Vi har just insett att måltider bäst serveras i var sitt rum. Det gemensamma smaskandet på lyxtuggben under Rapport - en behaglig kvällsrutin som låter trötta mattefötter läggas upp till vila - har måst ta tillfällig paus. En förhoppningsvis tillfällig paus!
Valpen löper. Allt är annorlunda! Hennes är rättigheterna! Hennes är tuggbenen. Hennes matportionerna. Hennes kampleksakerna. Hennes är vaktuppgiften... säger hon!
Gammeltiken, alltid lillasystern i sin ursprungsflock, backar. Fotot ser alldagligt ut, men fångar förändringen.
Ett ljud hörs nerifrån vägen och valpen är först upp i stående med sin svans maxrest. Ni ser vem som företräder flocken? Gammeltiken ligger bortvänd kvar. Hon kan nog tänkas tycka, att en ensam cyklist på trampcykel i uppförsbacken på sin höjd är värd just ett huvudlyft och inte hela kraftfullhetsdemonstrationen, men hon är trött på konflikterna med valpen, som är vassare än hon. Med ett nafs i pälsen säger valpen åt henne att hålla sig bakefter, när ett rådjur far iväg i buskarna. Det är valpens byte! Genom trängningar - allt mellan att plötsligt svänga in framför den gamla till rena bogknuffar - talar valpen om för gammeltiken vem som bestämmer rörelsefrihet. Gammeltiken går undan. Hon ser resignerad ut. Hon lunkar vidare med sänkt huvud. Det gör lite ont i mig. Så vad gör man?
Hormonstormen i huvudet har ramponerat valpens koncentration och nyinlärning - så vi låter bli sådant. Det är inte läge för lydnadsträning. Det är knappt ens läge för spår. Okända människor är inte lika hejdlöst intressanta och inbjudande längre. Spöken och konstigheter har börjat dyka upp omkring oss, så vi trappar inte upp miljöträningen. Fysisk förmåga är däremot lika bra som förut och uppmärksamheten på sociala relationer mer skärpt än någonsin, så vi håller oss där. När valpen tränger gammeltiken, så tränger matte valpen: det är faktiskt jag och inte hon, som bestämmer vem som går var. Valpen får en knuff åt sidan med ett knä. Valpen får ett Stå!-kommando, medan gammeltiken uppmuntras att gå före. Valpen får ömkligt titta på medan matte dreglar av lysten förtjusning över ett tuggben och varje ansats att bli spekulant på mattes tuggben resulterar i en lång blick, som gör att hon lägger sig ner igen och tittar bort. Valpen får vänta, när gammeltiken utan motprestation och med stor kärlek bjuds halv köttbulle ur kylskåpet. Valpen får inte halv köttbulle förrän hon visat att hon accepterar att vänta på tillåtelse att ta den. Det är en balansgång, där det gäller att framhäva gammeltikens okränkbarhet och ställning i våra hjärtan, men inte bygga upp en avundsjuka som den gamla kan få sota för. En annan gång, när matte inte är på plats, eller inte hinner reagera.
Så är detta en jobbig och svår hund? Nä. Det är en tonårstik i en flock där enda medhunden också är tik. Tikar av båda arterna fajtas om sociala relationer: om ordningen i flocken. Hög social kamplust ser ut så här. Vet ni vad som är bra med den?
Den utmanar den jämbördige - inte den försvarslöse. Valpen skulle inte drömma om att ge sig på Rädda Katten. Han ifrågasätts inte. Att skrämma en rädd katt plockar man inte vuxenpoäng på i flocken. Dessutom: social kamplust förstår sociala regler. När jag förtydligar gammeltikens plats, så förtydligar jag min egen. Det har hänt att valpen har försökt svara upp och hittat sig själv liggande på sida under en vänlig men bestämd femfingrars mammatiktass. Valpen väser förbannelser i tio sekunder. Sedan slappnar hon av och bara ligger och ser faktiskt lite nöjd ut, typ "OK boss. Nemas problemas, du vinner." Hon får ligga där tills jag hunnit att nosa över henne och ge en låssasslick på örat. Sedan reser jag på mig och går, på väg mot intressantare saker än en snorvalp. Och efter kommer snorvalpen och ler.
För länge sen hade jag en flock där två hanar ett tag diskuterade sociala relationer. Den yngre hanen var mycket större och starkare och smartare och precis som valpen nu visste han om det. Så vad gjorde han? När han hade klargjort att han var en hund att räkna med, en som ingen kunde trycka ner, så visade han den gamle flockledaren all tillbörlig respekt. Han strök sina öron och sänkte svansen. Det hade han inte behövt, men det gjorde han. Det lönade sig. Var det fara å färde, som den gången vi hade varg inpå knutarna, så stod de sida vid sida och stöttade varandra, två starka hundar tillsammans. Det jag hoppas på är att valpen, smart som hon är, när hormonstöket är över ska visa samma goda vett. I väntan på det blir det mycket långa, mycket blöta promenader i skogen.
Och en hel del lugna stunder över för hundfotboll och mys i soffan med två trötta hundar och till och med tid att betrakta världen. Det regnar faktiskt inte hela tiden.
Bodil Carlsson
Så många kloka ord om en ras väl värd att älskas.
SvaraRadera