GULA BLIXTEN - valpköparen och kraven 2)

Hästtjejen - som hade lovat bli dagmatte åt Gula Blixten – släpade hem mamma och pojke. Rådslag hölls kring köksbordet, medan colliesarna först myllrade och sen förnöjt la sig under bordet och gnagde tuggben.
- Tänk först igenom varför ni vill ha hund! sa Hästtjejen och jag. - När ni har gjort det, då vet ni på ett ungefär vilken sorts hund ni vill ha också. Och om man inte är så van, och inte själv känner hundföräldrarna, då tycker vi att man skaffar en renrasig!
- VA? sa mamman häpet. - Dom är ju SVINDYRA!

Jo, stamboksförda hundar kostar. Mycket! Och en del av deras producenter är inte kunnigare eller bättre än vilka blandrasuppfödare som helst. Så varför ska en familj med begränsade inkomster och mycket annat som slukar pengar ändå satsa på en?
Det finns bara tre skäl. Men det är så bra skäl att de tar hem spelet.

För det första är de stamboksförda raserna avlade för en viss sak: de ska hjälpa oss med något. Arbete eller livskvalité eller både och – men de har valts ut och formats för ett syfte. Om det syftet är mitt eget, då är det en sådan hund jag ska tänka mig.

För det andra: de stamboksförda raserna går att skaffa fram information om. De har rasklubbar, de har en rashistorik som går att luska fram. De hör till SKK med regler för försäljningen och köpekontrakt. Visst, de moderna rasversionerna har oftast grundats på alldeles för få djur och har rastypiska sjukdomar på kuppen - men de har också försäkringsbolagsstatistik, som går att kolla. Rasklubbarna vet vilka hälsoprogram de vill se genomförda och de kan tala om varför.
Ni vet vad ni kan hoppas få.
Ni kan ta reda på vad ni riskerar att råka ut för och hur stor risken är.
Och om ni läser på, så att ni vet vad ni ska fråga om, så kan ni hitta en riktigt bra uppfödare.

Det är det ni betalar för. De tre sakerna, inget annat.
Allt det här var nytt för både mamman och pojken. Men det var ingenting som de hade svårt att förstå. Tvärtom!

- Hur känner man igen en bra uppfödare? frågade mamman.
- Enkelt - dom är besvärliga! sa vi.

Och så åkte de hem och funderade. Efter en vecka av bokläsande och kollande på nätet hade kommit fram till en mellanstor sällskapsras. Efter en vecka till hade de pratat med rasklubben och ringt Agria och fått kontakt med en uppfödare. Uppfödaren hade en del att säga om patellaluxation och vit färg utan dövhet och annat som mamman och pojken just hade lärt sig att fråga om. Hon hade massor av frågor själv och en hel del krav på familjen – valpkurser och annat - och hon var väldigt bestämd.

- Och det känns bra! sa mamman.


Jorå, forts följer...


Bodil Carlsson