JEMIMA OCH ANKAN EDOFF

Brukshunden idag var huvudbryläsning. Texttydning.  Vad menar hon? "Ankan" Edoff är en person som jag gillar och jag började läsa hennes inledande artikel om utställningar som basen för avelsurval med intresse... Men ju längre jag kom i texten, ju mer fundersam blev jag. Vad vill hon säga? Är alltsammans en försiktig,  indirekt serverad sanning som man hoppas att rasklubbarnas folk och uppfödarna ska svälja? T ex att rasens standard antas beskriva en hund som kan fungera och att det är därför den är viktig? Att utställningar inte får vara en "tävling i framgång", inte en "livsstil", utan borde handla om att jämföra hundarna inom en ras med varandra för att se vad som är friskt och bra och värt att ge en chans i aveln?

Det är möjligt att det var så det startade en gång i tiden,  även om det finns andra sätt att se på saken. Det som är säkert är, att det är inte där vi är idag. Här är ett utsnitt av Jemima Harrisons blogg Pedigree Dogs Exposed, gårdagens inlägg. Andrew Brace är en mycket välkänd engelsk exteriördomare,  krönikör i Dog World med rapporter om sina utflykter till stora utställningar i olika länder - han har lite elakt kallats Air Miles Andy av en del folk i den engelska hundvärlden - och, om jag minns rätt, en av de som ledde försöken att starta en motorganisation, när engelska KC uppfattades som på tok för radikalt och uppfödarfientligt i kölvattnet till uppståndelsen runt Cruft´s och veterinärkontrollerna av vissa raser.
Och ja, inläggets rubrik kan tolkas på två sätt.  Jag utgår från att Jemima menar "Domarna gör uppror".

"The judges are revolting

 

 

 

Top UK judge Andrew Brace is making a stand. He has announced that he will no longer judge any of the "high profile" Category Three breeds in the UK  (i.e. those dogs subject to the "indignity" of a vet check at champ shows). This is because Brace thinks that breed type is much more important than some trifling fault that  - in his opinion - has only a minor impact on the dog's health and welfare.

On a Facebook page for show judges, Brace explains:

Ever since the initial announcements were made, heralding the introducing of the vet checks for certain BOB winners, there was an understandable resentment on the part of judges that statements which came out from the Kennel Club's press office that by inference suggested that in the past judges had ignored the need for their winning dogs to be fit and healthy, free from exaggerations that caused them any discomfort. This of course was nonsensical as any self-respecting judge had always sought to reward dogs that represented their breeds in a wholly typical manner, yet were happy, fit and healthy and in no way constructed in such a way that they suffered as a result.

Er, you mean like this dog?

Or this one?

Or perhaps this one?

Or how about this one?

Dog shows have been the single biggest driver in reducing some formerly-functional breeds into oversized, over-angulated, over-coated, over-wrinkled, saggy-eyed travesties."

Jemima Harrison har rätt. Och hur väl Ankan Edoff än menar, vore det bra om hon kunde börja med en klar och tydlig ståndpunkt:

NÄR HUNDRASERNA FRIKOPPLADES FRÅN SIN ANVÄNDBARHET ÖPPNADES GRINDEN MOT GALENSKAP. VI HAR INTE HAFT TILLRÄCKLIG FÖRMÅGA ATT HÅLLA EMOT.

Det är det ni ser på var och en av de fyra fotona. Två av de här hundarna har svårt att andas. Två av dem har svårt att öppna och sluta ögonen på normalt sätt. Två av dem har hög sannolikhet för hudvecksinfektioner. En av dem kan varken para sig eller föda utan assistans. Minst tre av dem har svårt att röra sig normalt och den fjärde har dessutom en kraftigt ökad risk för smärta och skada i bakkropp och bakben.
Varenda en av dem har dömts fram som goda exempel på rasens standard. Schäfern också. De som ville ha schäfern användbar hade inte förmåga att hålla emot. Varför kan inte SBK tala klarspråk?



Bodil Carlsson


Blogginlägget kan läsas i sin helhet på Pedigree Dogs Exposed - länken till höger. Jemimas blogg har hittills haft 2 280 000 besökare.

Mentalindex?

Jag träffade en collieägare i veckan och vi kom att prata collie, förstås. Den här collieägaren var bekymrad över sin hunds reaktioner på olika ljud som förekommer i vardagen. Det fick mig att fundera lite och att räkna ut kullens förväntade MI. Eftersom uppfödaren inte kräver att hundarna ska gå MH (och ingen hittills gjort det) så får vi handskas med kullens förväntade MI. Det ser ut som följer:

Nyfikenhet/orädsla (N/O)  – 92, Socialitet – 104, Lek – 105, Jakt – 96, Skott – 89.

