DEN GULA BLIXTEN

OM VALPKÖPAREN OCH KRAVEN

Alldeles nyligen och alldeles inpå våra knutar hände detta.
En ung kille förlorade en kompis på ett hemskt sätt och började må riktigt dåligt. Mamma tänkte att han behövde något att bry sig om, något som fick ut honom ur skalet, så mamma skaffade hund. Första bästa som hon hade råd med – och det var en riktigt bra hund, kan jag tala om.
Pojken tyckte jättemycket om hunden. Hunden tyckte jättemycket om pojken. Bådas liv blev bättre ett tag.
Ett litet tag.

Hunden var en tvåårig kille. Golden och schäfer, sa säljaren, och visst fanns det golden eller gul labb och schäfer med i bilden: gyllengul päls och brett huvud. Ska sanningen fram, så fanns det nog en tredje ras med på ett hörn också och med tanke på ögonansättningen och reaktionshastigheten i skallen och det lätta, snabba i rörelserna sätter jag en slant på att den tredje föräldrarasen var border collie. Den hunden hade levt som ensamhund på landet utan miljöträning, han hade lämnats ensam på dagarna och när det inte gick längre fick han ligga i husses bil, medan husse jobbade.

Den hunden skaffades alltså som tröst och vän till en alldeles ovan familj. Hur det gick? Inte alls, förstås. Hunden kastade sig fram för att kontakta varenda annan hund han mötte i stan. Han ryckte omkull matte i ishalkan och drog på henne en lindrig hjärnskakning. Han rymde under lantliga promenader – det var så jag träffade honom.
I flygande språng över snö och is kommer en stor gyllene blixt emot oss!

Han skötte sig riktigt, riktigt bra. Undvek att provocera Colliebusen, som mullrade fram dödshot, flörtade trevligt med tikarna, backade alldeles lagom men utan rädsla för den obekanta människan som vrålar ”NEEJ!!” och går emot honom... Vänder och galopperar tillbaka och hälsar i förbifarten alldeles lagom vänligt och distanserat på nästa främmande person som kommer springande och vill ta fast honom.
Mycket orädd hund.
Mycket social hund.
Mycket nyfiken och handlingskraftig hund.
Och ur bordercollieögonen lyser något som får mig att tänka – mycket smart hund.

Blandrasjycke? Yes! Gatukorsning? Nix. Tre arbetande raser i den hunden och han gjorde varenda en av dem heder. I händerna på en sådan person som vår gästskribent Sanna hade han hamnat rätt. Här hamnade han fel och lämnades tillbaka till sin gamla omgivning. Pojken grät.
Mamma grubblade. Vad skulle hon göra nu?

Forts följer!

Bodil Carlsson