2007 kom en milstolpe i
marschen mot förståelse av CEA: en fantastiskt upplagd, stor
studie*, som i ett första steg använde jämförande genteknik för
att gruppera 132 hundraser på basen av deras inbördes släktskap.
Som förväntat klumpade de brittiska vallhundsraserna ihop sig i
samma släktgrupp - och som förväntat var det där CEA fanns.
Precis som med MDR1 handlar det inte bara om collie. Någonstans
långt bak i tiden finns en gemensam anfader, som råkade ut för en
mutation och förde den vidare; såpass långt bak att den gamla
vallande lantrasen inte hade hunnit splittras upp på olika
isärhållna raser, men inte så långt bak att mutationen finns lika
ofta hos alla.
För som med
MDR1-mutationen, så är det inte jämna skurar. Vanligheten av CEA
varierar kraftigt mellan mellan raserna och till en del mellan samma
ras i olika länder, men ju längre framåt i tiden man kommer, desto
fler ögonlysta hundar och desto tydligare bild. Från 1982 och
framåt visar studier i olika länder genomgående högst siffror för
collie, medan sheltien beroende på land varierar från att vara lika
utsatt som collie till att vara mycket mindre utsatt. Genomgående
ligger border collie och aussie mycket bättre till.
Collie eye anomaly in the United Kingdom
Bedford
PG
The
Veterinary Record [01 Sep 1982, 111(12):263-270]
Abstract
Approximately 2500 rough
collies, smooth collies and Shetland sheepdogs were examined
during a three year period in an attempt to establish the
incidence of collie eye anomaly in the United Kingdom and to
produce data on the hereditability of the disease. The overall
incidence in the two collie breeds was approximately 64 per
cent, but the disease was seen with slightly more frequency in
the Shetland sheepdog, 72 per cent of the dogs examined being
affected.
Så här skriver Sheila
Crispin, ögonspecialist, i samarbete med engelska KC och brittiska
veterinärförbundet BVA, trettiofyra år senare, 2016:
COLLIE
EYE ANOMALY (CEA)
The
prevalence of Collie eye anomaly in the UK is high,
in
excess of 60% in the Rough Collie, Smooth Collie and
Shetland
Sheepdog, with the Lancashire Heeler and Border
Collie
much less affected. The condition has a worldwide
distribution
and ocular lesions of identical ophthalmoscopic
appearance
have been described in a number of other
collie
and non-collie breeds, such as the Bearded Collie
and
Australian Shepherd.
Collie, kort- som
långhårig, ligger i topp oavsett vilket land rapporten gäller.
Sheltiens siffror varierar mera beroende på land: från siffror i
klass med, eller högre än, collie i England 1982 och 2016 till 48%
i en studie från Nederländerna, 15% i en från Schweiz och -
mycket förvånande och värt en egen studie - mindre än 1% i USA på
90-talet enligt CERF, det stora amerikanska registret.
Som å andra sidan
rapporterar från åren 1991 - 1999:
Border collie: CEA 2,12%.
Colobom 0,57%. Näthinneavlossning 0,06%.
Aussie: CEA 0,22%. Colobom
0,27%. Näthinneavlossning 0,13%.
Collie,
lång och korthår: CEA : 66,7%. Colobom: 8,75%.Näthinneavlossning:1,88%.
Den
stora studien från 2007 tog nästa steg och började leta. Var
fanns genen som orsakade CEA? De raser som samlade sig i en
släktskapsgrupp av brittiska vallhundar var ju sinsemellan olika på
många ställen i sitt DNA – det räcker att titta på en aussie,
en sheltie, en collie och en border collie för att se att de skiljer
sig åt. Men CEA hade de, vanligare eller ovanligare. Så på vilka
punkter var de lika?
De
var lika på en punkt på kromosom 37. Och därmed – trodde man –
var boven funnen. Alla hundar med CEA i rasgruppen hade en mutation
hos en gen som kallades för NHEJ1 och de hade den i dubbel upplaga.
De var homozygota för en recessiv mutation.
*Breed
relationships facilitate fine-mapping studies:
A
7.8-kb deletion cosegregates with Collie eye
anomaly
across multiple dog breeds
Heidi
G. Parker, et al
Gentestlabben gnuggade
sina händer och marknadsförde. Många ambitiösa uppfödare
hoppades. Testet sålde. Men...
… det finns två frågor
som behöver besvaras, innan man börjar testa, oavsett vilken
gen man testar för. Först – säger testet hela sanningen? Sedan:
om testet fungerar – om genen som det identifierar verkligen är den
bakomliggande genen – vad återstår, om man väljer bort alla
individer som bär på den? Hur mycket blir kvar av rasen?
För NHEJ1 och collien verkar det idag inte finnas ett
riktigt bra svar på någon av frågorna.
