VEM I HELA VÄRLDEN KAN MAN LITA PÅ?

Tredje workshoppen handlade om hur genetiska tester ska användas och vilken tilltro man ska ha till dem. Det kommer fler och fler gentester, utvecklingen har bara börjat. Än så läng erbjuds tester för en enda gen: har just den här hunden den muterade genen eller inte? Snart nog kommer också tester som berättar om riskerna för att faktiskt utveckla sjukdomen. Som i ”Ja, den här hunden har genen som säger att han KAN komma att utveckla sjukdomen. Men hur många av generna som säger att han faktiskt SKA göra det har han?”

Att få svar på den frågan också lär kosta en ytterligare slant.

Här börjar frågetecknen tjockna. Hur dyrt får det bli? Vilka kvalifikationer har labbet som testar? Ännu viktigare – vilka kvalifikationer har uppfödaren som använder testet? Hur ska uppfödaren kunna förstå ett svar som innebär: ”Ja, din hund har faktiskt mutationen som medför en risk för sjukdomen X, men han har inga eller bara några få av generna som ökar risken för att faktiskt bli sjuk” - ? Eller ännu värre: ”Nej, din hund har inte mutationen som medför risk att utveckla den autoimmuna sjukdomen X, men han har många av generna som medför risk för autoimmuna sjukdomar i allmänhet. Så om du parar honom med en tik som bär på anlaget för den autoimmuna sjukdomen Y...”

Och hur ska den arme uppfödaren veta vad tiken bär på? När tikens uppfödare troligt inte vet det själv, eller lika troligt vet men inte vågar berätta?

Söndagens sammanfattning sa att det måste vara labbets ansvar att göra klart för hundägaren och för rasklubben vilken användning man har av ett test. När är det meningsfullt att testa? När innebär det i stället en risk för rasen att testa? Vill ni ha ett exempel, så tänk på MDR1-testet* för collie! Till vardags innebär det såvitt vi vet idag att vissa maskmedel ska undvikas och det känner veterinärerna redan till. Om man då vill vara en jättejätteseriös uppfödare och testar allt som rör sig... och kommer fram till att 50% har mutationen... OCH om man då väljer bort rasens ena halva från avel... då har man snörpt ihop avelsbasen på ett sätt som gör att risken för andra genetiska sjukdomar faktiskt ökar! Steve Dean frågade: ”Hur ska uppfödarna och rasklubbarna nå fram till den kunskapsnivån? Klyftan mellan specialisterna och uppfödare är enorm!”

I och för sig är det väl inte svårt att tänka sig hur man skulle kunna göra. Varje rasklubb har en populationsgenetiker ansluten! Så accepterar uppfödarna att precis som det finns saker som en någorlunda erfaren uppfödare vet bättre än en populationsgenetiker, så finns det andra saker som en populationsgenetiker vet bättre än vilken uppfödare som helst. T ex populationsgenetik, vilka gener som ska testas för och vilka labb har visat att de gör sitt jobb bra. Nej, ingen sa så på konferensen. Men vi säger det här.
Antingen betalar man skjortan av sig en och en för tester som man inte riktigt kan värdera. Eller så har man sin rasklubb som en kunskapsbank för alla och då behöver rasklubben hjälp.

Bodil Carlsson

* se Collieinfo!