NÄR MAN SKAKAR PÅ FLASKAN - andra delen

Efter klagomål på för kort text - här har ni fortsättningen på Carol Beuchats text om vad som hände andra raser . Känns det igen, colliefolk? 
Se det här som en grundkurs i det som kallas populationsgenetik. Som inte handlar om en enskild individs gener, utan om det sammanlagda genförrådet i en grupp, en population - en hundras. Jag vet, att en hel del av våra uppfödare utan problem läser originaltexten. Men andra gör det inte - och med tanke på all den tid, som ni har lagt ner på att göra något bra för vår ras, så kan jag gärna ta ett par timmar av min för att översätta.
Bodil Carlsson

Afghanen som sällskapshund avlades aldrig för att vara en jagande hund. Den blev ett älskligt prydnadsföremål, värdesatt för sin skönhet och sin ädla framtoning. Så när populationen exploderade, var det utan tvekan de ”bästa” hundarna som svarade för det mesta i aveln, snararare än ett representativt tvärsnitt av de hundar som fanns i genpoolen vid den tidpunkten. Och när populationen föll, fanns det nog inte mycket framåttänkande om att säkra bredden i den genpool som kunde bevaras.

Ni har troligen hört om grundareffekter, matadorhanar och flaskhalsar. Några få populära hundar blev överrepresenterade under ökningen och de mindre poplära linjerna dog ut under nedgången. Sådana dramatiska svängningar i storleken hos en population kan göra pannkaka av dess genetik .
Om en population växer genom att man balanserar alla hundars bidrag till nästa generation, så kommer vanligheten hos alla genvarianter att förbli ungefär likadana medan antalet hundar ökar. Men om man selekterar för ett speciellt drag, eller för en viss matadorhane, så kommer den genetiska balansen i populationen att rubbas: vanligheten hos vissa genvarianter kommer att öka, medan andra minskar eller går helt förlorade. Populationens genpool vid tillväxtens topp kan vara dramatiskt annorlunda än före ökningen

.

Från höjdpunkten i afghanens popularitet sjönk uppfödningen dramatiskt. Bara en bråkdel av de tillgängliga hundarna gick i avel, så generna hos några hundar fördes vidare – men många andras gener gjorde det inte. Det är som om man stack näveni en skål med blandgodis, valde ut 8 godisar på måfå och använde enbart dem för att fixa en ny skål med godis. Det troliga är att i den nya skålen fattas en massa av de gamla fina smakerna i originalblandningen, så populationen av godisar i den nya skålen kommer att se väldigt annorlunda ut än skålen som den togs ifrån.