DEN SISTA SKVÄTTEN I FLASKAN

BEUCHATS SLUTKLÄM:

Stamtavlediagram för en nu levande pudel, som representeras av den ensammaboxen överst. Stamtavlans bas är längst ner. Annsown Gay Knight of Arhill utmärks av pilen och alla hans avkomlingar visas i rött. ***

Om vi grävde i deras historia, skulle vi upptäcka att många raser har haft uppgångar i popularitet i klass med de vi har sett hända afghanen och storpudeln. Förändringar i sättet att jaga som skapades av förbättrade gevär drev fram växande populationer av retrievers, som apporterade fåglar skjutna i flykten. Rävjakt till häst i terräng som sport krävde stora hundflockar av olika form och storlek. Uppodling av bergiga marker på de brittiska öarna producerade ett uppbåd av terrierraser lämpade för att jaga skadedjur i stenrösen* och mera storvuxna terrierraser utvecklades för att bli av med grävling och räv. Militärhundar som bidrog med arbetsuppgifter i krig populariserade doberman och schäfer. Populärkulturen placerade genom filmen Pongo och de 101 dalmatinervalparna den rasen i tusentals amerikanska förstadshem, långt borta från närmsta hästdragna brandvagn.** På samma sätt gjorde Lassie en arbetande ras till varje pojkes följeslagare. Mexikansk mat och chihuahua växte samtidigt i popularitet sydvästra USA tack vare en viss snabbmatskedja och en förtjusning i rynkor gjorde shar-pei till det oväntade omslagsfotot på hundratals kort och kalendrar.

För de här och många andra raser gäller att explosiva uppgångar i populationsstorlek förr eller senare brukar följas av en nedgång, som kan vara lika dramatisk, och den genpool vi har kvar då är inte samma som den vi startade med. Hundarna kanske ser likadana ut, för generna som svarar för exteriör typ har vi valt ut noga; men den reservoar av gener som driver hela hundmaskineriet – fysiologi, immunförsvar, olika organs funktion, temperamentet – kan inte vara mer än en liten del av vad vi hade från början. Dagens uppfödare, som försöker använda metoder som nedärvts från tidigare generationer, hamnar i en genetisk återvändsgränd som verkar sakna utgång. Eller upptäcker, att de försöker utrota mullvadar i gräsmattan med hammare – så fort man har drämt hammaren i huvudet på en mullvad, sticker nästa huvud upp ur ett annat hål. Man bekämpar en otrevlig mutation bara för att få se nästa dyka upp i det man trodde var en ”frisk linje”.

För de allra flesta raser är det inte samma genpool idag som på vår farfars tid. Som med geparden och przewalskihästen kan hundraspopulationerna verka robusta och friska, men deras historia gör att genetiken som bär upp dem är i fara. Att skydda dem kommer att kräva mera vaksamhet nu – och mera samarbete mellan uppfödare, som har en gemensam önskan och ett gemensamt ansvar för att försvara våra rasers genetiska arvegods. /.../

Tänk på er egen ras och på hur dess genetiska landskap har ändrats över generationerna! Se över det ni har idag, vilka problem som behöver åtgärdas och vilken väg uppfödare måste välja framöver för att skydda och förbättra det vi har. Gemensamma ansträngningar kan vara mycket kraftfulla – och belöningen kommer när vi i har säkrat rasens genetiska resurser inför framtiden. 

* engelska ordet för stenröse är "cairn" - som i cairn terrier.

** För hundra år sedan användes dalmatinerhundar på brandstationer i USA. När meddelande om brand kom, ringdes det i larmklockan. Dalmatinerna sprang ut och skällde för att hålla undan folk så att brandvagnen kunde ta sig ut på gatan. Sedan sprang hundarna bredvid hästarna på vägen till branden och vaktade dem, medan brandmännen bekämpade elden. Fortfarande finns dalmatiner som maskot på många brandstationer i USA.

***Ja, det är stamtavlediagrammet över en nu levande individ en gång till. Titta en gång extra! Stamtavlans bas för den hunden ligger längst ner. Ser ni hur farligt smal den är? Pilen visar fortfarande samma matadorhane. Ser ni hur sent hans gener kommer in? Alla de röda boxarna är hans andel av den där nutida pudelns förfäder och förmödrar. Ser ni hur snabbt det röda fältet växte? Och ser ni vad som finns av anfäder på den övre vänstra sidan? Just det – ingenting. De hundarna är borta. Deras gener försvann och det finns inget sätt att få dem tillbaka. 

Bodil Carlsson

NÄR MAN SKAKAR PÅ FLASKAN Del 3

FORTSÄTTNINGEN PÅ CAROL BEUCHATS TEXT FRÅN 2014 OM RENRASAVELNS HISTORIA: vad alla renrasuppfödare borde veta och sällan vet

Tro nu inte, att afghanens historia är ovanlig! Det finns gott om andra raser med mycket likartad bakgrund. Storpudeln, till exempel, är också en intressant berättelse. Från sin tidiga historia i slutet av 1800-talet växte den gradvis i popularitet fram till första världskrigets utbrott, då den minskade med omkring 70% . Efter kriget ökade populariteten igen fram till andra världskriget, då aveln gick ner en gång till. Sedan tog den fart igen och antalet hundar per år fyrdubblades från mitten av 40-talet till 1970-talet – en ganska imponerandeökning, som ni kan se av grafen, men den bleknar i jämförelse med den explosion som kom därefter.

Man ser en flaskhals, när populationen kraschar, följd av en ny grundareffekt när den därefter fortsätter uppåt utifrån en delmängd av sin ursprungliga genpool. Detta är vad som hände afghanerna. Det finns tydliga indikationer på att förändringarna i populationsstorlek var genetiskt obalanserade. Sett över rasens historia har bara cirka 25% av hundarna gått i avel (19% av hanarna och 32% av tikarna) - något som är typiskt för många raser. Det är som med en litet hål i botten på en spann: den läcker sakta vatten, men inte så mycket att man måste ta notis om det, ifall man är upptagen med annat. För afghanernas del blir hålet större: under perioden 2005 – 2013 finns 12 000 hundar i vår databas, men bara 1 200 har producerat avkomma. Det är knappt 10% av populationen. För varje generation som passerar försvinner en bit av rasens genetiska skafferi – dess arv. Hela 90% av de hundar som föds upp lämnar ingenting vidare till nästa generation. /.../

En sak som är viktig att minnas är att ju större svängningarna i populationsstorlek är och ju snabbare de inträffar, desto mera dramatiska kan konsekvenserna för genpoolen bli. En gradvis ökning i populationsstorlek har större chans att ta med sig ett bredare urval av hundar och samma sak gäller för en långsam nedgång. Explosiv ökning och snabb krasch kan ändra genpoolens sammansättning radikalt. 

 

                                      ( Pudel, antal registrerade i USA, 1880 - 1970: mitt förtydligande)

Axlarna på grafen nedan är svårlästa, så jag har märkt ut ett par strategiska punkter för er. Först – punkten markerad ”1970” är yttersta högerkanten på grafen här ovanför. Det vill säga: grafen ovanför, som visar den dramatiska populationsökningen före 1970, är inget annat än småpucklar för samma år i grafen nedan. Med start runt 1970 ökade antalet producerade pudlar från runt 1 000 till 8 000 bara 35 år senare, 2005. Men precis som med afghanen, så kan pudelns popularitet nu vara på väg att falla, eftersom registreringarna har minskat rejält under de senaste tio åren. Det kan hänga ihop med inkompletta data från senare år – det får tiden utvisa. Men om fallet i popularitet är genuint, då vet vi att det kommer att få konsekvenser för genpoolen. Risken att förlora de mindre vanliga linjerna är mycket påtaglig.

 

                                 
                                (Pudel, antal registrerade i USA, 1880 - 2010, mitt förtydligande)

De som är insatta i pudel vet, att instoppad mellan bladen i rasens historia finns en flaskhals skapad av de sensationella Wycliffepudlarna från sent 50-tal och sextiotal. (Armstrong* ger en utmärkt sammanfattning av hur den här perioden påverkade rasens genetik i en samling artiklar som ni kan hitta bl a Canine Diversity Project). De här hundarnas genomslag i rasen är så enormt att nästintill varenda pudel i världen idag har en stamtavla, som går tillbaka till dem. Effekten på dagens hundar är uppenbar. En av de berömda hundarna från den här tiden, Annsown Gay Knight of Arhill, markeras med pilen i grafen nedan, som visar stamtavlan för en nutida pudel. Alla hans avkommor i nedstigande led visas i rött. Halva rasen – hundarna som borde ha befolkat vänstra sidan av diagrammet – halkade helt enkelt ut ur genpoolen och försvann, medan uppfödarna rusade efter Wycliff-linjer.

