


Vilka raser klättrade?

På tio år ökade beagle med 126%. Dvärgschnauzer med drygt 100%. Shar-pei med 132%, chihuahua korthår med 114, mops med 449% och malamute med 936 % - japp!– till 1161 stycken. Sibirisk husky med 151% till 2 000 reggade och plats 28 på poplistan; viszla med 114% ökning gick in på plats 46. Dogue de Bordeaux ökade med 1204% vilket räckte till plats 22 på topplistan med 2 543 reggade! Border terrier ökade sina reggade valpar med 153% och fick med 8 814 st plats 8. Staffordshire bull terrier ökade sina med 27% och ligger på plats 4 med över 12 000 reggade.
Överlägset överst på topplistan låg labrador med över 45 000 reggade... och den ökade dessutom. Med hela 25% under samma period. Tvåa var cocker, som ökade med 48% till nästan 21 000 reggade.
Så vad är det man ser?

Jag tror att man ser flera saker samtidigt. Först att några raser verkar hålla ställningarna: labb, border terrier och staffordshire. Hmm... vilken typ av person föredrar labb, border terrier och staffordshire? Och vilken sorts hund väljer de – en fysiskt oextrem? En mentalt robust, livad typ som hänger med på allt?
Sedan att de småvuxna raserna ökar generellt och att de traditionella utställningsraserna byts ut mot mera exotiska och glamorösa varumärken. Man har fått mer att välja på. Man köper inte collie längre, om man vill flasha. Man köper malamute eller husky. Man köper inte dobermann utan viszla, om man föredrar smäckert, och inte rottweiler utan dogue de bordeaux om man gillar bulligt. I häftighetstrenden ingår väl chihuahuorna för folk med små handväskor och shar-pei för de med större behov. OK, det är mina gissningar.
Men man kanske ser en sak till. Artikeln i The Veterinary Journal varnar för att dra slutsatser utan tillräckligt att gå på och som författarna säger, är informationsosäkerheten stor.
Men det här säger de ändå, helt kort. Antalet icke exteriörrelaterade ärftliga sjukdomar som en ras rapporterades lida av hade en negativ korrelation till procentuell ökning under tioårsperioden.
Ju fler ärftliga sjukdomar raserna hade dokumenterade, desto mindre ökning.


Bodil Carlsson

FOLIEHATTARS FIPPLANDE FÄLLDE FÅRHUND?

”SBK-rasernas fall i registreringsstatistiken lär inte komma som en överraskning. Nu viker intresset från allmänheten. Att äga och föda upp hundar av brukshundsras har blivit alltmer krångligt och kostnadsdrivande. Under årens lopp har tillkommit avelsspärrande bestämmelser angående hälsoprogram. Sedan senaste decenniet finns krav även på mentalbeskrivningar. Det visar sig nu att hundägarna inte ställer inte (sic!) upp på tvingande bestämmelser som man finner meningslösa, dyra och krångliga. Många äro exemplen på valpintressenter som backat ur när man fått klart för sig vad som förväntas av dem.
  
Vi lärde oss något på det här... ”


...skrevs det någonstans nyligen. Frågan är bara exakt vad man har lärt sig? Vi gissar på ingenting, men inte ett jota kan också vara kryss i rätt ruta.

Så SBK-rasernas reggsiffror har fallit med 22% och det är en dålig sak? Varför? Det har producerats fler hundvalpar än det har funnits aktiva hundvalpshem. Det är inte bra för någon ras, men det är riktigt illa för brukshundsraserna. Förlåt att jag säger det, men brukshundsraserna – även den vänligaste av alla, vår egen – ska komma till folk som orkar lyfta arschlet ur soffan. Ofta! Schäfrar som leds i kort koppel på tre kissepromenader runt kvarteret finns det för många av och rottis i fel händer också.
Men så kommer vi till kärnpunkten. Om nu bruksrasernas reggsiffror faller, vad vill man vi ska tro att det beror på?
Jo!
1) Uppfödarna tycker det är så jobbigt med alla besvärliga SBK- krav.
2) Det tycker valpköparna också.
Is that so?


Vet skribenten hur det står till med samma raser i paradiset England, där det inte finns krav så långt ögat når på bruksraserna?
Jo, under de nio åren från 1998 till 2007 ökade antalet KC-reggade hundar i England med nästan 6%.


Dobermann minskade med 16%.
Boxer med 14,9%.
Rottweiler med 14.
MEN SCHÄFER FÖLL MED 42% OCH LÅNGHÅRIG COLLIE MED 48,9%.
MH-kraven, någon? SBK:s fel? Foliehattars fipplande fällde collien till en 48:e plats i sitt hemland och färre än 1 200 reggade 2007?


Titta också på raserna i sällskapshundsgruppen. Så här gick det för dem i kravfria England under samma nio år.
Golden föll med 35%. Dalmatiner med 45,8! Storpudel med drygt 19%. Shetland sheepdog gick ner med 31% och de små skottarna med 19,5.
Alltsammans är engelska KC:s egen statistik. Man hittar den t ex i The Veterinary Journal 2010. Den ingår i två intressanta artiklar, som en anonym läsare skickat oss – tack! Många äro exemplen på att fakta ger en annan bild än löst snack....

...men eftersom regnandet fortsätter, låt oss fundera. Vad är det man ser i statistiken?

Bodil Carlsson

COLLIEINFO UPPDATERAR!

Hur lever man med hund i trakter där det är gott om dvärgbandmask? Collieinfo har fått en skildring - klicka på länken till höger!


Bodil Carlsson

WALLANDERVÄDER

Dagar som den igår är som musiken från en mässingsorkester transponerad till färger. Solreflexer och ljusfanfarer och trumpetstötar inombords och hela tiden de pigga små ohörbara trumvirvlarna som ruskar om och driver en att rycka tag i krattan och sekatören!

Idag är det wallanderväder. Ni vet - ”Just som han stängde dörren började regnet.” Och ”Han kurade ihop axlarna mot regnet och började gå.” För att inte tala om ”Ett håglöst duggregn började driva in över Ystad i samma ögonblick som han vaknade.”
Så där var det i morse. Det räckte med en titt genom fönstret för att inse att vi befann oss i en svensk deckare – bara att invänta mord, relationsproblem, desillusion och diabetes.
Min man fattar inte att jordgångarna är ett skriftspråk som sorkiskan utvecklar varje vinter. Han tror att det är löpgravar, förbindelseleder och fortifikationer. Han säger att det påminner om flygfoton av landskap från första världskriget och att han tycker synd om alla de sorkar och musar som kämpat så hårt under snön.
Han har mycket att tycka synd om, för skogsslänterna där vi motionerar hästar liksom åkrarna på alla sidor om trädgården är i hektar efter hektar genomsatta av löpgravar, lönndörrar och fortifikationer. Här gräver jag upp dem och bär dem till komposterna, som redan tippar över av losskrattad mossa och löv. Han tycker att jag är okänslig. Jag tycker han ska vattna komposterna efteråt. Han är den enda vuxna jag vet som säger musar.
Det var relationsproblemet. Nu är det väl snart dags för resten.

Hundarna och jag går ut hack i häl på krigshistorienörden med hästarna – han behöver övervakning, säger de evigt lojala hundarna. I samma ögonblick som jag lägger handen på trädgårdsgrinden driver det håglösa duggregnet in från Skövde.

Bodil Carlsson

HJÄLPTE OCKSÅ TILL

Medan vi släppte ut hästarna, mockade, krattade upp och matade komposterna, resp for omkring och skällde efter en sedan länge totaldemolerad fotboll, firade denne framstående medlem av hushållet den första dagen med solvärmd träbänk sålunda...

Those also serve who only lie and bask.

(Fritt efter John Donne)



Bodil Carlsson

SHABBY CHIC...

...är den tidiga våren. Plumspölar och stillastående smältvatten, hundbajs med vitmögelborst där man minst hade väntat sig. Ett tumstjockt lager med fröskal nedanför en övergiven fågelrestaurang. Snöknäckta elstängselband fladdrar vemodigt i brisen.
Man tar ett djupt andetag när man ser mängden av arbete som pockar på att bli gjort...

...men ormvråken hörs igen.Luften är fullpackad med fågelljud. Färgerna är tillbaka i världen! Och när man ibland känner att hundvärldens gallsprängda konstighet står en upp i halsen, så ser man hundarna syssla med livsuppskattande okonstigheter och blir påmind om vad som är verkligt och viktigt - och så tar man ett tag till. De har full koll på vad livet går ut på.
Hundarna, alltså!

Bodil Carlsson

Collievänners omslagsflicka

Hon blir nio år idag. Lite ljusare kring ögon och nos än förr, men fortfarande lika glad i att springa och leka. På bilden med sin vapendragare, den flygande hanen.




Johan Nilsson