Varje workshop inleddes
med en presentation av ämnet för alla. Sedan workshoppades det,
varje grupp på sådär 20 personer med en diskussionsledare och en
som skrev ner vad som sades, på lördag eftermiddag och söndag
förmiddag. Och sedan presenterades alla gruppernas slutsatser och förslag
för hela församlingen.
Första frågeställningen
presenterades av ordföranden i FCI:s kommission för rasstandards,
Renée Sporre-Willes. Varför så många raser? 392 stycken där 57
är varianter av någon av de andra – är det rimligt? Hållbart?
Är alla de olika raserna
verkligen olika raser, eller bara lokala varianter på samma tema,
där nationell stolthet eller gammal vana lett till uppdelningen? Vi
fick se foton på tre hundar, stövarliknande black and tan, som
mycket väl skulle ha kunnat vara en och samma hund, eller i vart
fall kullsyskon. Men icke! Det var tre olika hundar, var och en från
sin egen FCI-erkända europeiska ras...
Följden
blir förstås att aveln sker i tre strängt åtskilda, små
populationer och hur det brukar sluta i längden är ju välkänt nu.
Så vad gör man? Ber genetikerna hjälpa till med att fastställa om
det faktiskt inte är
en och samma ras! Överväger att erkänna små oreggade lokala
populationer som varianter av en reggad ras att tas upp i rasen för
att bredda avelsbasen!
FCI
tänker inte göra avsteg från standarden, om resultatet skulle bli
en och annan kull med annan färgteckning eller pälslängd än
standardens... Men man kommer inte heller att slänga ut sådana
valpar ur avelsbasen, hörde vi på söndagen från Astrid Indrebo
från norska NKK som redovisade gruppens åsikter. Det vi inte
behöver mer av är mängder av look-alikes som får etiketten
separat ras av olika, icke biologiska skäl; det vi inte
heller behöver mer av är uppdelningarna i arbetande och
showvarianter. Hotade raser – med få individer och en lång
historia av smal avelsbas, alternativt stora hälsoproblem – får
nog överväga en och annan ”injektion av nytt genetiskt
material”.
Rasbarriärerna
sitter i våra tankar. Verkliga hundar kan, precis som DNA och nya
tankesätt, röra sig snabbt över geografiska gränser om vi bara
tillåter det och förstår när det behövs. Säger FCI!
These
are the days of miracles and wonders. Jag är inte sarkastisk, jag är glad!
Bodil Carlsson
Jag har länge tyckt att snarlika raser skall sammanslås till en. Exemplet du ger är typiskt. Har också reagerat varför man t.ex delar upp schäfer i den vanliga, lånhåriga och vit herdehund. Tillåt samtliga under en ras, Schäfer. Detta även med andra raser som är uppdelade på grund av färg eller någon annan petitess. Dessutom tycker jag man skall tillåta alla färger som inte bär på en skadlig gen och inte begränsa en ras med otillåtna färger eller tecken.
SvaraRaderaOm det var något jag hade önskat annorlunda, så var det väl att få se stora Tyska Schäferklubben (eller i alla fall svenska lillebror) närvara och svara FCI!!!
SvaraRaderaNu finns det ju förstås förutom den där nationalstoltheten som älskar att få kalla EN sorts black and tan stövarvariant för Unik Nationell Ras, medan grannlandet kallar precis samma hund för en HELT annan ras, ytterligare minst en drivkraft. Varför delades schäfern nyss i kort- och långhår?
Det officiella svaret är att man ville slippa se långhårsvalparna avlivas som defekta. Det hade man enkelt kunnat lösa genom att säga att rasen finns i två hårlagsvarianter, eller helt enkelt att genomnsittlig pälslängd på schäfer inte spelar någon roll.
Men om man delar rasen, så får man ytterligare en hel uppsättning utställningar att tävla om priser i. Det finns inte en BIR vid varje utställning - det finns två. Det finns ett rött band, CACIB och CERT (och vad de nu heter) för ena hårlagsvarianten och ett annat rött band, CACIB och CERT för den andra.
Det går plötsligt att sälja långhårsvalpar till samma priser som korthår!