SAMMANFATTNING!

Vi sammanfattar! Hinner ni, så läs gärna om avsnitten om den ensamma immungenen hos collie (26 och 27 juni), om MDR1 (25 juli) och CEA. Var och en är en tydlig markör för oavsiktlig genetisk smalspårighet, följden av en selektion som fått med sig saker man inte visste om.

Är collien en fysiskt sjuk ras då? Har vi råkar ovanligt illa ut?

Nej – för vi hade tur.

Vi har blivit stående med tre hittills kända, numera påvisbara tillstånd, som förekommer hos nästan alla våra hundar: en immungen som bara finns i en enda version hos i stort sett varenda collie; en muterad gen för omhändertagande av kroppsfrämmande ämnen som finns i dubbelversion hos hälften av alla; och så en, eller mera troligt flera, muterade gener som ger en oftast lindrig felanläggning av ögats inre delar hos cirka 70%. Förändringarna och deras utbredning är inget som går att diskutera: de är väl dokumenterade. Att berätta om dem är inte att ”förtala rasen”, vilket jag har fått höra att jag gör. (Man kan inte förtala fakta.)

Av ren, lyckosam slump är ingen av förändringarna dödlig. Ingen ger förkortade liv. Ingen ger överdödlighet i infektionssjukdomar. Ingen ger överrepresentation av autoimmuna sjukdom eller tumörer eller svåra höftledsfel. Lindrig till måttlig CEA tillåter bibehållen syn – komplikationerna av den svåra formen, näthinneavlossning och blödning inne i ögat som slutar med blindhet, är sällsynta. Collien blev ras omkring 1870, men de tre vanliga avelsrelaterade rasdefekterna är så lindriga att man inte upptäckte dem dem förrän 1953, på 1990-talet respektive c:a 2010.

Vi hade tur!

Det hade kunnat vara våra hundar som fick syringomyeli och hjärtsjukdom. Det hade kunnat vara vår ras som stod där med renal dysplasi och ARVC och en inte obetydlig tumörfrekvens. Det hade kunnat vara vår ras som hade en genomsnittlig livslängd på sju år. Det hade kunnat vara en av våra historiska matadorhanar som spred blödarsjuka, det hade kunnat vara vår ras som hade högrisk för pyoderma och allergier; det hade kunnat vara collie som hade en framavlad epidemi av autoimmun sjukdom från en världsberömd exportkennel. Det hade lika gärna kunnat vara vi, som oftare än andra fått se våra hundar dö i lymfom eller plågas av allergier.

Men det var det inte. Det var cavalier, boxer, berner sennen, schäfer, storpudel, flat, west highland white och schäfer igen – bara för att ta några i raden av genetiskt ansamlade sjukdomar i  några raser – och man kan prata fingertoppskänsla och hänsyn till standarden bäst man vill, men ingen av dem har någonsin förutsett eller förhindrat ansamlingen av genetiskt betingade sjukdomar hos våra hundraser. Möjligen vore det värt att diskutera hur de har bidragit.

 Med tanke på hur lång den slutna stambokens historia är för colliens del, med tanke på hur lång tid som gått sedan den första flaskhalsen, då rasen grundades på få hundar – och med tanke på att mycket av den avel som pågått bäst förstås som en enda utdragen fortsatt flaskhals med släktskapsavel – så har vi haft en nästan osannolik tur med den fysiska hälsan hos våra hundar. Samma mönster i aveln ställde till det värre för andra raser än för vår.

                     

Pumpa = smal stam ger stor, lite oformlig frukt. Renrasavel = stor, lite oformlig lantras ger smal  stam. Båda kräver stöttor för att  ge det vi hoppas på.
                           

Vill ni se exempel på hur flaskhalsen har sett ut hos oss? Om man inte vet vilken väg man har gått, förstår man inte hur man har hamnat där man är. 

Bodil Carlsson