FEMTE NAMNET FRÅN VÄNSTER

Minns ni inlägget om fullblodsavel från den 23 juli, Den längsta stamboken? Det handlade om den slutna stambokens livslängd. Renrasavel med sluten stambok är med nödvändighet ett tidsbegränsat projekt. Men man kan öka eller minska den livslängden, beroende på hur man väljer att avla.

Det som följer nedan i okursiverad text är en översättning av delar av ett föredrag, som biologen Carol Beuchat höll vid afghanfolkets världskongress i Amsterdam litet tidigare i år. Översättningen är min och publiceras med Carol Beuchats tillstånd. Länken finns här, The amazing secrets hiding in your pedigree database, så att ni själva kan läsa föredraget i sin helhet. Gör det! Det berättar om afghanernas historia, om rasens bildande från arbetande lantrashundar i sitt hemland, om det lilla urvalet av grundare (rasbildande förfäder) som togs med till Västeuropa och USA och om den snabba förändringen i exteriör som följde; om olika hanars genomslag i aveln; om de våldsamma växlingarna i popularitet och i andelen hundar använda i avel... och om andra saker, som uppfödare av vilken hundras som helst borde kunna rabbla väckta mitt i natten – därför att det är den grundläggande berättelsen om varje hundras uppkomst, avelshistoria och genetiska situation idag.

Även om rasnamnen är i liten skrift och dessutom presenterade liggande, så att man måste vrida på huvudet för att läsa dem – gör det! Vilken ras, colliefolk och SKK, är femte namnet från vänster i grafen där DNA-baserade inavelskoeffecienter visas? Norsk lundehund leder ligan med en inavelskoefficent på 80%, men vilka följer sedan?

Av hästraserna som hundarna jämförs med sticker en enda ut uppåt – clydesdalehästen ligger på en inavelsnivå i klass med de måttligt inavlade hundraserna. Resten av hästarna ligger lägre. Fjordingen, nordsvensken och fullbloden ligger på ungefär samma nivå. Har någon svårt att se skillnaden mellan en nordsvensk, en fjordhäst och ett kapplöpningsfullblod? Ingen har problem med att skilja de raserna från varandra. Shirehästen, jätten bland hästar, ligger på samma inavelsnivå som shetlandsponnyn. Islandshästen, stammad från en öpopulation, har en lika låg inavelssgrad som den arabiska hästen, stamboksavlad i århundraden – och båda ligger lägre än den genomsnittliga rena hundrasen. Mycket lägre! Har någon svårt att se vilken av dem som är vad?

Om inte hästraserna behöver extrema inavelsnivåer för att hålla sig rastypiska – varför skulle hundraserna göra det?

Bodil Carlsson

(Beräkningarna av inavelsgrader för hundraser är baserade på amerikanska registrerade hundar.)

Vi får alltid höra talas om hög inavelsnivå hos hundar. Men hur hög – eller låg – är inaveln på hund?

Den här grafen visar den genomsnittliga inavelskoefficienten på ett stort antal hundraser när beräkningen baserats på DNA i stället för på stamtavlorna. Rasnamnen kan vara för små för att läsas, men afghanen finns där pilen pekar. Inavelsnivåerna är markerade på samma sätt som förut, med rött (25%) för helsyskonparning, gult (12,5%) för halvsyskonparning och grönt (6,25%) för kusinparning.

Den genomsnittliga inavelskoeffecienten för afghaner uppskattad utifrån en DNA-analys ligger omkring 30%. Det betyder ”mitt i klassen” bland de raser som har undersökts.
​Detta skall jämföras med de 20% som man får fram som inavelskoeffecient baserat på stamtavledata. Håll i minnet, att ofullständiga stamtavlor underskattar den faktiska inaveln.
.

---

---

Är 20% eller 30% inavel ”högt”? Vi kan jämföra hundar med andra tamdjur.

Grafen längst ner är den ni just såg för hundar med afghaner markerade med pilen. Grafen ovanför är genomsnittlig inavel baserad på DNA för hästraser, med samma färgade linjer som markerar grader av inavel.

Bara en ras, clydesdalehästen, har en genomsnittlig inavelsgrad lika med eller högre än 25% och mer än hälften av hästraserna ligger under 12,5%. Runt ett dussin raser ligger i snitt på 6% eller lägre.

​

Inaveln bland renrasiga hundar är mycket högre än än hos hästar och är i själva verket högre än vad som är typiskt hos andra renrasiga tamdjur. Det är ett faktum, att höga inavelsnivåer varken är en förutsättning för domesticering eller för att upprätthålla de drag, som gör en ras unik. I

---