KUNGLIGT I STAMTAVLAN

Om vi flyttar några hundgenerationer längre fram, hittar vi en annan tik. Här har ni en spenslig liten tjej, född 1975. Möjligen är det ingen slump att hon är liten? Hennes stamtavla över fyra generationer ser ut så här. Det fanns mycket kungligt där, som ni ser av namnen.

Som ni kanske noterar, är hennes föräldrar sett till första generationen halvsyskon: de har samma mamma. Frågan är vad de egentligen skall kallas. ”Halvsyskon” räcker inte långt. Vårt språk har helt enkelt ingen benämning på en sådan grad av släktskap som den ni kan utläsa ur den här stamtavlan. FSpeed beräknar tikens inavelskoefficient över 4 generationer till 26,46%, snäppet över en far/dotterparning. Hennes son, en utställningschampion som exporterades till en annan världsdel, har en inavelskoefficient på 22,61% och den hanens far ligger själv på respektingivande 15,6%. Av en tjugo-i-topp-lista över inavel, där hundarna varierar mellan COI 33,98% och 14,45%, svarar hennes kennel för 11 av de 20 namnen.

Hur gör man för att baka in en mutation som har råkat slinka in i en ras så att den blir lika allmänt förekommande som jästcellerna i en jäsdeg?

Så, förstås. Man gör så! Årtionde efter årtionde efter årtionde.

Boken fortsätter. Hund efter vinnande hund presenteras med sin stamtavla och så sent som hos en storpälsad hane född 1981 hittar vi de kända namnen längst bak i det fjärde släktledet. Sedan försvinner ju namnen ur stamtavlorna allteftersom nya släktled kommer till. Men försvinner deras gener?

De matas in igen, allteftersom släktskapsaveln fortsätter, medan nya kennelnamn tar över arvet från de gamla stjärnorna och inga nya gener någonsin kommer in i den stängda stamboken. Ni ser? Nya kennelnamn med ”nya” linjer kommer till, men ingenting är nytt, för det är samma gamla gener och samma gamla avelsbas om och om igen – förutom att den verkliga avelsbasen krymper, eftersom alla tillgängliga hundar blir alltmera släkt och de mest använda också är mest släkt med varandra.

Den sista av bokens alla hundar är född 1996. Det finns inga dubblerade namn räknat på fyra generationer hos honom. Man skulle kunna tro, att han har en låg inavelsgrad och FSpeed beräknar honom mycket riktigt till drygt 2%. Han har bara drygt 2% av sina gener i monoversion, IDB: identical by descent - om man skall tro beräkningen av inavelskoefficient. Chansen att genen bakom MDR1 skall höra dit är stor och chansen att generna bakom CEA skall höra dit är ännu större, förstås, men det sorgliga är att mot bakgrunden av en sådan avelstradition, har man ingen nytta alls av en inavelsgrad beräknad på fyra generationer: den säger ingenting om graden av verklig inbördes släktskap mellan den hunden och vilken samtida europeisk collie som helst.

För i fjärde led i sin stamtavla har den här hunden en berömd avelshane hane född tjugo år tidigare (COI 15,6%) och i den hanens fjärde led hittar vi dem självklart igen, de kända namnen. Gång på gång. Dazzler är farfars farfar, han är farfars farmors far, för jo, han parades med sin dotter och lämnade då farfars far; Dazzler är morfars far, han är mormors farfar och mormors morfar och Witchcraft med alla sina ankarfästen i Gunner tre och fyra generationer bakåt är också med på ett hörn... eller, för att vara exakt, 27 hörn på nio generationer. Tjugosju gånger!– och det är trots det faktum att i databankens stamtavla saknas 50% av hundarna så långt bak. Witchcraft kan mycket väl finnas med ett antal gånger till. Det gör hon förmodligen. Det finns vid det här laget - 1996 - inte särskilt många europeiska colliestamtavlor, där hon och Dazzler fattas.

Det finns inga ord i något språk för den graden av släktskap, därför att inga mänskliga stamtavlor någonsin har sett ut så. Det finns inga mänskliga populationer där 70% har samma defekt i näthinnan heller. Gissa varför?

Man behöver en bättre stamtavlebas än den jag har tillgång till för att följa en hund född 1996 hela vägen bak till Eclipse, själv resultatet av en helsyskonparning 1882. Han var en berömd hund, som lämnade avkommor både i England och USA.( Förmögna tikägare i USA skeppade sina tikar över Atlanten för parning, medan  husse ägnade sig åt att promenera honom dagligen  i Hyde Park "för att övervinna hundens skygghet".*) Men en stamtavla och ett datorprogram hela vägen tillbaka: det är vad man skulle behöva göra, med ett antal hundar, för att beräkna den verkliga variationen i generna – eller sett från andra hållet, den verkliga bristen i variation, lika med den verkliga släktskapsgraden - hos collies som föddes i England och Englands exportmarknader under de 114 åren efter Eclipses ankomst till världen. Numera finns en annan metod att beräkna verklig släktskapsgrad inom en ras. Den baseras på DNA-jämförelser. Vi återkommer till den. Den är tillförlitligare än den stamtavlebaserade, men den är också mera skrämmande – för ett antal andra raser än bara collie.

Problemet är att de kortsiktiga inavelskoefficienterna bedrar oss. De ser alltid mycket bättre ut än verkligheten och det är därför de inte förklarar den. De förklarar inte, hur en mutation kan spridas över en hel ras, eller hur det gick till, när en viss immungen blev den enda kvarvarande immungenen. Eller när en genetiskt betingad benägenhet för överdrivna rädslereaktioner bredde ut sig utan åtgärd, därför att i den tradition som aktivt skapade inavelsgrader på 20% och högre var hundens mentalitet inte relevant.

Det var andra saker, som räknades.

Bodil Carlsson

*Rough Collies of Distinction, s 23