Socialitet och lek, ok. Men varför köra ihop en hund med 96 på skott, med en som har 82? Det är lika illa som att den enas N/O är 100 och den andras 84. Finns inte en chans att nå upp till minst 100 på någon av de två viktigaste parametrarna.
(100 är ett delmål, den siffra uppfödare i dagsläget bör sträva mot att minst uppnå. Framför allt när det gäller N/O och skott.)

Kan man då misstänka att det kan komma ljudkänsliga hundar ur denna kombination?
Ja, jag tror faktiskt det.
Det står där i klartext. Skott: 89.

Men – det slutar inte med denna kull. Det har kommit fler valpar efter det. Med ett förväntat MI som är lägre i alla kategorier än det ovan. Och skott? 88.
Mindre risk för ljudkänslighet där?
Skulle inte tro det.

Det krävs inte mycket för att förstå att en nyfiken, orädd och skottfast hund, med stor sannolikhet, kommer att bli en härlig kamrat under sin livstid. Och det måste väl vara precis den sortens hundar varje uppfödare vill få fram?
Det duger inte att skylla på att MI är krångligt för det är det verkligen inte. Det är en mycket enkel räkneoperation som innebär att addera två tal och sedan dividera dem. Det tog mig kanske två-tre minuter att ta fram MI för dessa två kullar via SKK:s hunddata. MI är dessutom det bästa hjälpmedel som finns att tillgå nu, i fråga om val av avelsdjur. Och ett verktyg för att vi alla i framtiden ska slippa träffa fler bekymrade collieägare…

MI har funnits ett par år nu. Vår valp från 2012 hade ett förväntat MI, presenterat på uppfödarens hemsida. Enkel och rak kommunikation, tydlig för alla. Det skulle jag vilja se på alla uppfödares hemsidor. Inte om tio år utan helst imorgon!

Johan Nilsson

INGEN ÅTGÄRD

Valpen är annorlunda än mina andra collies, det måste jag säga. Det är något med hennes sätt att uppfatta omvärlden. Det är något med hennes sätt att relatera till människor, inklusive mig.
Tro inte att hon inte tycker om mig - det gör hon. Men inte ens den walesiska sheepdogtiken har lika tydligt sagt:"Jag gör vad du säger. Du är bossen här. Men då måste du vara boss också!"
Tro inte att hon inte tycker om människor, för det gör hon. Nu vid snart nio månaders ålder gör hon mera skillnad på vilka människor som man inte särskilt behöver uppmärksamma och vilka man verkligen ska ta notis om. De som man inte behöver uppmärksamma kan bete sig lite hur som helst utan att valpen reagerar särskilt mycket.
De som man ska ta notis om får verkligen veta det. Det ni ser här är hur valpen under veckan som gick  träffar en ny person, som hon tycker om, och som tycker om henne. Det ni ser är inte det som kallas överdriven tillgänglighet - jag har haft en sådan hund också.  Det här är motsatsen: en socialt självsäker hund, som tar tid på sig att framföra sin uppskattning och starta en relation. Ser ni den vita skjortan komma vandrande i bakgrunden? Han är en bit bort, när de börjar.

Det där var den första, lite prövande direktkontakten. Hur valpen vet att detta är en människa som
kommer att uppskatta henne förstår jag inte, men det gör hon. Det ser ut som att hon satsar på att ta reda på det. Hon tar sig tid.  Först en tass på var axel, stadig. Strukna öron, långa läppar, vänta.

Här förbereds kind-mot-kind vänster med avslutande slick på vänster öra. Först huvudet vikt åt sidan, som här. Sedan kind mot kind och så, till sist, öronslicket. Att använda munnen, att öppna gapet, det är sista steget och varje steg som innebär närmare kontakt har en inbyggd fördröjning, så att människan skall hinna med.

Därefter samma manöver på människans högra sida.

Vita skjortan har hunnit svänga in på ICA, men människan och valpen är inte färdiga med varandra  ännu.  Båda njuter under och efter den grundliga hälsningsritualen och något säger mig att den här valpen och den här människan kommer att minnas varandra under lång tid. Något annat säger mig att det här är en hund, som lätt skulle kunna hålla sig på  sin lilla plätt och bevaka den åt oss, samtidigt som hon håller koll på den begränsade flock hon valt ut åt sig. Hon är inte odiskriminerande - hon gör skillnad. Så! Innan hennes värld sluter sig, medan hon fortfarande är väldigt ung och lätt inkluderar nya personer och nya miljöer.... så tränar vi. Idag, till exempel, har vi röstat!

Husse har försvunnit in till valbåset. Matte har sagt "Sitt kvar!" Gammeltiken kikar längtansfullt efter husse och skulle nog gärna smita in efter honom. Inte ska han gå in alldeles själv? Valpen tittar på matte. Allt är tydligen som det ska, matte har sagt hur det ska vara. Ingen åtgärd!

