Tro inte att hon inte tycker om mig - det gör hon. Men inte ens den walesiska sheepdogtiken har lika tydligt sagt:"Jag gör vad du säger. Du är bossen här. Men då måste du vara boss också!"
Tro inte att hon inte tycker om människor, för det gör hon. Nu vid snart nio månaders ålder gör hon mera skillnad på vilka människor som man inte särskilt behöver uppmärksamma och vilka man verkligen ska ta notis om. De som man inte behöver uppmärksamma kan bete sig lite hur som helst utan att valpen reagerar särskilt mycket.
De som man ska ta notis om får verkligen veta det. Det ni ser här är hur valpen under veckan som gick träffar en ny person, som hon tycker om, och som tycker om henne. Det ni ser är inte det som kallas överdriven tillgänglighet - jag har haft en sådan hund också. Det här är motsatsen: en socialt självsäker hund, som tar tid på sig att framföra sin uppskattning och starta en relation. Ser ni den vita skjortan komma vandrande i bakgrunden? Han är en bit bort, när de börjar.
Det där var den första, lite prövande direktkontakten. Hur valpen vet att detta är en människa som
kommer att uppskatta henne förstår jag inte, men det gör hon. Det ser ut som att hon satsar på att ta reda på det. Hon tar sig tid. Först en tass på var axel, stadig. Strukna öron, långa läppar, vänta.
Här förbereds kind-mot-kind vänster med avslutande slick på vänster öra. Först huvudet vikt åt sidan, som här. Sedan kind mot kind och så, till sist, öronslicket. Att använda munnen, att öppna gapet, det är sista steget och varje steg som innebär närmare kontakt har en inbyggd fördröjning, så att människan skall hinna med.
Därefter samma manöver på människans högra sida.
Vita skjortan har hunnit svänga in på ICA, men människan och valpen är inte färdiga med varandra ännu. Båda njuter under och efter den grundliga hälsningsritualen och något säger mig att den här valpen och den här människan kommer att minnas varandra under lång tid. Något annat säger mig att det här är en hund, som lätt skulle kunna hålla sig på sin lilla plätt och bevaka den åt oss, samtidigt som hon håller koll på den begränsade flock hon valt ut åt sig. Hon är inte odiskriminerande - hon gör skillnad. Så! Innan hennes värld sluter sig, medan hon fortfarande är väldigt ung och lätt inkluderar nya personer och nya miljöer.... så tränar vi. Idag, till exempel, har vi röstat!
Husse har försvunnit in till valbåset. Matte har sagt "Sitt kvar!" Gammeltiken kikar längtansfullt efter husse och skulle nog gärna smita in efter honom. Inte ska han gå in alldeles själv? Valpen tittar på matte. Allt är tydligen som det ska, matte har sagt hur det ska vara. Ingen åtgärd!
Vi vandrar ner genom stan, möter mycket folk på de smala trottoarerna, möter hundar, har bilar och en och annan mc inpå oss. Det är en livlig dag i Hjo, det här, människor svischar förbi på cykel och rullbräda i gathörnet, men valpen från landet låter sig inte bekomma. Jag har faktiskt aldrig haft en ung hund, som varit så enkel att ha med. Här sitter hon inte på kommando. Hon bara sitter och kollar läget. De socialdemokratiska hembakta bjudkakorna doftar ljuvligt och valpen vet precis var de finns, men... ingen åtgärd. Hemma vräker hon sig över läckerheter.
Så dyker barn upp. Hundarnas reaktioner är olika. Gammeltiken strålar. O! Barn! Valpen tittar: Jaha, såna där ungar. Känner jag inte! Ingen åtgärd.
Vi lydnadstränar i hettan. Det är drygt 25 grader varmt och vi har varit igång i en timma i solgasset. Människorna framför oss diskuterar livligt, men valpen låter sig inte distraheras.
Vi går fot uppför en trappa som är så belamrad med blomkrukor att det är svårt att ta sig fram sida vid sida utan att välta butikens skyltväxter, men valpen är påpasslig. Alla krukor står kvar när vi har gått förbi och den lilla tjejen också.
Belöningslek med kamptrasa med folk runt om. Valpen ignorerar dem och fokuserar på leksaken. Långt mellanspel i skuggan av de stora träden längs Hjoåns dalgång, hundarna får kallt vatten att dricka och kallt vatten inmasserat i pannan. Vi strosar förbi ett stort hyreshus och hör ett glatt hojtande från en uteplats - det är kvinnan som vi träffade framför ICA. Hon ropar: "Din valp är ju underbar! Hon är så PUSSIG!"
Till sist är vi tillbaka till bänkarna utanför ICA och väntar på skjuts hem. Det har gått nästan två timmar, termometern visar 27 grader och fortfarande rör sig mycket folk omkring oss. Hundarna ligger och vilar. En pappa med en pojke i fyraårsåldern kommer emot oss. Den lille killen rör sig annorlunda, hans ansikte är annorlunda och när han kommer alldeles inpå oss vänder han sig häftigt mot hundarna, han ser arg och rädd ut och han skriker högt och kastar med all sin kraft ett föremål på valpen -en stor grankotte.
Valpen sätter sig upp. Hon tittar på barnet. Hon tittar på grankotten. Hon säger: Ingen åtgärd.
Och sedan plockar hon upp kotten och börjar tugga.
Den här valpen är annorlunda än alla andra collies som jag har haft. Hon är bättre på att säga Ingen åtgärd. Hon har just lärt mig att det sannerligen inte alltid är en nackdel.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar