Nähej, det vart inget med
att resa en hässja. När det inte har varit bländvasst
solljusnedfall och konstiga värmepustar ur ingenstans har det vräkt
ner mera vatten än man har hjärta att utsätta en ålderdomlig
träkonstruktion för.
Det har varit lite mycket av allt sista veckorna. Men när jag smiter ner till stallet för att titta till hästarna framåt nattkanten, dyker de här upp i halvmörkret:
Obekymrade om väderlek,
om landstingspolitruker och om segregationens olika räknenissar.
Åskmullret strax före midnatt får
hundarna att vakna och flytta sig närmare. Samlad somnar flocken.
Smattrandet mot taket är det enda ljudet vi hör utom högljutt
kattsnark från soffan. På morronen är problemet var fan man ska
tömma regnvattentunnan.
Det är obekvämt att bo
så här, men man kommer ihåg väsentligheterna.
Det skvalar
och plaskar och droppar,
det kippar i
stövlar och skor.
Regnandet
rötar knoppar
på en späd
adelsdam från Nemours.*
Livet på
landet är slitsamt,
men ändå –
det gör att man minns:
bra hundar
och hästar och blommor
är den enda
adel som finns.
Bodil Carlsson
*Duchesse de Nemours, elefenbensvit pion, två år, som tappert försöker slå ut...
Men vad fint Bodil, du är ju en riktig poet!
SvaraRaderaTack, Caroline! Fast ehh, mja... Poet??? Det låter så nobelt...Du, pröva den här! Den sjöng jag för min dotter när hon gungade på mitt knä och var way too young för att begripa texten. Blanka, drottning Blanka i den gamla barnvisan, var faktiskt prinsessa eller hertiginna av Namur innan hon blev bortgift med sin svenske medeltidskung och hamnade i Europas primitiva utkant, långt borta från hoven och festerna. Som hon ska ha huttrat!
SvaraRaderaRida, rida ranka, hästen heter Blanka.
Stackars, stackars Blanka, prinsessa från Namur!
Kom till Stockholms kalla slott
Frös så in i Norden!
Väggarna dröp av fukt och rått
Råttorna sprang på nattens golv
Alla var fulla när klockan slog tolv.
Hundarna gnagde benen under borden!
Namur måste vara samma hertigdöme som Nemours. Lite häftigt att det står en hertiginna därifrån utanför mitt hus, lika vit som den tidigare prinsessans namn, och just nu lika huttrande...
Hursomhelst, man sjunger den med allt långsammare och bistrare tempo fram till sista raden, då man ökar takten och försöker få in lite smaskande ljud - svårt, när det saknas s-ljud, men kul. Min dotter gillade den, men som sagt - hon förstod inte orden. :-)))
Ja den! Det är alltså så den går :) Jag minns det där "rida rida ranka, hästen heter Blanka" fast sen sa vi på nåt annat sätt.. Så lustigt när man hör en ramsa eller visa från barndomen och kommer ihåg vad man då sa för ord och vad man tänkte att den handlade om. Vet när jag jobbade på dagis och någon gammal sång sjöngs så kom spontant mina barnord upp i huvudet trots att jag nu kunde den rätta texten. Det är väl konstigt... Seg hjärna man har :)
SvaraRadera