Från 2014 och 2016 finns
två danska studier på gentestet jämfört med ögonlysningsresultat
– en för collie i Danmark och en för sheltie. Man jämförde
hundars gentester med deras ögonundersökningsresultat. Man hittade
något mycket förvånande.
Hos sheltien överensstämde
ögonveterinärernas och gentestets resultat bra. (Samma sak säger f
ö en norsk studie av bordercollievalpar från 2018.) När gentestet
sa att en hund hade anlaget för CEA i dubbel upplaga, då hade
ögonveterinärerna redan sett det anlaget visa sig i ögonbottnarna
hos den hunden. Men det stämde inte
för collie!
Discrepancy in compliance between the clinical and genetic diagnosis of choroidal hypoplasia in Danish Rough Collies and Shetland Sheepdogs
First published: 06 January 2016
Cited by: 3
Read
the full textShare
Summary
Collie eye anomaly (CEA) is a congenital, inherited ocular disorder which is widespread in herding breeds. Clinically, the two major lesions associated with CEA are choroidal hypoplasia (CH) and coloboma, and both lesions are diagnosed based on ophthalmological examination. A 7.8‐kb intronic deletion in the gene encoding non‐homologous end‐joining factor 1 (NHEJ1) has been reported to be the causative mutation underlying CH when present in the homozygous state. In this study, we have investigated the compliance between the clinical and genetic diagnosis of CH in the Danish Rough Collie and Shetland Sheepdog populations. Our results show that the deletion in NHEJ1 is not predictive for CH in the Danish Rough Collie population, whereas the clinical and genetic diagnosis is in accordance with each other in the Shetland Sheepdog population. Based on these results, it can be concluded that the intronic deletion in NHEJ1 is not the causative mutation but, rather, a marker linked to the locus underlying the trait in some populations but linked to both the wild‐type and CH‐causing locus in most dogs in the Danish Rough Collie population.
Här säger man alltså,
att genen NHEJ1 inte är den skyldiga genen hos collie, utan en
markör, ett pekande finger, som visar att den skyldiga genen eller
generna ligger i närheten och påverkar både den normala och den
muterade versionen av NHEJ1. Företaget Optigen, som utvecklade
gentestet och sedan dess har hävdat att det verkligen bara rör sig
om en enda gen med recessiv nedärvning, säger numera på sin
hemsida, att det kan finnas andra gener, som tillsammans påverkar
utfallet av mutationen i NHEJ1, men att vi helt enkelt inte vet hur
många och vilka dessa andra gener skulle kunna vara.
Så efter sextiofem års
forskande och rapporterande står vi här och river oss i huvudet.
Ett kunskapsrikare huvud, ett huvud som inser att vi inte visste
allt vi trodde att vi visste, vilket är ett framsteg– men ändå:
någonting i genetiken bakom collieögon är fortfarande oklart för
oss. Det finns en tom plats i vår förståelse.
Berit och Nils Wallin-Håkansson påtalar i sin andra studie av
drygt 8 000 collies från åren 1989 till 1997, att trots att
uppfödarnas policy under samma tid var att undvika avel på colobom,
så låg vanligheten hos colobom stilla på drygt 8% - medan
vanligheten hos CEA ökade från 54 till 68%. Någon av
procenten kan kanske förklaras med att ögonveterinärerna blev mera
rutinerade på att ögonlysa och någon procent ytterligare kanske
kan förklaras av att uppfödarna blev mera rutinerade på att få
iväg alla valpar till undersökning, men kan hela ökningen
förklaras så?
Kunskapsutveckling är en
sak; lusten att tjäna pengar på den är en annan. I dagsläget är
det svårt att se, vad gentestet för CEA har att tillföra. När man
ser siffrorna, inser man att vilka gener det än rör sig om,
så är de så utbredda och befästa inom rasen att systematisk
utkorsning är enda sättet att snabbt bli av med dem – så varför
skall man gentesta? Om målet är att välja hundar som ser
tillräckligt bra för att klara livet, så räcker
ögonundersökningen, och det är de djuren man skall avla på.
Mera värt att fundera
över är väl det här. Vilka drag var det man selekterade för, när
man fick med mutationerna som skapar CEA och MDR1? Och hur bar man
sig åt för att hårdköra de generna så till den grad att de nu
finns hos majoriteten av alla collies?
Medan man funderar över
det, fortsätter seriösa uppfödare att göra som SKK säger.
Man ögonspeglar sina valpar och låter bli att avla på colobom. För
den där tomma platsen där en valp till borde ha funnits – den
stör. Vi vet inte vad som hände med valpen, som försvann. Men vi
vet tillräckligt för att vara försiktiga med att fippla med gener
som styr fosterutvecklingen.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar