Vi åkte till Stan - den myllrande plätten Hjo. Vi åkte till måndagskvällspromenaden för hund i lokala klubbens regi och nu som alltid tänker jag tackgodegudförsvenskabrukshundsklubben och allt ni gör för hundägare och hundägande!
Gamle polisens senaste tjänsteschäfer var lackmuspappret. Han fick hälsa på valpen lite sådär vid sidan av. Och när inget annat hände än att hans ögon fick den där menlillagullehjärtat-glimten, när de inte ändrade färg från gyllenbrunt till flåsrött, och när valpen hälsade tillbaka med en viss avmätt damighet, då insåg vi att kusten var klar för den här gången och hängde på.
Sisådär trettio hundar i alla storlekar och varianter vandrade iväg och efter en del inledande skällande (och under första kilometern en hel del avlämnande av ambitiösa bruna högar, om sanningen ska fram, för vad gör en hederlig hund när det har blivit tomt i blåsan?) gick det lugnt till. Bakom valpen och mig anslöt en liten västgötatik, som kom med raggen rest och varnande skall mot oss alla. En tioåring, visade det sig, som levt med sin dominerande mamma hela livet och nu blivit ensam och osäker. Tjugo minuter senare gick hon sida vid sida med oss och var tyst.
Vi bildade cirkel igen runt den stora gräsrundeln med en rödbok i mitten - ni ser en del av cirkelns omkrets. Det ni inte ser är Vättern i bakgrunden, för himlen har just öppnat sig och häller helt vatten över oss. Det var vår skvätt av ovädret som dränkte Göteborg. Det ni inte hör är åskan. Den mullrade på, medan vi delade upp oss i två grupper och gick runt cirkeln i varsitt varv, så att hundarna passerade förbi varandra med några decimeters mellanrum mellan hund i högervarv och hund i... nä, förlåt, motsolsvarv. Hundar som kunde gick fot. Ja, valpen gick fot. Riktigt fint! Huvudet sitter på plats igen och spökena är borta. Åskan struntade väl hon i, sa hon. Ville den väsnas och bära sig åt, så vassego!
Och sen bar det av igen över regnvåta plankbroar, gångvägar, villakvartersgator och slutligen stora gatan mitt i Hjo.
Vattnet rann av oss och alla bara skrattade. Som någon sa, blöt blir man ju ändå när man har hund.
* * *
Ännumera äntligen och at long, long last en nyhet från England! Den kommer via Jemima Harrisons blogginlägg från den 18 maj. Hon berättar dels om hur hon blir påhoppad av en av hundvärldens många halvreligiösa galningar, som apropå Jemimas sorg över en död hund beskyller henne och hennes berömda TV-film om renrasavelns avarter för att ha orsakat tusentals hundars död. Jo, ni läste rätt! Massdöden inträffade när alla dessa ägare till renrashundar släpade sina familjemedlemmar till veterinär och krävde avlivning på stubben. Av skräck för att deras hundar skulle drabbas av någon av alla de otäcka sjukdomar som Jemima Harrisons film fräckt påstod existerade!
Jemima kommenterar att sociala medier inbjuder till tok och elakheter. Inte minst från just de halvreligiösa delarna av hundvärlden, som försvarar vilken anatomisk eller genetisk galenskap som helst. Men hon berättar också om den andra sidan. Om alla de seriösa uppfödarna, som inte säljer levande kuriosaföremål utan faktiskt föder upp hundar.
För dem finns en nystartad sajt. ICB, Institute for Canine Biology, erbjuder undervisning på nätet. Femhundra uppfödare från ett antal länder har redan anslutet sig. Dessutom finns nu den slutna facebookgruppen CBI Breeding for the future.
Den är ett par veckor gammal och hade 958 medlemmar, uppfödare av olika raser från olika länder, när jag fick syn på den. Nu har den 959. Hörni... tänk om! Bara tänk om ... det här är en av rötterna till det som skulle kunna bli den där internationella grupperingen för uppfödare av normalkonstruerade, välfungerande hundar med överlevbar genetisk bakgrund även på sikt?
RBU, ni vet. Respectable Breeders United!
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar