MONSTRET I MOSSAN

Dyngsur och hundlös på valpkursen? Låter inte som någon hit, men det var riktigt mysigt. Den lilla irländska lurchern får bättre självförtroende för varje kurstillfälle, den svenska blandrashunden i samma viktklass reser mindre ragg allteftersom hon vågar tro att ingen annan hund tänker attackera henne, och till och med aussien på fyra månader visar tecken på att bli sansad. Vi tränar en inkallning eller två, promenerar runt på området och tar in tips för aktivering under promenad, och sedan sitter vi där, ett urval vanligt folk i olika åldrar, med våra valpar i klubbstugan och äter justa mackor och fikar, medan ytterplaggen hänger droppande över stolsryggarna och alla pratar hund.  Lurcherns stora, intensiva ögon - här kan man snacka mandelformat! - blir simmiga. Aussiens tuggande på stolsben blir allt mer sporadiskt. Och så somnar de, en efter en, de minsta i famnen på ägarna. Vi delar tankar kring hundaggressivitet  -  vilka situationer,  vilka ägare, och vilka hundar? Vi får tips om böcker.  Finns inte så många länder där vanlig hundintresserad allmänhet får sådana tillfällen. Och en sak till!
Den irländska hittehunden gick sitt första viltspår häromdagen, ett anlagstest i klubbens regi, och gjorde det mycket bra.

Ösregnet fortsatte hela dagen idag. Valpen har fått gå i kloster - ingen brukshundsklubb, inga stadspromenader, ingen bilåkning, inga vägar förbi närboende hanhundar - så koppelturer i den drypvåta skogen är vad det har blivit. Valpen är missnöjd med livet. Ingen förstår hennes behov av stora mängder mat, vila och uppmärksamhet och varken gammeltiken eller matte håller med henne om att hon numera måste ges den första och bästa platsen i alla sammanhang. Gruff uppstår och valpen lägger sig med ryggen mot den oförstående världen och stirrar in i soffhörnet, som tragiska hjältinnor brukar.
Lite mer vaksam mot främmande och i ny omgivning har hon också blivit. Den här skepnaden hade inte fått henne att studsa förut och det tog en stund innan jag såg vad hon såg. Ett två meter högt ödlehuvud på väg upp ur marken med öppet gap! Litet runt primitivt öga och en ansats till slitsformad näsborre fullbordade monstret.

Valpen stramade upp sig. Men skam den som tvekar inför faran - vi marscherade fram. Och firade åttamånadersdagen med att klättra upp på monsterhjässan, kana ner i den våta mossan och sedan träna lite fotgående mitt i blåbärsriset.

Det fanns en del barr och mossa att plocka av både matte och valpen när vi äntligen kom hem. Men vad har man hund till, om inte för att klättra upp på ödlehuvud och komma hem blöt och barrig som en unge?

Bodil Carlsson