Stamtavlediagram för en nu levande pudel, som representeras av den ensamma boxen överst. Stamtavlans bas är längst ner. Annsown Gay Knight of Arhill utmärks av pilen och alla hans avkomlingar visas i rött.

 Stora delar av den genetiska variationen inom rasen gick förlorade, den genomsnittliga inavelsnivån är relativt hög och rasen lider nu i växande omfattning av genetiska, särskilt autoimmuna, sjukdomar. Pudeluppfödare som överväger en möjlig parning beräknar nu inte bara inavelskoefficienten, utan också ”wycliffeprocenten”, eftersom de strävar efter att minska inflytandet från dessa hundar och deras avkommor hos sina valpar. Pågående studier vid UC Davis ( Ongoing DNA studies at UC Davis) försöker fastställa mönster och genetisk struktur hos rasen inklusive DLA-haplotyper (immunförsvarets gener), så att uppfödare skall kunna dra nytta av den genetiska variation som finns kvar inom rasen för att minska graden av inavel och öka heterozygotin (variationen) hos immunförsvarets gener. Rasens stora sammanlagda population och globala utbredning gör det svårt att få ihop det genetiska landskapet, men gör det också mera troligt att fickor av genetisk variation faktiskt existerar. Uppfödare skulle kunna använda dem på ett strategiskt sätt för att förbättra rasens genetiska hälsa. Om rasens popularitet faktiskt faller, som tillgängliga siffror antyder, kunde de här insatserna inte komma mera lägligt.

                                            *    *    *

Så långt Carol Beuchat. Ni ser vad det är hon visar oss? Att det är följderna av traditionell inavel i kombination med kraftiga svängningar i efterfrågan, alltså antalet hundar, som gör genetikernas hjälp nödvändig för renrasernas uppfödare idag. Avslutningen på Beuchats långa artikel kommer i morgon och därefter ett skrämmande och mycket sorgligt exempel.

Bodil Carlsson 

*Armstrong = John Armstrong vid institutionen för biologi, University of Ottawa. Som ett exempel på vad han publicerat  - se kurvorna nedan. Genomsnittlig livslängd för storpudel i relation till deras inavelsgrad över 10 generationer. Eller: vad alla renrasuppfödare borde veta och sällan vet.

Effects of Inbreeding - Results

When we break down the results into 4 subgroups according to the level of inbreeding (based on a 10-generation pedigree that is at least 95% complete), the survival of those inbred to less than 6.25% (the equivalent of first cousins who shared no other common ancestry) is significantly greater than for the more highly inbred dogs.
Fig. 3. Standard Poodle survivorship at different levels of inbreeding. Blue diamonds: < 6.25% (N=39); pink squares: 6.25%-12.5% (N=65); red triangles: 12.5-25% (N=141); black circles: > 25% N=71). The solid line is fitted to the > 25% group. The least inbred group survive, on average, 14 years -- approximately 4 years longer than the most highly inbred. The shape of the survivorship curve more closely resembles that of a non-inbred population.

 

GOD MORGON!

§ 32

Mentalindex

Arbetsgrupperna för mentalindex har haft inledande möten och sammanställt ett antal strategiska frågor att ha som underlag förstyrning av framtida arbete inom grupperna. Frågorna gicks igenom och diskuterades och mycket handlade om mentalindexets plats

och vikt i avelsarbetet och vilka ekonomiska och IT-resurser som finns för utvecklingen av mentalindex.

Kommittén gav de båda arbetsgrupperna uppdrag att tillsammans

ta fram ett förslag till nästa möte till hur man fortsatt skulle arbeta vidare med punkterna som diskuterats.

Förslaget bör också innehåll en grov tidsram.

En generellt mycket viktig fråga som ställts från arbetsgrupperna

var att om vi vet om mentalindex fungerar.

Går detta att säkerställa?

Erling Strandberg redovisade att så var fallet med hjälp av MH data på föräldradjur och deras avkommor.

Texten är ur protokollet från SKK:s möte i Kommittén för hälsa och mentalitet den 16 maj 2018.  Förutom professor Erling Strandberg deltog bl a Ulf Uddman. Båda bör kunna gå bra att kontakta för den som kanske läst fel någonstans och därför på sociala medier uttalar sig om att MI "inte är evidensbaserat" .

En rasklubbs sekreterare tillönskas en riktigt god morgon och en riktigt stor kopp kaffe att vakna till.

Bodil Carlsson

NÄR MAN SKAKAR PÅ FLASKAN - andra delen

Efter klagomål på för kort text - här har ni fortsättningen på Carol Beuchats text om vad som hände andra raser . Känns det igen, colliefolk? 
Se det här som en grundkurs i det som kallas populationsgenetik. Som inte handlar om en enskild individs gener, utan om det sammanlagda genförrådet i en grupp, en population - en hundras. Jag vet, att en hel del av våra uppfödare utan problem läser originaltexten. Men andra gör det inte - och med tanke på all den tid, som ni har lagt ner på att göra något bra för vår ras, så kan jag gärna ta ett par timmar av min för att översätta.
Bodil Carlsson

Afghanen som sällskapshund avlades aldrig för att vara en jagande hund. Den blev ett älskligt prydnadsföremål, värdesatt för sin skönhet och sin ädla framtoning. Så när populationen exploderade, var det utan tvekan de ”bästa” hundarna som svarade för det mesta i aveln, snararare än ett representativt tvärsnitt av de hundar som fanns i genpoolen vid den tidpunkten. Och när populationen föll, fanns det nog inte mycket framåttänkande om att säkra bredden i den genpool som kunde bevaras.

Ni har troligen hört om grundareffekter, matadorhanar och flaskhalsar. Några få populära hundar blev överrepresenterade under ökningen och de mindre poplära linjerna dog ut under nedgången. Sådana dramatiska svängningar i storleken hos en population kan göra pannkaka av dess genetik .
Om en population växer genom att man balanserar alla hundars bidrag till nästa generation, så kommer vanligheten hos alla genvarianter att förbli ungefär likadana medan antalet hundar ökar. Men om man selekterar för ett speciellt drag, eller för en viss matadorhane, så kommer den genetiska balansen i populationen att rubbas: vanligheten hos vissa genvarianter kommer att öka, medan andra minskar eller går helt förlorade. Populationens genpool vid tillväxtens topp kan vara dramatiskt annorlunda än före ökningen

.

Från höjdpunkten i afghanens popularitet sjönk uppfödningen dramatiskt. Bara en bråkdel av de tillgängliga hundarna gick i avel, så generna hos några hundar fördes vidare – men många andras gener gjorde det inte. Det är som om man stack näveni en skål med blandgodis, valde ut 8 godisar på måfå och använde enbart dem för att fixa en ny skål med godis. Det troliga är att i den nya skålen fattas en massa av de gamla fina smakerna i originalblandningen, så populationen av godisar i den nya skålen kommer att se väldigt annorlunda ut än skålen som den togs ifrån. 

NÄR MAN SKAKAR PÅ FLASKAN

Det som följer här är inte från Carol Beuchats föredrag för afghanfolk sommaren 2018. Texten är från 2014 och  kanske  anledningen till att hon bjöds in att föreläsa.  Fortsättning kommer! Klicka på länken i rubriken, så kommer ni till originaltexten.

Bodil Carlsson

 

Hitting the bottle: the genetics of boom and bust

12/17/2014

Av Carol Beuchat PhD

Varje ras har en historia, som har format den population hundar som vi har idag. När det gäller raser som erkänns av kennelklubbarna, så valdes ett visst antal hundar ut för att bli grundarna av den ”rena rasen” och registrerades i en stambok. Alla efterföljande medlemmar av rasen måste kunna spåra sin härstamning direkt bakåt till dessa urtsprungliga hundar, vilket säkras genom att kravet på att bara hundar med registrerade föräldrar själva kan registreras. Det trevliga med det här är att vi då borde ha mycket fullständiga uppgifter om en rashistoria, som skulle kunna användas för att förstå hur rasen har förändrats genetiskt över tid. (I verkligheten finns det förvånansvärt få kompletta stamtavledatabaser som är offentligt åtkomliga, till avsevärd skada för möjligheten att effektivt hantera rasen. Ett ämne att ta upp en annan gång...)

/.../

Här ser ni data (se grafen nedan) för antalet afghanhundar som fötts varje år från tidigt 1920-tal till nutid från ICB:s analys av rasens stamboksdatabas. Under de tidiga åren registrerades några hundra hundar per år med tillfälliga upp- och nedgångar fram till femtiotalet. 1957 blev en afghan, Ch Sirkhan of Grandeur, BIS på Westminster och – slump eller något annat – rasens popularitet exploderade. 1960 fanns omkring 1 000 registreringar per år. 1970 hade antalet stigit till 5 000 per år och 1975 var det närmare 12 000. Registreringarna ökade inte till det dubbla, eller ens det tredubbla på dessa 15 år – de tolvdubblades.

Sedan föll de, till och med snabbare än de hade ökat.Till ungefär 5 000 per år 1980 och hälften av det 1990. Under en period på bara trettio år upplevde rasen en boom och en krasch av verkligt episka proportioner.

.

DEN SANNA BERÄTTELSEN OM EN DÅLIG HANE

Här följer fortsättningen av Carol Beuchats föredrag för afghanfolket i somras. Min översättning, publicerad med Carol Beuchats tillstånd.

Selektiv avel påverkar genpoolens sammansättning. Genetisk variation går förlorad ur genpoolen genom selektion – vissa djur går i avel och andra inte. Dessutom har vissa djur ett oproportionerligt antal avkommor och deras gener blir överrepresenterade. Bästa exemplet är ”matadorhanen”.​

---

Matadorhanar minskar genpoolens storlek genom att de tränger ut andra hanar från möjligheten att fortplanta sig. De driver också upp den genomsnittliga släktskapsnivån i populationen på grund av mängden syskon och halvsyskon med gemensam pappa.

Matadorhanar är också den mest betydande orsaken till genetiska sjukdomar hos hundar. De flesta sjukdomar hos hund orsakas av recessiva mutationer som har sitt ursprung i en matadorhane. Så här går det till.

Varje hund (faktiskt varje djur – du också, läsare!) bär på recessiva mutationer som är harmlösa, så länge det bara finns en kopia av den felaktiga genen. I den här lilla populationen på bilden har varje hund en speciell mutation (i rött) där pilen visar. Vi låtsas som om varje hund bara har en mutation.

Låt oss nu säga, att Hank – han med kronan! - vinner Den Stora Utställningen. Han uppträder i TV, han åker på turné, och plötsligt är han enormt efterfrågad som avelshane.

---

Hank får godkänt på alla sina hälsoundersökningar: ögon, höfter och de DNA-tester som finns för rasen.
Han producerar dussintals ljuvliga, friska valpar. Många andra potentiella avelshanar används inte och deras bidrag till genpoolen faller eller går helt förlorat.

Varje valp ärver hälften av sina gener från Hank och andra hälften från sin mor. Slumpmässigt kommer hälften av alla hans valpar att bära på en kopia av hans recessiva mutation. De påverkas inte av den, för de ärvde ju den normala kopian av genen från sin mor.​

Alla är överlyckliga över de fina, friska valparna som Hank lämnar.

---

En generation senare har några uppfödare parat halvsyskon som båda har Hank som förälder. Några av de valparna har ärvt en kopia av Hanks mutation från båda sina mutationsbärande föräldrar, vilket gör dem homozygota för den dåliga genen​ I den generationen kommer några få valpar att födas med en genetisk sjukdom – men inte tillräckligt många för att larmet skall gå.

---

Men efter ytterligare en generation har Hanks mutation spridits vitt och brett i rasen och det finns nu många valpar, som lider av den nya genetiska sjukdomen. Uppfödarna går igenom sina stamtavlor och spårar mutationen tillbaka till Hank. Man pratar illa om Hank, man skyr hans ägare och folk börjar avla sig runt sjukdomen genom att undvika Hanks avkommor. Tusentals dollar investeras i en forskningsstudie, mutationen identifieras och ännu ett test adderas till listan av ”hälsotester” som varje hund förväntas gå igenom innan den går i avel. ​

---

Självklart är detta inte Hanks fel. Genetisk sjukdom på grund av recessiva mutationer uppträder, när sällsynta mutationer blir vanliga i en population. Matadorhanar producerar många kopior av sina mutationer och resultatet blir genetiska defekter för de avkommor, som får två kopior.

För det mesta glömmer man bort, att Hanks mutation blev ett problem just därför att han var matadorhane.

Nästa storvinnare blir troligen också nästa matadorhane och hans unika mutation kommer att lämnas vidare till dussintals eller t o m hundratals valpar. Karusellen fortsätter ett varv till och ännu en ny genetisk defekt kommer troligen att etableras.​

Vi kan enkelt förhindra genetiska sjukdomar orsakade av recessiva mutationer*. Skapa inte matadorhanar!

Carol Beuchat

* Här borde det enligt min mening stå ”Vi hade enkelt kunnat förhindra utbredda genetiska sjukdomar orsakade av recessiva mutationer hos matadorhanar och vi kan fortfarande förhindra nya.” Och om jag får tillägga något – skapa framförallt inte den ena matadorhanen efter den andra, som allesammans är nära släkt!

Det är vad den utställningsinriktade engelska collieaveln gjorde. I årtionden. Att vi valpköpare idag inte behöver tampas med värre fysiska problem än MDR1-mutationen och CEA, som mycket sällan bekymrar hunden, och med pyometra i trots allt hanterlig frekvens, är en sådan tur i lotteriet av slumpmässigt tillstötande genetiska förändringar skapade av hundavelns traditioner att man häpnar.

Andra raser var inte lika lyckosamma.

Bodil Carlsson

SÅ OSKYLDIGT BLÅ: om recessiva gener och aggressiva avelsprogram

Det har kommit några frågor om homozygoti och recessiva gener. Vad betyder orden?

Och vad menar Carol Beuchat, när hon pratar om ”aggressiva avelsprogram”?

En recessiv gen är en gen, som behöver en kompis för att hävda sig. Det måste finnas två likadana gener för att effekten skall orka visa sig. Tänk er en röst som är så svag, att den måste prata i kör med en annan röst för att göra sig hörd!

Sådana generna måste vara homozygota, likadana, för att slå igenom. Annars märker man dem inte.

Homyzygoti betyder ”likgenighet”, om man nu törs hitta på ett nytt och rätt oskönt ord. Ju mer homozygoti = likagener det finns i en individs arvsanlag, ju fler recessiva gener kommer att vara dubbla och börja prata högt.

För att tydliggöra – följ med på ett lite läbbigt tankeexperiment, som handlar både om genetiska sjukdomar och om aggressiva avelsprogram. Jag väljer att låta det handla om människor, dels för att jag kan den arten bättre, dels för att det kanske väcker mindre förtret än om hundraser hade namngivits. Först måste ni anta, att ni har absolut makt och kan göra vad ni vill med folk. Sedan måste ni tänka er, att det ni drömmer om, det ni verkligen vill åstadkomma här i livet, är att få fram blåögda människor. Det är två konstiga tankar, men häng på!

Alla blåögda människor har anlaget för blå ögon i dubbel upplaga. Den som bara har en gen för blåögdhet är brunögd och har ingen aning om att han bär på anlaget för en annan ögonfärg – det syns ju inte utanpå. Utanpå är den människan lika brunögd som alla andra i släkten.

I en liten by någonstans i världen upptäcker vi nu en ensam blåögd människa. Wow! En homozygot! Snygg! Andra i hans släkt måste också ha anlaget, även om det inte syns! Vi tar över  byn. Det första vi gör är att tvinga den stackars blåögda personen att gifta sig med sina syskon. Deras barn tvingar vi att göra likadant och desutom tvingar vi dem att skaffa barn med sin morfar, sin moster och för säkerhets skull sin farbror också. När det så  föds en kille med ovanligt klarblå ögon, inväntar vi otåligt att han skall bli tonåring, så att vi kan utse honom till pappa till varenda unge i byn ett antal år framöver. Tråkigt nog har han ett litet problem med sitt humör– han klipper till först och tänker sen – men det hör ju inte hit: vårt intresse är ögon.

Så killen med de två klarblåa haussar vi upp. Alla brunögda slänger vi ut. När dråp och misshandel har blivit störande vanliga i byn, slänger vi ut den argsinte killen och de värsta av hans slagskämpar till barn också och håller tyst om saken. Och så smäller vi upp taggtrådsstängsel runt byn, så att ingen kommer in.

Efter några generationer av detta rätt ruggiga projekt har vi garanterat skapat en by med blåögda personer. Den enda gen för ögonfärg som finns kvar är den, som ger blått; genvarianten som ger brunögdhet är borta ur arvsmassan. Människorna i byn är homozygota, likagenade, för blå ögon. Genen för blåögdhet har blivit genetiskt fixerad eller ”låst” i byns befolkning. De kan inte längre få någon annan ögonfärg än blått. Nu kan vi promenera omkring i vårt lilla kungarike och gnugga händerna medan vi beskådar vårt verk, för det var ju detta vi ville åstadkomma. Framgång!

Sorgligt nog det är inte det enda vi har åstadkommit. Det finns  en annan sida av projektet också, men den sidan tar tid på sig för att bli synlig.

