ÖGON OCH FRÅGETECKEN

Minns ni Berit och Nils Wallin-Håkanssons studie om 8 000 ögonlysta svenska collies mellan åren 1991 – 1999? Den störde mig.

Det fanns ett svårförståeligt resultat i den studien. Under de åren ögonlystes allt fler hundar i Sverige och uppfödarna strävade efter att styra bort från colobom. Resultatet var lite oväntat, kan man säga. Colobomen låg kvar på samma nivå, runt 8%. Men CEA ökade!

Hur kunde det bli så?

Visst, en växande andel hundar ögonundersöktes, så fler veterinärer lärde sig ögonlysa och sammantaget bör då både diagnoserna ha konstaterats oftare och träffsäkerheten i dem ha ökat. Men...? Varför minskar inte colobomen? Hur är det möjligt att CEA blir mera vanligt när man gör vad man kan för att undvika den värsta formen? Jag har hört uppfödare bakåt i tiden sucka uppgivet – det lönar sig ju inte att ögonspegla, det blir ingen förändring hur man än gör.

Kanske blir det verkligen förändring, beroende på vad man har gjort tidigare. Titta här!

Under årtiondet före undersökningen, 1980 – 1989, importerades många collies från England. Det var fläkt av nya tider, kennlarna i hemlandet hade berömda avelshanar med en ny och spännande exteriör: – mindre hundar klädda i mera päls och framför allt: mera ”uttryck” i mindre ögon.

Under de här åren kom 138 collies hit. 88 av dem var hanar. De kom från kennlar, vars namn man känner igen och/eller har föräldradjur med den bakgrunden. Av dessa 138 hade bara 35, 25 hanar och 10 tikar, inga avkommor. De övriga 103 hade avkommor, flera eller färre. Och några hanar hade väldigt gott om avkommor.

Listar man hanarna efter antal valpar, ser det ut så här:

Hane nr 1: 391 valpar – de allra flesta från samma kennel

hane nr 2: 390 valpar

hane nr 3: 286 valpar

hane nr 4: 276 valpar

hane nr 5: 258 valpar

hane nr 6: 218 valpar

hane nr 7: 194 valpar

hane nr 8: 175 valpar

hane nr 9: 142 valpar

hane nr 10: 131 valpar

Bara de tio mest använda hanarna lämnade alltså 2471 valpar i Sverige under åren före och under ögonstudien.

Få av alla dessa importerade åttiotalshundar var ögonlysta: 120 av 138 saknar ögonresultat. Men några ögonlystes– som vuxna, får man förmoda, efter att de kommit hit. Vi hittar 12 ögonlysta med u a, färre än tio procent. En hane med ”colobom, lindrigt” har 6 valpar efter sig. En med ”colobom, kraftigt” har 27. Men hanen som råkade värst ut, med diagnosen ”CEA, näthinneavlossning”, var den som lämnade 391 valpar. Han råkar vara halvbroder till hanen med 27 valpar och diagnosen ”colobom, kraftigt”.

Samma toppavelshane i England är pappa till båda två, en sobel med ett vackert ansikte, en inavelsgrad på 15,9% och Dazzler och Witchcraft dansande runt i generationerna bakom.

Om man nu tänker på, att hunden med den svåraste formen av CEA var den som lämnade flest avkommor; och att hunden med 390 avkommor, tvåan på listan, saknar ögonlysning, men har en inavelsgrad på 19,1% med Dazzler 14 ggr och Witchcraft 11 ggr på sex led i en delvis ofullständig stamtavla....

... och på att en av de icke ögonlysta har en inavelsgrad på 33,8% med det berömda kärleksparet bakom sig fler gånger än jag orkar räkna och 59 valpar födda här...

...och på att ett antal av de här hundarnas avkommor själva måste ha gått i avel och lämnat valpar med åttiotalsimporterna på båda sidor i stamtavlan...

... och på att vi inte har en aning om ögonstatus på de allra flesta hundarna, men har anledning att tro att i stort sett samma släkt och samma gener finns bakom dem därför att det var de som dominerade marknaden då:

Hur mycket vågar man misstänka att den här importen av engelska åttiotalshundar bidrog till att CEA ökade i frekvens och att colobom låg stilla under nittiotalet? All avel handlar om att man får skörda det man sår.

Om man låter obesiktigade gener för CEA och colobom flöda in på den ena sidan, lär det ju inte hjälpa att man tio år senare ögonlyser flitigt och väljer bort colobom på andra kanten. Colobomen fortsätter komma från den genetiska bakgrund som man har förstärkt och CEA ökar av samma skäl.

Kan det vara så enkelt?

Bodil Carlsson

P S:Innan jag i vanlig ordning blir beskylld för att 1) hata collies, 2) hata engelska collies och 3) hysa ett särskilt glödande hat mot Dazzler och Witchcraft, låt mig säga något som besparar mina ovänner mödan. 1) Det finns ingen bättre hund än en bra collie och ett antal av de som kom från den här importvågen, inte minst några av hundarna från ”kennel 391”, var mycket bra hundar. 2) Dito. 3) Dazzler och Witchcraft kan enligt människor som har träffat dem ha varit ängsliga hundar, men det är inte deras fel att de överanvändes i avel så till den grad att människor med intresse för genetik suckar var gång deras namn dyker upp i en stamtavla. Det här handlar inte om engelska collies, eller ens om collies. Det handlar om mönstren inom hundaveln och de är varandra sorgligt lika över raserna och länderna. Jag hatar inte renrasavel heller, tvärtom; jag tycker bara att det är dags att börja sköta den med lite större insikt inifrån... och mycket större insyn utifrån.

Med det sagt – låt oss ta en titt över Atlanten.