BETRAKTELSE

Det här året gör körsbärsträdens snöfall mig sorgsen. Täcket av vitt är så storslaget vackert, men det liknar en svepning.  Det känns som om blombladen faller över något annat än själva marken, som om de singlar ner över minnet av försvunna människor och försvunna förhoppningar. Nej, inte bara mina egna!

Det finns inte så mycket i livet som bara är ens eget. Det finns inte mycket eget, som inte dras med i det som gäller alla. Vi blir färre här.  De tomma husen och ladorna faller långsamt ihop.  Vägen kröker sig saktmodigt förbi ödsligheter. Men förändringen, som färdas på den, rör sig fort.

Kalhyggena skapade av inhyrda jättemaskiner blir fler och de blir större. För några år sedan röjde ett gäng polska killar ett område för hand. Nu är det först maskinerna och sedan kommer två  vietnamesiska män med ett krav på tvåtusen plantor per skalle och dag. De hämtar upp frysta smågranar ur utslängda lådor, duschar dem med gödningsmedel och trycker ner dem i den sönderkörda sumpiga marken tätt, tätt inpå varandra. Vattnet blir stående i hjulspåren. Om femton år en ny mur av granspetor med grenar bara i toppen, där ljuset som de växer i kapp mot når fram.  Allt som finns under topparna är dött ris, kvävt av grannplantorna.  Alla på väg att bli snabbproducerad flis. Eller massaved. Det går inte att ha sådant virke till mycket annat. Men slyet kommer att växa friskt i några år på kvävetillförseln, älgstammen kommer att ha gott om mat att föröka sig på och förtänksamt nog har man sett till att redan nu placera ut ett jakttorn mitt i barrskogsplantagen, som för en generation sedan var åker. På hösten kommer betalande jaktgäster i SUV-konvoj förbi grisfabriken. Dyrt frilevande kött smäller högre än  massproducerat instängt.  Jag tror att det är vad centerns förra och nuvarande partiledare,  två argument mot kvinnlig rösträtt, kallar för hållbar utveckling av landsbygden.

 På tio år märker man hur ett gammalt nät ramlar sönder och ett nytt kommer in i allas vardag. Folk umgås mindre, de talar mera sällan om varandra. Man åker inte längre till grannen för att få hjälp med bilen, som i det gamla nätet; man åker till en märkesverkstad i stället efter att ha kollat priserna på det nya nätet. Rumänska läkare jobbar på de två konkurrerande vårdcentralerna i Hjo. Det hade varit ett allmänt samtalsämne för inte så länge sen. Nu har nästan en tredjedel av Rumäniens läkare gett sig av utomlands till bättre löner och bättre liv.
Nere i kyrkbyn står flashigt  tillbyggda hus som ser ut som färgbilder från någon fastighetsmäklares våta dröm. De nylagda taken lyser på långt håll. Deras ägare kommer med flyget från Tyskland två gånger om året och åker taxi till och från Landvetters flygplats för sin vecka härute i den  orörda idyllen. Undrar om de ser de orenoverade grannarnas hus stå och flagna på granntomten? Folk blev utan jobb här för fem år sedan, då en mekanisk industri packade ihop för gott och en annan skar ner personal med hjälp av en snabbsnackande managementkonsult. Han jobbade dygnet runt, han redovisade sina nedskärningar för huvudkontoret i Antwerpen och han skickade pengar varje månad till  arbetslösa släktingar i en nedlagd industristad i nordöstra England. Han var uppriktigt sårad för att de han skar ner på inte tyckte om honom.

Ibland sitter en annan rumänier, en utan läkarutbildning, och spelar dragspel utanför ICA i Hjo. Han är alltid lika artigt tacksam för slantarna, men en del folk tittar bort från honom. Ser ni vad som händer?
Det kallas för fri rörlighet. Pengarna rör sig fritt. Människorna följer efter.
Och  ljuset fortsätter att nå topparna.

Bodil Carlsson