Varenda gång en nära släktskapsparning genomförs, ökar också antalet likadana gener hos avkomman på alla andra ställen förutom ögonfärgsgenen. Första helsyskongiftet ger en inavelskoefficient på 25% : 25% av alla gener är nu likadana hos avkomman. Nu tvingar vi ju fram ännu ett syskongifte i nästa generation, så då ökar andelen likadana – homozygota – gener brant en gång till. På varje kromosom hos varje individ i den nya generationen finns nu inte bara enstaka homozygota genpar här och var, utan hela avsnitt med homozygota gener som är identiska* med de andra nära släktingarnas gener. Sedan ordnar vi vårt barnbarns/morfarsgifte och inväntar alla barnen till den ilskne blåögde killen och är uppe i skyhöga värden för andelen likagener, för homozygoti. Avsnitten med identiska gener har blivit ett snäpp längre. Vi kör så en generation eller två till. Mer än hälften av alla gener i släktskapsgruppen har vid det här laget blivit identiska och vi börjar få bekymmer!

För i den här lilla byn, som överallt annars i världen, gömmer sig i varje individ några recessiva gener, som inte gjorde väsen av sig i enkel upplaga. Men det gör de, som sagt, i dubbelupplaga. Och när i genomsnitt hälften av alla gener i en individs genuppsättning är homozygota, så är ju i genomsnitt hälften av de ovanliga muterade generna också det – inte sant? Så nu börjar de kunna tala högt, de där dubblerade generna. Vi får genetiska sjukdomar i vår befolkning. Självklart.

Men vilka sjukdomar blir det?

Det beror på var i världen vår by ligger. Det beror på vilka recessiva gener som är någorlunda vanliga där. Och så beror det på slumpen.

Om vår by ligger i medelhavsländerna skulle första sjukdomen som visar sig kanske vara thalassemi, en felvariant av hemoglobin som leder till blodbrist av olika svårighetsgrad beroende på om en eller flera av de ansvariga fyra generna är homozygota muterade. Det anlaget i enkel form gav ett litet skydd mot malaria – därför levde genen vidare i den befolkningen. Är det bara en av de fyra inblandade generna som nu föreligger i muterad dubbelversion, så är effekten lindrig blodbrist. Är alla fyra generna homyzygota i muterad version, så dör barnen strax före eller efter födseln. Vi blir inte särskilt oroade, när en och annan byinvånare verkar lite trött och blek, så vi gör ingenting.  Några generationer längre fram dör de nyfödda. Då blir vi förstås oroade, men då har vi ju redan låtit alla fyra generna för thalassemi bli homozygota, så då är det inte lätt att ändra tillbaka. Så vi håller tyst.

I de delar av Europa där det finns en judisk befolkning, eller bland deras avkomlingar i USA och andra världsdelar, skulle vi inte få thalassemi. Där skulle konskevensen av vårt avelsprogram bli en ökning av en dödlig demensliknande sjukdom hos barn. Den antas i enkel upplaga ha givit ett litet skydd mot tuberkulos i tättbefolkade ghetton en gång i tiden och därför fanns den i befolkningen. Nu är tuberkulosen borta, men genen finns kvar. Vi avlar fram den i dubbelupplaga i vår blåögda by i Östeuropa och barn börjar dö. Vi vet inte vad vi ska göra åt saken. Vi förstår inte vad som händer. Så vi håller tyst.

I andra byar i Europa skulle vi varken få thalassemi eller demenssjukdom. Resultatet av vårt program blir däremot mera cystisk fibros. Det är samma sak där: i enkel upplaga gav den genen ett litet skydd mot tyfus.
Någon annanstans skulle vi få se en viss form av leukemi öka dramatiskt och i en tredje by någonstans i världen skulle en viss form av epilepsi bli den vanligaste av alla sjukdomar. De generna har aldrig skyddat mot någonting, sorg och bedrövelse är allt de har åstadkommit; mutationerna råkar av en slump bara finnas i bakgrunden just där. Programmet med upprepat släktskapsgifte har gjort att de finns oftare nu och ställer sig i rampljuset och pratar högt. Det gör inte vi. 
Vi håller tyst.

I den här soppan skulle en by någonstans klara sig rätt så bra – just den byns befolkning hade av en  slump inte så många verkligt farliga recessiva gener att bjuda på - medan en annan by skulle åka dit på ett, eller rentav två,  dödliga  anlag. Vi skulle få stå och se på, medan de spred sig. Vi skulle kanske inte känna oss så framgångsrika, när vi sent omsider fattade, att det var vårt fint uttänkta avelsprogram, som var farligt  – men att det var slumpen, inte vi, som avgjorde hur farligt det skulle bli och för vem.

Var den blåögda byn än ligger, händer samma sak: allteftersom tiden går, ökar alla byinvånares inbördes släktskap. Varje gång någon gifter sig, är äktenskapspartnern en släkting, för alla är släkt – det ordnade ju vi. Så i varje ny generation är man lite mera släkt medvarandra än i generationen före och medan sjukdomarna drar till sig uppmärksamhet, skulle mindre dramatiska förändringar komma gradvis och inte noteras lika mycket. Färre graviditeter, lägre födelsevikt, en livslängd som faller med ett halvår i taget för varje ny generation... Vi skulle knappast lägga märke till sådant, om vi inte hade någon som stack fram bra statistik framför näsan på oss och tvingade oss att läsa den. Vi skulle mera troligt ha fullt upp med inbördes gräl om varför alla plötsligt blev så sjuka.

Men till sist blir det för mycket. Omvärlden börjar viska om alla sjuka i byn. Det kommer en tidningsartikel och så en till. Snart vill ett TV-team komma och filma alla stackars sjuka  trippelkusiner och dubbelsyskon. TV-programmet skulle fråga  om det inte är något väldigt fel i dessa byar; tittarna skulle börja säga , att det måste bero på ögonfärgen. Man kan inte ha blå ögon och vara frisk! Sent omsider inför vi då  en regel, som förbjuder de allra närmaste släktgiftena. Inavelsgraden räknat på tre generationer skulle minska och rentav se betryggande ut. Det betyder inte, att graden av inbördes släktskap minskar. Det betyder, att ökningen av inbördes släktskap bromsas upp.

Det ser förstås bra ut i statistiken med en uppgiven inavelsgrad på 0,2% jämfört med 5,2% ett antal år tidigare. Men om den kommer ovanpå en verklig inbördes släktskap på 25%, eller 35%, så är det inte riktigt lika bra. Problemet som vi har skapat  finns kvar.
 Och det är lika stort som förut.

Ja, jag spetsar till resonemanget för att vara tydlig. Men ungefär så här har det gått till, när många moderna hundraser skapades. Att alla bär på tysta, gömda gener visste man inte då. Vilka rassjukdomarna blir beror på vilka dolda, recessiva mutationer de blivande förfäderna till varje ras råkade bära på, när avelsprogrammen startade. Men det var våra avelsprogram, inte generna, som skapade problemet. Det var vi som gav de tysta generna en röst genom att dubbla dem. Vi skapade homozygoti genom intensiv släktskapsavel. Det är den, som är det aggressiva.

Nu kan man invända, att om man vill bilda en ras, så är det så man måste göra.  Det stämmer så där. Alternativet – att ett steg i taget plocka fram obesläktade hundar vars yttre eller inre egenskaper man vill ha och avla på dem, sortera bort de som inte blev som man önskade och leta vidare – går lika bra och är  mycket säkrare, men det tar några hundra år. (Förmodligen var det så de gamla lantraserna blev till.)

Vill man skapa en ras inom överskådlig tid, eller rentav i en handvändning, använder man ett litet urval och släktskapsavlar. Det är  OK att börja så, om man förstår när man måste sluta. Så snart man har fått fram den grad av homozygoti som befäster den önskade egenskapen, så slutar man med sin släktskapsavel. Då går man över till att leta upp de mest obesläktade hundar man kan hitta med samma färg, samma hårlag, samma jaktbeteende eller vad det nu kan vara man vill ha – och så mönstrar man in dem. Tills man har en population stor nog att fortsätta avla på utan extrem släktskapsavel. Dessutom ägnar man sig åt att redovisa sin uppfödning!

Då kommer man att ha sin homozygoti, sina likagener, där man vill ha dem, inte rakt igenom hela genuppsättningen i alla individer. Dessutom kommer man att ha andra pålitliga uppfödare att dela jobbet med.

Det är inget fel med blåa ögon. De är faktiskt det enda oskyldiga i den här skrönan. Men det har varit mycket fel med de metoder som har använts för att få fram hundavelns motsvarigheter till eftertraktad blåögdhet. Man har inte förstått, när man måste sluta. För några raser verkar det vara hög tid att tänka till. Vad gör vi för att reda upp det här? Vad är ens möjligt att göra?

Bodil Carlsson

*Avsnitt eller längder av identiska, homozygota, gener – runs of homozygozity, förkortat ROH, i texter om jämförande genetiska studier. Många och långa ROH är inte ett gott tecken.

HUNDRA ÅR AV ENSAMHET: genetisk historia för en skapad ras

Carol Beuchat fortsätter. All följande icke kursiverad text är hennes. Översättningen är min och publicerad med Carol Beuchats godkännande. Så  här inledde hon sitt föredrag för afghanfolket. Känner ni igen berättelsen?

Bodil Carlsson



EN SNABB SAMMANFATTNING

• Den moderna afhganhunden utvecklades genom selektiv avel på lantrashundar från Afghanistan.
• Inom tjugo år var genpoolens sammansättning fixerad och den har förändrats föga sedan dess.
• En enda grundarhund, Sirdar of Ghanzi, svarar för 30% av den totala genetiska variationen inom rasen idag. (min fettning)
• Storleken hos dagens genpool ligger runt 9 (motsvarar 9 obesläktade hundar, min anm).
• Den genomsnittliga inavelsnivån är runt 20% beräknat från stamtavlor och 30% beräknat på DNA.
• Den genomsnittliga släktskapskoefficienten är lägre än inavelskoefficienten, vilket pekar på att uppfödarna föredrar släktskapsavel
• Det årliga antalet producerade hundar har fallit i årtionden.
• Den effektiva populationsstorleken faller och är för närvarande nere på en kritisk nivå (omkring 100).
  Uppfödarna behöver skydda den kvarvarande genetiska variationen och skulle kunna förbättra den genom att introducera nya grundare från ursprungslandet.
• Uppfödarna bör minska upprepade parningar (mellan samma djur, min anm) och i stället försöka använda flera valpar ur samma kull i aveln i stället för en enda.
• Uppfödarna bör upprätthålla en uppdaterad stamtavlebas och göra regelbundna genomgångar som denna för att hålla sig informerade om rasens genetiska status.
• Uppfödarna skall minimera den övergripande risken för genetisk sjukdom genom sund genetisk hantering i stället för att hantera en mutation i taget via DNA-tester.
  

Hundarna som skulle bli de renrasiga afghanerna togs med hem från området de kom ifrån av brittiska soldater och deras familjer. Aggressiva avelsprogram som tryckte på elegans, skönhet och pälskvalitet transformerade lantrashunden till den moderna renrasiga afghanhunden.

---

---

Som med de flesta raser härstammar afghanen från en grupp "grundarhundar" från ursprungsländerna. Dessa grundande hundar bidrar med de gener, som utgör den ursprungliga genpoolen. Vilken innehåller all den genetiska variation som rasen någonsin kan ha, så länge stamboken förblir stängd.* /.../ (min fettning)
Processen att utveckla en ras kan ha en djupgående effekt på den genetiska sammansättningen och variationen av den ras som håller på att bildas. Selektiv avel förädlar typen för att passa rasstandarden och uppfödarnas smak och önskade drag görs fastlåsta genom att man använder inavel.

---

FEMTE NAMNET FRÅN VÄNSTER

Minns ni inlägget om fullblodsavel från den 23 juli, Den längsta stamboken? Det handlade om den slutna stambokens livslängd. Renrasavel med sluten stambok är med nödvändighet ett tidsbegränsat projekt. Men man kan öka eller minska den livslängden, beroende på hur man väljer att avla.

Det som följer nedan i okursiverad text är en översättning av delar av ett föredrag, som biologen Carol Beuchat höll vid afghanfolkets världskongress i Amsterdam litet tidigare i år. Översättningen är min och publiceras med Carol Beuchats tillstånd. Länken finns här, The amazing secrets hiding in your pedigree database, så att ni själva kan läsa föredraget i sin helhet. Gör det! Det berättar om afghanernas historia, om rasens bildande från arbetande lantrashundar i sitt hemland, om det lilla urvalet av grundare (rasbildande förfäder) som togs med till Västeuropa och USA och om den snabba förändringen i exteriör som följde; om olika hanars genomslag i aveln; om de våldsamma växlingarna i popularitet och i andelen hundar använda i avel... och om andra saker, som uppfödare av vilken hundras som helst borde kunna rabbla väckta mitt i natten – därför att det är den grundläggande berättelsen om varje hundras uppkomst, avelshistoria och genetiska situation idag.

Även om rasnamnen är i liten skrift och dessutom presenterade liggande, så att man måste vrida på huvudet för att läsa dem – gör det! Vilken ras, colliefolk och SKK, är femte namnet från vänster i grafen där DNA-baserade inavelskoeffecienter visas? Norsk lundehund leder ligan med en inavelskoefficent på 80%, men vilka följer sedan?

Av hästraserna som hundarna jämförs med sticker en enda ut uppåt – clydesdalehästen ligger på en inavelsnivå i klass med de måttligt inavlade hundraserna. Resten av hästarna ligger lägre. Fjordingen, nordsvensken och fullbloden ligger på ungefär samma nivå. Har någon svårt att se skillnaden mellan en nordsvensk, en fjordhäst och ett kapplöpningsfullblod? Ingen har problem med att skilja de raserna från varandra. Shirehästen, jätten bland hästar, ligger på samma inavelsnivå som shetlandsponnyn. Islandshästen, stammad från en öpopulation, har en lika låg inavelssgrad som den arabiska hästen, stamboksavlad i århundraden – och båda ligger lägre än den genomsnittliga rena hundrasen. Mycket lägre! Har någon svårt att se vilken av dem som är vad?

Om inte hästraserna behöver extrema inavelsnivåer för att hålla sig rastypiska – varför skulle hundraserna göra det?

Bodil Carlsson

(Beräkningarna av inavelsgrader för hundraser är baserade på amerikanska registrerade hundar.)

Vi får alltid höra talas om hög inavelsnivå hos hundar. Men hur hög – eller låg – är inaveln på hund?

Den här grafen visar den genomsnittliga inavelskoefficienten på ett stort antal hundraser när beräkningen baserats på DNA i stället för på stamtavlorna. Rasnamnen kan vara för små för att läsas, men afghanen finns där pilen pekar. Inavelsnivåerna är markerade på samma sätt som förut, med rött (25%) för helsyskonparning, gult (12,5%) för halvsyskonparning och grönt (6,25%) för kusinparning.

Den genomsnittliga inavelskoeffecienten för afghaner uppskattad utifrån en DNA-analys ligger omkring 30%. Det betyder ”mitt i klassen” bland de raser som har undersökts.
​Detta skall jämföras med de 20% som man får fram som inavelskoeffecient baserat på stamtavledata. Håll i minnet, att ofullständiga stamtavlor underskattar den faktiska inaveln.
.

---

---

Är 20% eller 30% inavel ”högt”? Vi kan jämföra hundar med andra tamdjur.

Grafen längst ner är den ni just såg för hundar med afghaner markerade med pilen. Grafen ovanför är genomsnittlig inavel baserad på DNA för hästraser, med samma färgade linjer som markerar grader av inavel.

Bara en ras, clydesdalehästen, har en genomsnittlig inavelsgrad lika med eller högre än 25% och mer än hälften av hästraserna ligger under 12,5%. Runt ett dussin raser ligger i snitt på 6% eller lägre.

​

Inaveln bland renrasiga hundar är mycket högre än än hos hästar och är i själva verket högre än vad som är typiskt hos andra renrasiga tamdjur. Det är ett faktum, att höga inavelsnivåer varken är en förutsättning för domesticering eller för att upprätthålla de drag, som gör en ras unik. I

---

ÖGON OCH FRÅGETECKEN

Minns ni Berit och Nils Wallin-Håkanssons studie om 8 000 ögonlysta svenska collies mellan åren 1991 – 1999? Den störde mig.

Det fanns ett svårförståeligt resultat i den studien. Under de åren ögonlystes allt fler hundar i Sverige och uppfödarna strävade efter att styra bort från colobom. Resultatet var lite oväntat, kan man säga. Colobomen låg kvar på samma nivå, runt 8%. Men CEA ökade!

Hur kunde det bli så?

Visst, en växande andel hundar ögonundersöktes, så fler veterinärer lärde sig ögonlysa och sammantaget bör då både diagnoserna ha konstaterats oftare och träffsäkerheten i dem ha ökat. Men...? Varför minskar inte colobomen? Hur är det möjligt att CEA blir mera vanligt när man gör vad man kan för att undvika den värsta formen? Jag har hört uppfödare bakåt i tiden sucka uppgivet – det lönar sig ju inte att ögonspegla, det blir ingen förändring hur man än gör.

Kanske blir det verkligen förändring, beroende på vad man har gjort tidigare. Titta här!

Under årtiondet före undersökningen, 1980 – 1989, importerades många collies från England. Det var fläkt av nya tider, kennlarna i hemlandet hade berömda avelshanar med en ny och spännande exteriör: – mindre hundar klädda i mera päls och framför allt: mera ”uttryck” i mindre ögon.

Under de här åren kom 138 collies hit. 88 av dem var hanar. De kom från kennlar, vars namn man känner igen och/eller har föräldradjur med den bakgrunden. Av dessa 138 hade bara 35, 25 hanar och 10 tikar, inga avkommor. De övriga 103 hade avkommor, flera eller färre. Och några hanar hade väldigt gott om avkommor.

Listar man hanarna efter antal valpar, ser det ut så här:

Hane nr 1: 391 valpar – de allra flesta från samma kennel

hane nr 2: 390 valpar

hane nr 3: 286 valpar

hane nr 4: 276 valpar

hane nr 5: 258 valpar

hane nr 6: 218 valpar

hane nr 7: 194 valpar

hane nr 8: 175 valpar

hane nr 9: 142 valpar

hane nr 10: 131 valpar

Bara de tio mest använda hanarna lämnade alltså 2471 valpar i Sverige under åren före och under ögonstudien.

Få av alla dessa importerade åttiotalshundar var ögonlysta: 120 av 138 saknar ögonresultat. Men några ögonlystes– som vuxna, får man förmoda, efter att de kommit hit. Vi hittar 12 ögonlysta med u a, färre än tio procent. En hane med ”colobom, lindrigt” har 6 valpar efter sig. En med ”colobom, kraftigt” har 27. Men hanen som råkade värst ut, med diagnosen ”CEA, näthinneavlossning”, var den som lämnade 391 valpar. Han råkar vara halvbroder till hanen med 27 valpar och diagnosen ”colobom, kraftigt”.

Samma toppavelshane i England är pappa till båda två, en sobel med ett vackert ansikte, en inavelsgrad på 15,9% och Dazzler och Witchcraft dansande runt i generationerna bakom.

Om man nu tänker på, att hunden med den svåraste formen av CEA var den som lämnade flest avkommor; och att hunden med 390 avkommor, tvåan på listan, saknar ögonlysning, men har en inavelsgrad på 19,1% med Dazzler 14 ggr och Witchcraft 11 ggr på sex led i en delvis ofullständig stamtavla....

... och på att en av de icke ögonlysta har en inavelsgrad på 33,8% med det berömda kärleksparet bakom sig fler gånger än jag orkar räkna och 59 valpar födda här...

...och på att ett antal av de här hundarnas avkommor själva måste ha gått i avel och lämnat valpar med åttiotalsimporterna på båda sidor i stamtavlan...

... och på att vi inte har en aning om ögonstatus på de allra flesta hundarna, men har anledning att tro att i stort sett samma släkt och samma gener finns bakom dem därför att det var de som dominerade marknaden då:

Hur mycket vågar man misstänka att den här importen av engelska åttiotalshundar bidrog till att CEA ökade i frekvens och att colobom låg stilla under nittiotalet? All avel handlar om att man får skörda det man sår.

Om man låter obesiktigade gener för CEA och colobom flöda in på den ena sidan, lär det ju inte hjälpa att man tio år senare ögonlyser flitigt och väljer bort colobom på andra kanten. Colobomen fortsätter komma från den genetiska bakgrund som man har förstärkt och CEA ökar av samma skäl.

Kan det vara så enkelt?

Bodil Carlsson

P S:Innan jag i vanlig ordning blir beskylld för att 1) hata collies, 2) hata engelska collies och 3) hysa ett särskilt glödande hat mot Dazzler och Witchcraft, låt mig säga något som besparar mina ovänner mödan. 1) Det finns ingen bättre hund än en bra collie och ett antal av de som kom från den här importvågen, inte minst några av hundarna från ”kennel 391”, var mycket bra hundar. 2) Dito. 3) Dazzler och Witchcraft kan enligt människor som har träffat dem ha varit ängsliga hundar, men det är inte deras fel att de överanvändes i avel så till den grad att människor med intresse för genetik suckar var gång deras namn dyker upp i en stamtavla. Det här handlar inte om engelska collies, eller ens om collies. Det handlar om mönstren inom hundaveln och de är varandra sorgligt lika över raserna och länderna. Jag hatar inte renrasavel heller, tvärtom; jag tycker bara att det är dags att börja sköta den med lite större insikt inifrån... och mycket större insyn utifrån.

Med det sagt – låt oss ta en titt över Atlanten.

KUNGLIGT I STAMTAVLAN

Om vi flyttar några hundgenerationer längre fram, hittar vi en annan tik. Här har ni en spenslig liten tjej, född 1975. Möjligen är det ingen slump att hon är liten? Hennes stamtavla över fyra generationer ser ut så här. Det fanns mycket kungligt där, som ni ser av namnen.

Som ni kanske noterar, är hennes föräldrar sett till första generationen halvsyskon: de har samma mamma. Frågan är vad de egentligen skall kallas. ”Halvsyskon” räcker inte långt. Vårt språk har helt enkelt ingen benämning på en sådan grad av släktskap som den ni kan utläsa ur den här stamtavlan. FSpeed beräknar tikens inavelskoefficient över 4 generationer till 26,46%, snäppet över en far/dotterparning. Hennes son, en utställningschampion som exporterades till en annan världsdel, har en inavelskoefficient på 22,61% och den hanens far ligger själv på respektingivande 15,6%. Av en tjugo-i-topp-lista över inavel, där hundarna varierar mellan COI 33,98% och 14,45%, svarar hennes kennel för 11 av de 20 namnen.

Hur gör man för att baka in en mutation som har råkat slinka in i en ras så att den blir lika allmänt förekommande som jästcellerna i en jäsdeg?

Så, förstås. Man gör så! Årtionde efter årtionde efter årtionde.

Boken fortsätter. Hund efter vinnande hund presenteras med sin stamtavla och så sent som hos en storpälsad hane född 1981 hittar vi de kända namnen längst bak i det fjärde släktledet. Sedan försvinner ju namnen ur stamtavlorna allteftersom nya släktled kommer till. Men försvinner deras gener?

De matas in igen, allteftersom släktskapsaveln fortsätter, medan nya kennelnamn tar över arvet från de gamla stjärnorna och inga nya gener någonsin kommer in i den stängda stamboken. Ni ser? Nya kennelnamn med ”nya” linjer kommer till, men ingenting är nytt, för det är samma gamla gener och samma gamla avelsbas om och om igen – förutom att den verkliga avelsbasen krymper, eftersom alla tillgängliga hundar blir alltmera släkt och de mest använda också är mest släkt med varandra.

Den sista av bokens alla hundar är född 1996. Det finns inga dubblerade namn räknat på fyra generationer hos honom. Man skulle kunna tro, att han har en låg inavelsgrad och FSpeed beräknar honom mycket riktigt till drygt 2%. Han har bara drygt 2% av sina gener i monoversion, IDB: identical by descent - om man skall tro beräkningen av inavelskoefficient. Chansen att genen bakom MDR1 skall höra dit är stor och chansen att generna bakom CEA skall höra dit är ännu större, förstås, men det sorgliga är att mot bakgrunden av en sådan avelstradition, har man ingen nytta alls av en inavelsgrad beräknad på fyra generationer: den säger ingenting om graden av verklig inbördes släktskap mellan den hunden och vilken samtida europeisk collie som helst.

För i fjärde led i sin stamtavla har den här hunden en berömd avelshane hane född tjugo år tidigare (COI 15,6%) och i den hanens fjärde led hittar vi dem självklart igen, de kända namnen. Gång på gång. Dazzler är farfars farfar, han är farfars farmors far, för jo, han parades med sin dotter och lämnade då farfars far; Dazzler är morfars far, han är mormors farfar och mormors morfar och Witchcraft med alla sina ankarfästen i Gunner tre och fyra generationer bakåt är också med på ett hörn... eller, för att vara exakt, 27 hörn på nio generationer. Tjugosju gånger!– och det är trots det faktum att i databankens stamtavla saknas 50% av hundarna så långt bak. Witchcraft kan mycket väl finnas med ett antal gånger till. Det gör hon förmodligen. Det finns vid det här laget - 1996 - inte särskilt många europeiska colliestamtavlor, där hon och Dazzler fattas.

Det finns inga ord i något språk för den graden av släktskap, därför att inga mänskliga stamtavlor någonsin har sett ut så. Det finns inga mänskliga populationer där 70% har samma defekt i näthinnan heller. Gissa varför?

Man behöver en bättre stamtavlebas än den jag har tillgång till för att följa en hund född 1996 hela vägen bak till Eclipse, själv resultatet av en helsyskonparning 1882. Han var en berömd hund, som lämnade avkommor både i England och USA.( Förmögna tikägare i USA skeppade sina tikar över Atlanten för parning, medan  husse ägnade sig åt att promenera honom dagligen  i Hyde Park "för att övervinna hundens skygghet".*) Men en stamtavla och ett datorprogram hela vägen tillbaka: det är vad man skulle behöva göra, med ett antal hundar, för att beräkna den verkliga variationen i generna – eller sett från andra hållet, den verkliga bristen i variation, lika med den verkliga släktskapsgraden - hos collies som föddes i England och Englands exportmarknader under de 114 åren efter Eclipses ankomst till världen. Numera finns en annan metod att beräkna verklig släktskapsgrad inom en ras. Den baseras på DNA-jämförelser. Vi återkommer till den. Den är tillförlitligare än den stamtavlebaserade, men den är också mera skrämmande – för ett antal andra raser än bara collie.

