KÖRSBÄRSBLOM

Körsbärsblommen faller som snö; jag kan inte minnas ett år då det har varit så mycket. Blombladen finns överallt. De täcker vattenytan i hundarnas hink och smetar fast vid de regnvåta pionerna.

 

Något är annorlunda med valpen. Hon är lugnare. Hon söker kontakt med den gamla tiken igen.

Vi sitter inne i kvällningen, när regnet har kommit tillbaka. Hundarna sover, jag läser. Jemima Harrison  skriver om sin Tickle, en collieblandis räddad från en dog pound på Irland, som blev hennes kompis och reskamrat och som dog igår, alldeles för tidigt,  efter ett bra liv och en bra sista dag. Ni kan läsa själva - länken till bloggen finns här intill - och ni kommer att känna igen er, som alla de som kommenterar gör.

Sedan går vi ut igen. Regnet har slutat,  vitt dis skymmer  träden och sveper in en blickstilla rådjursget på fältet. Vi är hemma när det börjar mörkna på allvar. Hallgolvet är fullt av körsbärsblom och överallt i huset finns mina gamla hundar. Jag vet vilken färg deras ögon hade, men det är inte så jag minns dem och det är inte så jag ser dem, när de dyker upp så här, framkallade av någon annans saknad. Jag minns deras ögon som gyllene. Som varmt, levande guld.

Bodil Carlsson