Vi vandrar ner genom stan, möter mycket folk på de smala trottoarerna, möter hundar, har bilar och en och annan mc inpå oss. Det är en livlig dag i Hjo, det här, människor svischar förbi på cykel och rullbräda i gathörnet, men valpen från landet låter sig inte bekomma. Jag har faktiskt aldrig haft en ung hund, som varit så enkel att ha med. Här sitter hon inte på kommando. Hon bara sitter och kollar läget. De socialdemokratiska hembakta bjudkakorna doftar ljuvligt och valpen vet precis var de finns, men... ingen åtgärd. Hemma vräker hon sig över läckerheter.

Så dyker barn upp. Hundarnas reaktioner är olika. Gammeltiken strålar. O! Barn! Valpen tittar: Jaha, såna där ungar. Känner jag inte! Ingen åtgärd.

Vi lydnadstränar i hettan. Det är drygt 25 grader varmt och vi har varit igång i en timma i solgasset. Människorna framför oss diskuterar livligt, men valpen låter sig inte distraheras.

Vi går fot uppför en trappa som är så belamrad med blomkrukor att det är svårt att ta sig fram sida vid sida utan att välta butikens skyltväxter, men valpen är påpasslig. Alla krukor står kvar när vi har gått förbi och den lilla tjejen också.

Belöningslek med kamptrasa med folk runt om. Valpen ignorerar dem och fokuserar på leksaken. Långt mellanspel i skuggan av de stora träden längs Hjoåns dalgång, hundarna får kallt vatten att dricka och kallt vatten inmasserat  i pannan. Vi strosar förbi ett stort hyreshus och hör ett glatt hojtande från en uteplats - det är kvinnan som vi träffade framför ICA. Hon ropar: "Din valp är ju underbar! Hon är så PUSSIG!"

Till sist är vi tillbaka till bänkarna utanför ICA och väntar på skjuts hem. Det har gått nästan två timmar,  termometern visar 27 grader och fortfarande rör sig mycket folk omkring oss. Hundarna ligger och vilar. En pappa med en pojke i fyraårsåldern kommer emot oss. Den lille killen rör sig  annorlunda, hans ansikte är annorlunda och när han kommer alldeles inpå oss vänder han sig häftigt mot hundarna, han ser arg och rädd ut och han skriker högt och kastar med all sin kraft ett föremål på valpen -en stor grankotte.
Valpen sätter sig upp. Hon tittar på barnet. Hon tittar på grankotten. Hon säger: Ingen åtgärd.
Och sedan plockar hon upp kotten och börjar tugga.

Den här valpen är annorlunda än alla andra collies som jag har haft. Hon är bättre på att säga Ingen åtgärd. Hon har just lärt mig att det sannerligen inte alltid är en nackdel.

Bodil Carlsson

PARADISDYGNEN

En lång väntan är verkligen över. De är här igen! Ni vet, de där dygnen då man egentligen inte vill sova för att inte missa något och då man inte förstår vad man har gjort för att förtjäna det som finns alldeles framför ens sinnen? Kattuslingen väcker alla tidigt, tidigt och hundarna tränger sig ut efter honom:  där ser man sin gamla tik stå och spana efter rådjuren i ett skimmer av soluppgångsljus över daggvått gräs. En enda trana hörs ropa från grannåkern: den andra ligger hemma vid dammen och ruvar. Det är därför hon har tystnat.

Humlorna, de trägna stackarna, har en del att ta igen efter kyla, blåst och regn. Alla de ljusa timmarna igenom hörs de nu, nere i tulpankalkarna och inne i rhododendromblommornas vita veck och från alla maskrosorna som vi sparade åt dem för att de skulle ha något att trösta sig med, när blåsten slet i körsbärsblommen.

Aplarna blommar.

Päronträdet, som bjuder på Göteborgs Diamant framåt hösten, blommar. Häggmispelhäckens blad är fortfarande bronsfärgade. Min tvätt torkar i paradiset.

Och eftersom det här är just paradiset, är det på tok för varmt för annat än korta hundpromenader och lite lojt krafsande i rabatterna. Så vilken utomordentlig tajming är det inte att den här, länge väntad på, faktiskt damp ner först idag!

Så nu vet ni vad jag ska syssla med i kväll, om det  inte blir ännu en liten avstickare inåt Myllret med valpen i svalkan. Jag gissar att Lars Fält inte behöver hoppas att jag skall ha glädje av den boken, för genombläddringsintrycket är att den är värd sin väntan.

Och gammeltiken och valpen håller på att bli vänner igen. Det påflugna, oförskämda nafsandet och knuffandet är nästan borta.  Igen händer att valpen försiktigt sträcker fram huvudet och ger gammeltiken en hövlig slick i mungipan. Och sent igårnatt, när jag skulle gå och lägga mig, hittar jag båda två intill varandra i min säng. Valpen har redan slocknat med magen i vädret. Gammeltiken sneglar på henne och dåsar. Jag böjer mig över dem och ger gamlan mitt låtsasslick - stryker min kind mot hennes och gör ett slickljud med läpparna. Ögonen lyser upp. De gråa läpparna dras ut i ett leende. Och så somnar min bästa hund, så trygg och lättad över att det är fred igen att det känns hela vägen in i hjärtat.

Bodil Carlsson

PS Återkommer med rapport om fb-gruppen och genetikskolan för uppfödare, CBI. Återkommer med rapport om boken. Återkommer med ett par motioner till rasklubbens årsmöte 2015. Men just idag är det stängt mellan hägg och syren!

... OCH SÅ ÄNTLIGEN! AT LONG LONG LAST!

... slutade valpen löpa. Igår var första kvällen vi vågade oss ut ur klostret!
Vi åkte till Stan - den myllrande plätten Hjo. Vi åkte till måndagskvällspromenaden för hund i lokala klubbens regi och nu som alltid tänker jag tackgodegudförsvenskabrukshundsklubben och allt ni gör för hundägare och hundägande!
Gamle polisens senaste tjänsteschäfer var lackmuspappret. Han fick hälsa på valpen lite sådär vid sidan av. Och när inget annat hände än att hans ögon fick den där menlillagullehjärtat-glimten, när de inte ändrade färg från gyllenbrunt till flåsrött, och när valpen  hälsade tillbaka med en viss avmätt damighet, då insåg vi att kusten var klar för den här gången och hängde på.

 Sisådär trettio hundar i alla storlekar och varianter vandrade iväg och efter en del inledande skällande (och under första kilometern en hel del  avlämnande av ambitiösa bruna högar, om sanningen ska fram, för vad gör en hederlig hund när det har blivit tomt i blåsan?) gick det lugnt till. Bakom valpen och mig anslöt en liten västgötatik, som kom med raggen rest och varnande skall mot oss alla. En tioåring, visade det sig, som levt med sin dominerande mamma hela livet och nu blivit ensam och osäker. Tjugo minuter senare gick hon sida vid sida med oss och var tyst.

Vi bildade cirkel igen runt den stora gräsrundeln med en rödbok i mitten - ni ser en del av cirkelns omkrets. Det ni inte ser är Vättern i bakgrunden, för himlen har just öppnat sig och häller helt vatten över oss. Det var vår skvätt av ovädret som dränkte Göteborg. Det ni inte hör är åskan. Den mullrade på, medan vi delade upp oss i två grupper och gick runt cirkeln i varsitt varv, så att hundarna passerade förbi varandra med några decimeters mellanrum mellan hund i högervarv och hund i... nä, förlåt, motsolsvarv. Hundar som kunde gick fot. Ja, valpen gick fot. Riktigt fint! Huvudet sitter på plats igen och spökena är borta. Åskan struntade väl hon i, sa hon. Ville den väsnas och bära sig åt, så vassego!
Och sen bar det av igen över regnvåta plankbroar, gångvägar, villakvartersgator och slutligen stora gatan mitt i Hjo.

Vattnet rann av oss och alla bara skrattade. Som någon sa, blöt blir man ju ändå när man har hund.

                                                     *   *   *

Ännumera äntligen och at long, long last en nyhet från England! Den kommer via Jemima Harrisons blogginlägg från den 18 maj. Hon berättar dels om hur hon blir påhoppad av en av hundvärldens många halvreligiösa galningar, som apropå Jemimas sorg över en död hund beskyller henne och hennes berömda TV-film om renrasavelns avarter för att ha orsakat tusentals hundars död. Jo, ni läste rätt! Massdöden inträffade när alla dessa ägare till renrashundar släpade sina familjemedlemmar till veterinär och krävde avlivning på stubben. Av skräck för att deras hundar skulle drabbas av någon av alla de otäcka sjukdomar som Jemima Harrisons film fräckt påstod existerade!
Jemima kommenterar att sociala medier inbjuder till tok och elakheter. Inte minst från just de halvreligiösa delarna av hundvärlden, som försvarar vilken anatomisk eller genetisk galenskap som helst. Men hon berättar också om den andra sidan. Om alla de seriösa uppfödarna, som inte säljer levande kuriosaföremål utan faktiskt föder upp hundar.
För dem finns en nystartad sajt. ICB, Institute for Canine Biology, erbjuder undervisning på nätet. Femhundra uppfödare från ett antal länder har redan anslutet sig. Dessutom finns nu den slutna facebookgruppen CBI Breeding for the future.
Den är ett par veckor gammal och hade 958 medlemmar, uppfödare av olika raser från olika länder, när jag fick syn på den. Nu har den 959. Hörni... tänk om! Bara tänk om ... det här är en av rötterna till det som skulle kunna bli den där internationella grupperingen för uppfödare av normalkonstruerade, välfungerande hundar med överlevbar genetisk bakgrund även på sikt?
RBU, ni vet. Respectable Breeders United!