Problemet är att de kortsiktiga inavelskoefficienterna bedrar oss. De ser alltid mycket bättre ut än verkligheten och det är därför de inte förklarar den. De förklarar inte, hur en mutation kan spridas över en hel ras, eller hur det gick till, när en viss immungen blev den enda kvarvarande immungenen. Eller när en genetiskt betingad benägenhet för överdrivna rädslereaktioner bredde ut sig utan åtgärd, därför att i den tradition som aktivt skapade inavelsgrader på 20% och högre var hundens mentalitet inte relevant.

Det var andra saker, som räknades.

Bodil Carlsson

*Rough Collies of Distinction, s 23

HÄXKONST

Två citat i bildform från en på flera sätt mycket läs- och tänkvärd bok presenteras här. Men först ett quiz för rasnördarna!

Följderna av upprepad släktskapsavel har alltså varit kända sedan artonhundratalets slut. Mot den bakgrunden togs metoden för att beräkna inavelskoeffecienter fram 1921.

Stamtavlan som visas hör till en ”beutifully linebred”, vackert linjeavlad, tik med ett berömt namn. Hennes farfarsfar, hennes farmors farfar, hennes farmors morfar och hennes morfars far är samma hund. Tikens farfar och morfar är därmed halvsyskon med varandra och dessutom halvsyskon med hennes farmors mor.

 

 Vilket år föddes tiken?

                                         A) 1863
                                         B) 1903
                                         C) 1963

Vilket år publicerades boken som framhåller detta som exempel på en vackert konstruerad stamtavla?

                                        A) 1901
                                        B) 1951
                                        C) 2001

Rätt svar är C) båda gångerna. Stamtavlan gäller Witchcraft of Rokeby, född 1963. Boken är Rough Collies of Distinction, förstautgåvan 2001, skriven av de engelska raskännarna Iris Combe, Dareen Bridge och Pat Hutchinson, som lagt ner ett stort och noggrant arbete på denna redovisning av collien i England. Alla som är intresserade av collie, som historia och som genetik, borde ha den: fotografierna i sig är värda inköpspriset. Här finns alla gamlingarna, som våra hundar går tillbaka till. De är fortfarande med oss. Detsamma gäller tankemönstren bakom deras tillkomst. Även om dem kan man lära sig mycket i boken. De har förändrats mindre på hundra år än vad utseendet på hundarna har gjort.

Var är det vackra i Witchcrafts stamtavla? Den geometriska symmetrin? Betraktat som biologi är det inte lika anslående. Vilken väg man än väljer bakåt i släktleden, stöter man ihop med Ch Gunner of Glenturret, född 1952. Ytterligare ett eller två led längre bak i stamtavlan ligger då Gunners förfäder ett antal gånger.

Den som åtar sig att beräkna inavelskoefficienten utifrån stamtavlan räcker upp en hand. Ni andra kan titta på följande. Datorprogrammet Fspeed*, hanterat av David Lundgren som har använt det på det vi har fått fram av Wichtcrafts stamtavla från en databank, beräknar tikens egen inavelsgrad till 10,1% sett på 4 generationer. FSpeed säger också, att Witchcraft har 104 anfäder som förekommer på båda sidor av stamtavlan, d v s på hennes fars såväl som på hennes mors sida. Hunden som gör hennes stamtavla så vackert symmetrisk, Ch Gunner of Glenturret, har själv en inavelskoefficient på 15,5% räknat på 4 generationer; hos honom finns 39 anfäder som återkommer både på fädernet och mödernet.

Habsburgaravel, någon?

Bodil Carlsson

* FSpeed är ett gratis program, som hittas på internet. Jag tänker inte låtsas att jag förstår hur man använder det. Den som tipsade om det är den genetiker vid Madrids universitet, professor Alvarez, som skrev studien om den beräknade inavelsgraden på den spanska habsburgdynastin. Fspeed är det program han själv använde. Stort tack för tipset! Stort tack också till David L, som tagit sig tid att köra gamla collies igenom det och som dessutom letat fram ett annat program som gör samma beräkningar, när FSpeed visar sig ha ett antal år på nacken och ha problem med backup.

SAMMANFATTNING!

Vi sammanfattar! Hinner ni, så läs gärna om avsnitten om den ensamma immungenen hos collie (26 och 27 juni), om MDR1 (25 juli) och CEA. Var och en är en tydlig markör för oavsiktlig genetisk smalspårighet, följden av en selektion som fått med sig saker man inte visste om.

Är collien en fysiskt sjuk ras då? Har vi råkar ovanligt illa ut?

Nej – för vi hade tur.

Vi har blivit stående med tre hittills kända, numera påvisbara tillstånd, som förekommer hos nästan alla våra hundar: en immungen som bara finns i en enda version hos i stort sett varenda collie; en muterad gen för omhändertagande av kroppsfrämmande ämnen som finns i dubbelversion hos hälften av alla; och så en, eller mera troligt flera, muterade gener som ger en oftast lindrig felanläggning av ögats inre delar hos cirka 70%. Förändringarna och deras utbredning är inget som går att diskutera: de är väl dokumenterade. Att berätta om dem är inte att ”förtala rasen”, vilket jag har fått höra att jag gör. (Man kan inte förtala fakta.)

Av ren, lyckosam slump är ingen av förändringarna dödlig. Ingen ger förkortade liv. Ingen ger överdödlighet i infektionssjukdomar. Ingen ger överrepresentation av autoimmuna sjukdom eller tumörer eller svåra höftledsfel. Lindrig till måttlig CEA tillåter bibehållen syn – komplikationerna av den svåra formen, näthinneavlossning och blödning inne i ögat som slutar med blindhet, är sällsynta. Collien blev ras omkring 1870, men de tre vanliga avelsrelaterade rasdefekterna är så lindriga att man inte upptäckte dem dem förrän 1953, på 1990-talet respektive c:a 2010.

Vi hade tur!

Det hade kunnat vara våra hundar som fick syringomyeli och hjärtsjukdom. Det hade kunnat vara vår ras som stod där med renal dysplasi och ARVC och en inte obetydlig tumörfrekvens. Det hade kunnat vara vår ras som hade en genomsnittlig livslängd på sju år. Det hade kunnat vara en av våra historiska matadorhanar som spred blödarsjuka, det hade kunnat vara vår ras som hade högrisk för pyoderma och allergier; det hade kunnat vara collie som hade en framavlad epidemi av autoimmun sjukdom från en världsberömd exportkennel. Det hade lika gärna kunnat vara vi, som oftare än andra fått se våra hundar dö i lymfom eller plågas av allergier.

Men det var det inte. Det var cavalier, boxer, berner sennen, schäfer, storpudel, flat, west highland white och schäfer igen – bara för att ta några i raden av genetiskt ansamlade sjukdomar i  några raser – och man kan prata fingertoppskänsla och hänsyn till standarden bäst man vill, men ingen av dem har någonsin förutsett eller förhindrat ansamlingen av genetiskt betingade sjukdomar hos våra hundraser. Möjligen vore det värt att diskutera hur de har bidragit.

 Med tanke på hur lång den slutna stambokens historia är för colliens del, med tanke på hur lång tid som gått sedan den första flaskhalsen, då rasen grundades på få hundar – och med tanke på att mycket av den avel som pågått bäst förstås som en enda utdragen fortsatt flaskhals med släktskapsavel – så har vi haft en nästan osannolik tur med den fysiska hälsan hos våra hundar. Samma mönster i aveln ställde till det värre för andra raser än för vår.

                     

Pumpa = smal stam ger stor, lite oformlig frukt. Renrasavel = stor, lite oformlig lantras ger smal  stam. Båda kräver stöttor för att  ge det vi hoppas på.
                           

Vill ni se exempel på hur flaskhalsen har sett ut hos oss? Om man inte vet vilken väg man har gått, förstår man inte hur man har hamnat där man är. 

Bodil Carlsson

EN TOM PLATS: historien om CEA del 2)

2007 kom en milstolpe i marschen mot förståelse av CEA: en fantastiskt upplagd, stor studie*, som i ett första steg använde jämförande genteknik för att gruppera 132 hundraser på basen av deras inbördes släktskap. Som förväntat klumpade de brittiska vallhundsraserna ihop sig i samma släktgrupp - och som förväntat var det där CEA fanns. Precis som med MDR1 handlar det inte bara om collie. Någonstans långt bak i tiden finns en gemensam anfader, som råkade ut för en mutation och förde den vidare; såpass långt bak att den gamla vallande lantrasen inte hade hunnit splittras upp på olika isärhållna raser, men inte så långt bak att mutationen finns lika ofta hos alla.

