Valptiden - igen...

Ja, som jag skrev tidigare, det tar på krafterna att ha valp. Men nu börjar vi vrida klockan åt rätt håll. Några nattliga kissrundor har tack och lov aldrig behövts. Valpen knoppar in kring elva och sover nästan till klockan sex. Man får vara tacksam för det.

Nu väntar den stora världen på den lilla valpen. Idag fick hon se sin första robotgräsklippare. Hanen har sett den förut så han var något mindre fokuserad men för valpen var det en ny upplevelse. Något som rörde sig, lät en aning och som skulle åt samma håll. En kort stund i alla fall. Sedan svängde den av för att beta av resten på den programmerade rutten. Hon var alldeles tyst. Inte ett ljud kom från henne, bara en knivskarp fokusering mixat med en stor dos nyfikenhet, vilket gjorde att vi stannande en stund och studerade sakens gång.
Valpen är snart tolv veckor. En sväng i byn är en form av miljöträning. För andra former tar vi bilen in till stan. Bilkåkning var de första gångerna inte roliga alls. Hon skulle ABSOLUT INTE med! När hon väl var inne i bilen så var det klagomål på än det ena, än det andra. Klagomål som pågick i ungefär fem-sex minuter. Som ni vet hinner man ta sig en försvarlig sträcka på den tiden. I alla fall om man bara har femhundra meter grusväg fram till en landsväg där det strax efter är 90 km/h som gäller.

Senaste veckan har hon åkt bil ungefär varannan dag. Korta sträckor på två-tre  kilometer, varvat med längre på tolv-femton km. Idag tog vi en kortare sväng och inte ett ens ett litet ynka klagomål hördes. Inga fötter som krafsade på rutorna, inget gnäll, inga försök att komma ut. Bra det. För till sommaren blir det mycket bilåkning.
En annan form av miljöträning genomförs bl a i stan. Bland hyfsat mycket folk, bilar, nya ljud och lukter. Hon är med på allt. Det enda det klagas på då, det är att hon inte får gå fram till alla dessa människor som finns där. Så är det i valplivet. Ibland får man, ibland får man inte.
Men bäst av allt i den unga tikens liv, är att leka. Många timmar tillbringas i skogen och på tomten där leken är fri och en, oftast, villig lekkompis finns. Skulle han vilja göra något annat så finns det knep att ta till…

Det bästa är nog att man kan leka med allt. Dyra hundleksaker har vi allt köpt genom åren men nu vet vi att det går lika bra med en gammal glassburk…

... eller en helt vanlig pinne.

Och i slutänden är alla är nöjda - och det är ju huvudsaken.

Johan Nilsson