PARADISDYGNEN

En lång väntan är verkligen över. De är här igen! Ni vet, de där dygnen då man egentligen inte vill sova för att inte missa något och då man inte förstår vad man har gjort för att förtjäna det som finns alldeles framför ens sinnen? Kattuslingen väcker alla tidigt, tidigt och hundarna tränger sig ut efter honom:  där ser man sin gamla tik stå och spana efter rådjuren i ett skimmer av soluppgångsljus över daggvått gräs. En enda trana hörs ropa från grannåkern: den andra ligger hemma vid dammen och ruvar. Det är därför hon har tystnat.

Humlorna, de trägna stackarna, har en del att ta igen efter kyla, blåst och regn. Alla de ljusa timmarna igenom hörs de nu, nere i tulpankalkarna och inne i rhododendromblommornas vita veck och från alla maskrosorna som vi sparade åt dem för att de skulle ha något att trösta sig med, när blåsten slet i körsbärsblommen.

Aplarna blommar.

Päronträdet, som bjuder på Göteborgs Diamant framåt hösten, blommar. Häggmispelhäckens blad är fortfarande bronsfärgade. Min tvätt torkar i paradiset.

Och eftersom det här är just paradiset, är det på tok för varmt för annat än korta hundpromenader och lite lojt krafsande i rabatterna. Så vilken utomordentlig tajming är det inte att den här, länge väntad på, faktiskt damp ner först idag!

Så nu vet ni vad jag ska syssla med i kväll, om det  inte blir ännu en liten avstickare inåt Myllret med valpen i svalkan. Jag gissar att Lars Fält inte behöver hoppas att jag skall ha glädje av den boken, för genombläddringsintrycket är att den är värd sin väntan.

Och gammeltiken och valpen håller på att bli vänner igen. Det påflugna, oförskämda nafsandet och knuffandet är nästan borta.  Igen händer att valpen försiktigt sträcker fram huvudet och ger gammeltiken en hövlig slick i mungipan. Och sent igårnatt, när jag skulle gå och lägga mig, hittar jag båda två intill varandra i min säng. Valpen har redan slocknat med magen i vädret. Gammeltiken sneglar på henne och dåsar. Jag böjer mig över dem och ger gamlan mitt låtsasslick - stryker min kind mot hennes och gör ett slickljud med läpparna. Ögonen lyser upp. De gråa läpparna dras ut i ett leende. Och så somnar min bästa hund, så trygg och lättad över att det är fred igen att det känns hela vägen in i hjärtat.

Bodil Carlsson

PS Återkommer med rapport om fb-gruppen och genetikskolan för uppfödare, CBI. Återkommer med rapport om boken. Återkommer med ett par motioner till rasklubbens årsmöte 2015. Men just idag är det stängt mellan hägg och syren!