För som med MDR1-mutationen, så är det inte jämna skurar. Vanligheten av CEA varierar kraftigt mellan mellan raserna och till en del mellan samma ras i olika länder, men ju längre framåt i tiden man kommer, desto fler ögonlysta hundar och desto tydligare bild. Från 1982 och framåt visar studier i olika länder genomgående högst siffror för collie, medan sheltien beroende på land varierar från att vara lika utsatt som collie till att vara mycket mindre utsatt. Genomgående ligger border collie och aussie mycket bättre till.

Collie eye anomaly in the United Kingdom

Bedford PG  

The Veterinary Record [01 Sep 1982, 111(12):263-270]

Type: Journal Article
DOI: 10.1136/vr.111.12.263

Abstract

Approximately 2500 rough collies, smooth collies and Shetland sheepdogs were examined during a three year period in an attempt to establish the incidence of collie eye anomaly in the United Kingdom and to produce data on the hereditability of the disease. The overall incidence in the two collie breeds was approximately 64 per cent, but the disease was seen with slightly more frequency in the Shetland sheepdog, 72 per cent of the dogs examined being affected.

Så här skriver Sheila Crispin, ögonspecialist, i samarbete med engelska KC och brittiska veterinärförbundet BVA, trettiofyra år senare, 2016:

COLLIE EYE ANOMALY (CEA)

The prevalence of Collie eye anomaly in the UK is high,

in excess of 60% in the Rough Collie, Smooth Collie and

Shetland Sheepdog, with the Lancashire Heeler and Border

Collie much less affected. The condition has a worldwide

distribution and ocular lesions of identical ophthalmoscopic

appearance have been described in a number of other

collie and non-collie breeds, such as the Bearded Collie

and Australian Shepherd.

Collie, kort- som långhårig, ligger i topp oavsett vilket land rapporten gäller. Sheltiens siffror varierar mera beroende på land: från siffror i klass med, eller högre än, collie i England 1982 och 2016 till 48% i en studie från Nederländerna, 15% i en från Schweiz och - mycket förvånande och värt en egen studie - mindre än 1% i USA på 90-talet enligt CERF, det stora amerikanska registret.

Som å andra sidan rapporterar från åren 1991 - 1999:

Border collie: CEA 2,12%. Colobom 0,57%. Näthinneavlossning 0,06%.

Aussie: CEA 0,22%. Colobom 0,27%. Näthinneavlossning 0,13%.

Collie, lång och korthår: CEA : 66,7%. Colobom: 8,75%.Näthinneavlossning:1,88%.

Den stora studien från 2007 tog nästa steg och började leta. Var fanns genen som orsakade CEA? De raser som samlade sig i en släktskapsgrupp av brittiska vallhundar var ju sinsemellan olika på många ställen i sitt DNA – det räcker att titta på en aussie, en sheltie, en collie och en border collie för att se att de skiljer sig åt. Men CEA hade de, vanligare eller ovanligare. Så på vilka punkter var de lika?

De var lika på en punkt på kromosom 37. Och därmed – trodde man – var boven funnen. Alla hundar med CEA i rasgruppen hade en mutation hos en gen som kallades för NHEJ1 och de hade den i dubbel upplaga. De var homozygota för en recessiv mutation.

*Breed relationships facilitate fine-mapping studies:

A 7.8-kb deletion cosegregates with Collie eye

anomaly across multiple dog breeds

Heidi G. Parker, et al

Gentestlabben gnuggade sina händer och marknadsförde. Många ambitiösa uppfödare hoppades. Testet sålde. Men...

… det finns två frågor som behöver besvaras, innan man börjar testa, oavsett vilken gen man testar för. Först – säger testet hela sanningen? Sedan: om testet fungerar – om genen som det identifierar verkligen är den bakomliggande genen – vad återstår, om man väljer bort alla individer som bär på den? Hur mycket blir kvar av rasen?

För NHEJ1 och collien  verkar det idag inte finnas ett riktigt bra svar på någon av frågorna.

Från 2014 och 2016 finns två danska studier på gentestet jämfört med ögonlysningsresultat – en för collie i Danmark och en för sheltie. Man jämförde hundars gentester med deras ögonundersökningsresultat. Man hittade något mycket förvånande.

Hos sheltien överensstämde ögonveterinärernas och gentestets resultat bra. (Samma sak säger f ö en norsk studie av bordercollievalpar från 2018.) När gentestet sa att en hund hade anlaget för CEA i dubbel upplaga, då hade ögonveterinärerna redan sett det anlaget visa sig i ögonbottnarna hos den hunden. Men det stämde inte för collie!

Discrepancy in compliance between the clinical and genetic diagnosis of choroidal hypoplasia in Danish Rough Collies and Shetland Sheepdogs

M. Fredholm

R. C. Larsen

M. Jönsson

M. A. Söderlund

T. Hardon

H. F. Proschowsky

First published: 06 January 2016

https://doi.org/10.1111/age.12405

Cited by: 3

Read the full text

PDF

Tools

Share

Summary

Collie eye anomaly (CEA) is a congenital, inherited ocular disorder which is widespread in herding breeds. Clinically, the two major lesions associated with CEA are choroidal hypoplasia (CH) and coloboma, and both lesions are diagnosed based on ophthalmological examination. A 7.8‐kb intronic deletion in the gene encoding non‐homologous end‐joining factor 1 (NHEJ1) has been reported to be the causative mutation underlying CH when present in the homozygous state. In this study, we have investigated the compliance between the clinical and genetic diagnosis of CH in the Danish Rough Collie and Shetland Sheepdog populations. Our results show that the deletion in NHEJ1 is not predictive for CH in the Danish Rough Collie population, whereas the clinical and genetic diagnosis is in accordance with each other in the Shetland Sheepdog population. Based on these results, it can be concluded that the intronic deletion in NHEJ1 is not the causative mutation but, rather, a marker linked to the locus underlying the trait in some populations but linked to both the wild‐type and CH‐causing locus in most dogs in the Danish Rough Collie population.

Här säger man alltså, att genen NHEJ1 inte är den skyldiga genen hos collie, utan en markör, ett pekande finger, som visar att den skyldiga genen eller generna ligger i närheten och påverkar både den normala och den muterade versionen av NHEJ1. Företaget Optigen, som utvecklade gentestet och sedan dess har hävdat att det verkligen bara rör sig om en enda gen med recessiv nedärvning, säger numera på sin hemsida, att det kan finnas andra gener, som tillsammans påverkar utfallet av mutationen i NHEJ1, men att vi helt enkelt inte vet hur många och vilka dessa andra gener skulle kunna vara.

Så efter sextiofem års forskande och rapporterande står vi här och river oss i huvudet. Ett kunskapsrikare huvud, ett huvud som inser att vi inte visste allt vi trodde att vi visste, vilket är ett framsteg– men ändå: någonting i genetiken bakom collieögon är fortfarande oklart för oss. Det finns en tom plats i vår förståelse.

 Berit och Nils Wallin-Håkansson påtalar i sin andra studie av drygt 8 000 collies från åren 1989 till 1997, att trots att uppfödarnas policy under samma tid var att undvika avel på colobom, så låg vanligheten hos colobom stilla på drygt 8% - medan vanligheten hos CEA ökade från 54 till 68%. Någon av procenten kan kanske förklaras med att ögonveterinärerna blev mera rutinerade på att ögonlysa och någon procent ytterligare kanske kan förklaras av att uppfödarna blev mera rutinerade på att få iväg alla valpar till undersökning, men kan hela ökningen förklaras så?

Kunskapsutveckling är en sak; lusten att tjäna pengar på den är en annan. I dagsläget är det svårt att se, vad gentestet för CEA har att tillföra. När man ser siffrorna, inser man att vilka gener det än rör sig om, så är de så utbredda och befästa inom rasen att systematisk utkorsning är enda sättet att snabbt bli av med dem – så varför skall man gentesta? Om målet är att välja hundar som ser tillräckligt bra för att klara livet, så räcker ögonundersökningen, och det är de djuren man skall avla på.

Mera värt att fundera över är väl det här. Vilka drag var det man selekterade för, när man fick med mutationerna som skapar CEA och MDR1? Och hur bar man sig åt för att hårdköra de generna så till den grad att de nu finns hos majoriteten av alla collies?

Medan man funderar över det, fortsätter seriösa uppfödare att göra som SKK säger. Man ögonspeglar sina valpar och låter bli att avla på colobom. För den där tomma platsen där en valp till borde ha funnits – den stör. Vi vet inte vad som hände med valpen, som försvann. Men vi vet tillräckligt för att vara försiktiga med att fippla med gener som styr fosterutvecklingen. 

Bodil Carlsson