Bodil Carlsson

Valptiden - igen...

Ja, som jag skrev tidigare, det tar på krafterna att ha valp. Men nu börjar vi vrida klockan åt rätt håll. Några nattliga kissrundor har tack och lov aldrig behövts. Valpen knoppar in kring elva och sover nästan till klockan sex. Man får vara tacksam för det.

Nu väntar den stora världen på den lilla valpen. Idag fick hon se sin första robotgräsklippare. Hanen har sett den förut så han var något mindre fokuserad men för valpen var det en ny upplevelse. Något som rörde sig, lät en aning och som skulle åt samma håll. En kort stund i alla fall. Sedan svängde den av för att beta av resten på den programmerade rutten. Hon var alldeles tyst. Inte ett ljud kom från henne, bara en knivskarp fokusering mixat med en stor dos nyfikenhet, vilket gjorde att vi stannande en stund och studerade sakens gång.
Valpen är snart tolv veckor. En sväng i byn är en form av miljöträning. För andra former tar vi bilen in till stan. Bilkåkning var de första gångerna inte roliga alls. Hon skulle ABSOLUT INTE med! När hon väl var inne i bilen så var det klagomål på än det ena, än det andra. Klagomål som pågick i ungefär fem-sex minuter. Som ni vet hinner man ta sig en försvarlig sträcka på den tiden. I alla fall om man bara har femhundra meter grusväg fram till en landsväg där det strax efter är 90 km/h som gäller.

Senaste veckan har hon åkt bil ungefär varannan dag. Korta sträckor på två-tre  kilometer, varvat med längre på tolv-femton km. Idag tog vi en kortare sväng och inte ett ens ett litet ynka klagomål hördes. Inga fötter som krafsade på rutorna, inget gnäll, inga försök att komma ut. Bra det. För till sommaren blir det mycket bilåkning.
En annan form av miljöträning genomförs bl a i stan. Bland hyfsat mycket folk, bilar, nya ljud och lukter. Hon är med på allt. Det enda det klagas på då, det är att hon inte får gå fram till alla dessa människor som finns där. Så är det i valplivet. Ibland får man, ibland får man inte.
Men bäst av allt i den unga tikens liv, är att leka. Många timmar tillbringas i skogen och på tomten där leken är fri och en, oftast, villig lekkompis finns. Skulle han vilja göra något annat så finns det knep att ta till…

Det bästa är nog att man kan leka med allt. Dyra hundleksaker har vi allt köpt genom åren men nu vet vi att det går lika bra med en gammal glassburk…

... eller en helt vanlig pinne.

Och i slutänden är alla är nöjda - och det är ju huvudsaken.

Johan Nilsson

BETRAKTELSE

Det här året gör körsbärsträdens snöfall mig sorgsen. Täcket av vitt är så storslaget vackert, men det liknar en svepning.  Det känns som om blombladen faller över något annat än själva marken, som om de singlar ner över minnet av försvunna människor och försvunna förhoppningar. Nej, inte bara mina egna!

Det finns inte så mycket i livet som bara är ens eget. Det finns inte mycket eget, som inte dras med i det som gäller alla. Vi blir färre här.  De tomma husen och ladorna faller långsamt ihop.  Vägen kröker sig saktmodigt förbi ödsligheter. Men förändringen, som färdas på den, rör sig fort.

Kalhyggena skapade av inhyrda jättemaskiner blir fler och de blir större. För några år sedan röjde ett gäng polska killar ett område för hand. Nu är det först maskinerna och sedan kommer två  vietnamesiska män med ett krav på tvåtusen plantor per skalle och dag. De hämtar upp frysta smågranar ur utslängda lådor, duschar dem med gödningsmedel och trycker ner dem i den sönderkörda sumpiga marken tätt, tätt inpå varandra. Vattnet blir stående i hjulspåren. Om femton år en ny mur av granspetor med grenar bara i toppen, där ljuset som de växer i kapp mot når fram.  Allt som finns under topparna är dött ris, kvävt av grannplantorna.  Alla på väg att bli snabbproducerad flis. Eller massaved. Det går inte att ha sådant virke till mycket annat. Men slyet kommer att växa friskt i några år på kvävetillförseln, älgstammen kommer att ha gott om mat att föröka sig på och förtänksamt nog har man sett till att redan nu placera ut ett jakttorn mitt i barrskogsplantagen, som för en generation sedan var åker. På hösten kommer betalande jaktgäster i SUV-konvoj förbi grisfabriken. Dyrt frilevande kött smäller högre än  massproducerat instängt.  Jag tror att det är vad centerns förra och nuvarande partiledare,  två argument mot kvinnlig rösträtt, kallar för hållbar utveckling av landsbygden.

 På tio år märker man hur ett gammalt nät ramlar sönder och ett nytt kommer in i allas vardag. Folk umgås mindre, de talar mera sällan om varandra. Man åker inte längre till grannen för att få hjälp med bilen, som i det gamla nätet; man åker till en märkesverkstad i stället efter att ha kollat priserna på det nya nätet. Rumänska läkare jobbar på de två konkurrerande vårdcentralerna i Hjo. Det hade varit ett allmänt samtalsämne för inte så länge sen. Nu har nästan en tredjedel av Rumäniens läkare gett sig av utomlands till bättre löner och bättre liv.
Nere i kyrkbyn står flashigt  tillbyggda hus som ser ut som färgbilder från någon fastighetsmäklares våta dröm. De nylagda taken lyser på långt håll. Deras ägare kommer med flyget från Tyskland två gånger om året och åker taxi till och från Landvetters flygplats för sin vecka härute i den  orörda idyllen. Undrar om de ser de orenoverade grannarnas hus stå och flagna på granntomten? Folk blev utan jobb här för fem år sedan, då en mekanisk industri packade ihop för gott och en annan skar ner personal med hjälp av en snabbsnackande managementkonsult. Han jobbade dygnet runt, han redovisade sina nedskärningar för huvudkontoret i Antwerpen och han skickade pengar varje månad till  arbetslösa släktingar i en nedlagd industristad i nordöstra England. Han var uppriktigt sårad för att de han skar ner på inte tyckte om honom.

Ibland sitter en annan rumänier, en utan läkarutbildning, och spelar dragspel utanför ICA i Hjo. Han är alltid lika artigt tacksam för slantarna, men en del folk tittar bort från honom. Ser ni vad som händer?
Det kallas för fri rörlighet. Pengarna rör sig fritt. Människorna följer efter.
Och  ljuset fortsätter att nå topparna.

Bodil Carlsson

KÖRSBÄRSBLOM

Körsbärsblommen faller som snö; jag kan inte minnas ett år då det har varit så mycket. Blombladen finns överallt. De täcker vattenytan i hundarnas hink och smetar fast vid de regnvåta pionerna.

 

Något är annorlunda med valpen. Hon är lugnare. Hon söker kontakt med den gamla tiken igen.

Vi sitter inne i kvällningen, när regnet har kommit tillbaka. Hundarna sover, jag läser. Jemima Harrison  skriver om sin Tickle, en collieblandis räddad från en dog pound på Irland, som blev hennes kompis och reskamrat och som dog igår, alldeles för tidigt,  efter ett bra liv och en bra sista dag. Ni kan läsa själva - länken till bloggen finns här intill - och ni kommer att känna igen er, som alla de som kommenterar gör.

Sedan går vi ut igen. Regnet har slutat,  vitt dis skymmer  träden och sveper in en blickstilla rådjursget på fältet. Vi är hemma när det börjar mörkna på allvar. Hallgolvet är fullt av körsbärsblom och överallt i huset finns mina gamla hundar. Jag vet vilken färg deras ögon hade, men det är inte så jag minns dem och det är inte så jag ser dem, när de dyker upp så här, framkallade av någon annans saknad. Jag minns deras ögon som gyllene. Som varmt, levande guld.

Bodil Carlsson

TONÅRSTID I REGNET

Den som klagar över valptidens vedermödor vet intet om vad som komma skall. De oskyldiga små nattpassen med valputbärning - kl 23,  02 och  05.45 om jag minns rätt - vad är väl det? Tänk dagarna då varje hundrameters koppelpromenad längs byvägen var ett äventyr! Tänk troskyldiga valpögon som sög i sig all kontakt och accepterade varje regel som ett  budord från berget Sinai! Minns när var nådig slick från äldrehunden smälte valphjärtat till en våt pöl av tacksamhet...

Vi har just insett att måltider bäst serveras i var sitt rum.  Det gemensamma smaskandet på lyxtuggben under Rapport - en behaglig kvällsrutin som låter trötta mattefötter läggas upp till vila - har måst ta tillfällig paus. En förhoppningsvis tillfällig paus!
Valpen löper. Allt är annorlunda! Hennes är rättigheterna! Hennes är tuggbenen. Hennes  matportionerna. Hennes  kampleksakerna. Hennes är vaktuppgiften... säger hon!
Gammeltiken, alltid lillasystern i sin ursprungsflock, backar. Fotot ser alldagligt ut, men fångar  förändringen.

