DEN SANNA BERÄTTELSEN OM EN DÅLIG HANE

Här följer fortsättningen av Carol Beuchats föredrag för afghanfolket i somras. Min översättning, publicerad med Carol Beuchats tillstånd.

Selektiv avel påverkar genpoolens sammansättning. Genetisk variation går förlorad ur genpoolen genom selektion – vissa djur går i avel och andra inte. Dessutom har vissa djur ett oproportionerligt antal avkommor och deras gener blir överrepresenterade. Bästa exemplet är ”matadorhanen”.​

---

Matadorhanar minskar genpoolens storlek genom att de tränger ut andra hanar från möjligheten att fortplanta sig. De driver också upp den genomsnittliga släktskapsnivån i populationen på grund av mängden syskon och halvsyskon med gemensam pappa.

Matadorhanar är också den mest betydande orsaken till genetiska sjukdomar hos hundar. De flesta sjukdomar hos hund orsakas av recessiva mutationer som har sitt ursprung i en matadorhane. Så här går det till.

Varje hund (faktiskt varje djur – du också, läsare!) bär på recessiva mutationer som är harmlösa, så länge det bara finns en kopia av den felaktiga genen. I den här lilla populationen på bilden har varje hund en speciell mutation (i rött) där pilen visar. Vi låtsas som om varje hund bara har en mutation.

Låt oss nu säga, att Hank – han med kronan! - vinner Den Stora Utställningen. Han uppträder i TV, han åker på turné, och plötsligt är han enormt efterfrågad som avelshane.

---

Hank får godkänt på alla sina hälsoundersökningar: ögon, höfter och de DNA-tester som finns för rasen.
Han producerar dussintals ljuvliga, friska valpar. Många andra potentiella avelshanar används inte och deras bidrag till genpoolen faller eller går helt förlorat.

Varje valp ärver hälften av sina gener från Hank och andra hälften från sin mor. Slumpmässigt kommer hälften av alla hans valpar att bära på en kopia av hans recessiva mutation. De påverkas inte av den, för de ärvde ju den normala kopian av genen från sin mor.​

Alla är överlyckliga över de fina, friska valparna som Hank lämnar.

---

En generation senare har några uppfödare parat halvsyskon som båda har Hank som förälder. Några av de valparna har ärvt en kopia av Hanks mutation från båda sina mutationsbärande föräldrar, vilket gör dem homozygota för den dåliga genen​ I den generationen kommer några få valpar att födas med en genetisk sjukdom – men inte tillräckligt många för att larmet skall gå.

---

Men efter ytterligare en generation har Hanks mutation spridits vitt och brett i rasen och det finns nu många valpar, som lider av den nya genetiska sjukdomen. Uppfödarna går igenom sina stamtavlor och spårar mutationen tillbaka till Hank. Man pratar illa om Hank, man skyr hans ägare och folk börjar avla sig runt sjukdomen genom att undvika Hanks avkommor. Tusentals dollar investeras i en forskningsstudie, mutationen identifieras och ännu ett test adderas till listan av ”hälsotester” som varje hund förväntas gå igenom innan den går i avel. ​

---

Självklart är detta inte Hanks fel. Genetisk sjukdom på grund av recessiva mutationer uppträder, när sällsynta mutationer blir vanliga i en population. Matadorhanar producerar många kopior av sina mutationer och resultatet blir genetiska defekter för de avkommor, som får två kopior.

För det mesta glömmer man bort, att Hanks mutation blev ett problem just därför att han var matadorhane.

Nästa storvinnare blir troligen också nästa matadorhane och hans unika mutation kommer att lämnas vidare till dussintals eller t o m hundratals valpar. Karusellen fortsätter ett varv till och ännu en ny genetisk defekt kommer troligen att etableras.​

Vi kan enkelt förhindra genetiska sjukdomar orsakade av recessiva mutationer*. Skapa inte matadorhanar!

Carol Beuchat

* Här borde det enligt min mening stå ”Vi hade enkelt kunnat förhindra utbredda genetiska sjukdomar orsakade av recessiva mutationer hos matadorhanar och vi kan fortfarande förhindra nya.” Och om jag får tillägga något – skapa framförallt inte den ena matadorhanen efter den andra, som allesammans är nära släkt!

Det är vad den utställningsinriktade engelska collieaveln gjorde. I årtionden. Att vi valpköpare idag inte behöver tampas med värre fysiska problem än MDR1-mutationen och CEA, som mycket sällan bekymrar hunden, och med pyometra i trots allt hanterlig frekvens, är en sådan tur i lotteriet av slumpmässigt tillstötande genetiska förändringar skapade av hundavelns traditioner att man häpnar.

Andra raser var inte lika lyckosamma.

Bodil Carlsson