Ett ljud hörs nerifrån vägen och valpen är först upp i stående med sin svans maxrest. Ni ser vem som företräder flocken? Gammeltiken ligger bortvänd kvar.  Hon kan nog tänkas tycka, att en ensam cyklist på trampcykel i uppförsbacken på sin höjd är värd just ett huvudlyft och inte hela kraftfullhetsdemonstrationen, men hon är trött på konflikterna med valpen, som är vassare än hon. Med ett nafs i pälsen säger valpen åt henne att hålla sig bakefter, när ett rådjur far iväg i buskarna. Det är valpens byte! Genom trängningar - allt mellan att plötsligt svänga in framför den gamla till rena bogknuffar - talar valpen om för gammeltiken vem som bestämmer rörelsefrihet. Gammeltiken går undan. Hon ser resignerad ut. Hon lunkar vidare med sänkt huvud. Det gör lite ont i mig. Så vad gör man?

Hormonstormen i huvudet har ramponerat valpens koncentration och nyinlärning - så vi låter bli sådant. Det är inte läge för lydnadsträning. Det är knappt ens läge för spår. Okända människor är inte lika hejdlöst intressanta och inbjudande längre. Spöken och konstigheter har börjat dyka upp omkring oss, så vi trappar inte upp miljöträningen. Fysisk förmåga är däremot lika bra som förut och uppmärksamheten på sociala relationer mer skärpt än någonsin, så vi håller oss där. När valpen tränger gammeltiken, så tränger matte valpen: det är faktiskt jag och inte hon, som bestämmer vem som går var. Valpen får en knuff åt sidan med ett knä. Valpen får ett Stå!-kommando, medan gammeltiken uppmuntras att gå före. Valpen får ömkligt titta på medan matte dreglar av lysten förtjusning över ett tuggben och varje ansats att bli spekulant på mattes tuggben resulterar i  en lång blick, som gör att hon lägger sig ner igen och tittar bort. Valpen får vänta, när gammeltiken utan motprestation och med stor kärlek bjuds  halv köttbulle ur kylskåpet. Valpen får inte halv köttbulle förrän hon visat att hon accepterar att vänta på tillåtelse att ta den. Det är en balansgång, där det gäller att framhäva gammeltikens okränkbarhet och ställning i våra hjärtan, men inte bygga upp en avundsjuka som den gamla kan få sota för. En annan gång, när matte inte är på plats, eller inte hinner reagera.
Så är detta en jobbig och svår hund? Nä. Det är en tonårstik i en flock där enda medhunden också är tik. Tikar av båda arterna fajtas om sociala relationer: om ordningen i flocken. Hög social kamplust ser ut så här. Vet ni vad som är bra med den?
Den utmanar den jämbördige - inte den försvarslöse. Valpen skulle inte drömma om att ge sig på Rädda Katten. Han ifrågasätts inte. Att skrämma en rädd katt plockar man inte vuxenpoäng på i flocken. Dessutom: social kamplust förstår sociala regler. När jag förtydligar gammeltikens plats, så förtydligar jag min egen. Det har hänt att valpen har försökt svara upp och hittat sig själv liggande på sida under en vänlig men bestämd femfingrars mammatiktass. Valpen väser förbannelser i tio sekunder. Sedan slappnar hon av och bara ligger och ser faktiskt lite nöjd ut, typ "OK boss. Nemas problemas, du vinner." Hon får ligga där tills jag hunnit att nosa över henne och ge en låssasslick på örat. Sedan reser jag på mig och går, på väg mot intressantare saker än en snorvalp. Och efter kommer  snorvalpen och ler.

För länge sen hade jag en flock där två hanar ett tag diskuterade sociala relationer. Den yngre hanen var mycket större och starkare och smartare och precis som valpen nu visste han om det. Så vad gjorde han? När han hade klargjort att han var en hund att räkna med, en som ingen kunde trycka ner, så visade han den gamle flockledaren all tillbörlig respekt. Han strök sina öron och sänkte svansen. Det hade han inte behövt, men det gjorde han. Det lönade sig. Var det fara å färde, som den gången vi hade varg inpå knutarna, så stod de sida vid sida och stöttade varandra, två starka hundar tillsammans. Det jag hoppas på är att valpen, smart som hon är, när hormonstöket är över ska visa samma goda vett. I väntan på det blir det mycket långa, mycket blöta promenader i skogen.
Och en hel del lugna stunder över för hundfotboll och mys i soffan med två trötta hundar och till och med tid att betrakta världen. Det regnar faktiskt inte hela tiden.

Bodil Carlsson

Valplivet går vidare

 

Jo, de säger att valptiden är så underbar men går så fort över. Vi ser mest fram emot det senare – att den går fort över. Att stappla upp innan klockan sex på morgonen, varje dag i veckan och definitivt inte utsövd, för att börja dagens valppassning - och valpkissning… Nja, jag vet inte jag. Det kostar på. Både för husse, matte och storebror collie.
Men vi gnuggar ögonen, skjuter upp frukosten och biter ihop. För vi har ju valp.

Och vi hade inte velat ha en annan valp. Vi ser lusten i henne, precis som vi gjorde hos hanen när han var valp. Lusten att utforska och att lära mer om precis allt. För valpen är varje dag ett nytt äventyr. Och som husse och matte får vi se till att utmana valpen. Ge den saker att tänka på, problem att lösa och den kommer att belöna oss.
Får vi se upptäckarglädje och oräddhet hos valpen, då är det samma sak som att se nyfikenhet och orädsla. Två viktiga egenskaper som måste värnas om i framtidens collieavel. 

Efter upptäcktsfärder och röj på tomten kommer det stunder av avkoppling. Stunder nog så viktiga, och här hemma alltid lika njutningsfulla. Och alltid tillbringade tillsammans med Mr Right – den store och, ack, så snälle...

 

Johan Nilsson

MONSTRET I MOSSAN

Dyngsur och hundlös på valpkursen? Låter inte som någon hit, men det var riktigt mysigt. Den lilla irländska lurchern får bättre självförtroende för varje kurstillfälle, den svenska blandrashunden i samma viktklass reser mindre ragg allteftersom hon vågar tro att ingen annan hund tänker attackera henne, och till och med aussien på fyra månader visar tecken på att bli sansad. Vi tränar en inkallning eller två, promenerar runt på området och tar in tips för aktivering under promenad, och sedan sitter vi där, ett urval vanligt folk i olika åldrar, med våra valpar i klubbstugan och äter justa mackor och fikar, medan ytterplaggen hänger droppande över stolsryggarna och alla pratar hund.  Lurcherns stora, intensiva ögon - här kan man snacka mandelformat! - blir simmiga. Aussiens tuggande på stolsben blir allt mer sporadiskt. Och så somnar de, en efter en, de minsta i famnen på ägarna. Vi delar tankar kring hundaggressivitet  -  vilka situationer,  vilka ägare, och vilka hundar? Vi får tips om böcker.  Finns inte så många länder där vanlig hundintresserad allmänhet får sådana tillfällen. Och en sak till!
Den irländska hittehunden gick sitt första viltspår häromdagen, ett anlagstest i klubbens regi, och gjorde det mycket bra.

Ösregnet fortsatte hela dagen idag. Valpen har fått gå i kloster - ingen brukshundsklubb, inga stadspromenader, ingen bilåkning, inga vägar förbi närboende hanhundar - så koppelturer i den drypvåta skogen är vad det har blivit. Valpen är missnöjd med livet. Ingen förstår hennes behov av stora mängder mat, vila och uppmärksamhet och varken gammeltiken eller matte håller med henne om att hon numera måste ges den första och bästa platsen i alla sammanhang. Gruff uppstår och valpen lägger sig med ryggen mot den oförstående världen och stirrar in i soffhörnet, som tragiska hjältinnor brukar.
Lite mer vaksam mot främmande och i ny omgivning har hon också blivit. Den här skepnaden hade inte fått henne att studsa förut och det tog en stund innan jag såg vad hon såg. Ett två meter högt ödlehuvud på väg upp ur marken med öppet gap! Litet runt primitivt öga och en ansats till slitsformad näsborre fullbordade monstret.

Valpen stramade upp sig. Men skam den som tvekar inför faran - vi marscherade fram. Och firade åttamånadersdagen med att klättra upp på monsterhjässan, kana ner i den våta mossan och sedan träna lite fotgående mitt i blåbärsriset.

Det fanns en del barr och mossa att plocka av både matte och valpen när vi äntligen kom hem. Men vad har man hund till, om inte för att klättra upp på ödlehuvud och komma hem blöt och barrig som en unge?

Bodil Carlsson

Arbete, lek och vila

Det är en sak att få hem en valp i mitten på september. När grönsakslandet visserligen fortfarande ger skörd, men bara tills nattfrosten sätter in. När alla växter i den nyss grönskande trädgården så smått börjar visa att hösten nog kommer. I år också. Det är rätt lugnt att få hem en valp då. Vår hane kom i september. Visst, han ägnade sig gladeligen åt grävning i rabatter, mossrivning i gräsmattan och beskärning av träd och buskar. Men det gjorde liksom inte så mycket. Då.

Vår lilla nya valp kom för snart två veckor sedan. Hon ägnar sig med lika stor glädje och iver åt precis samma saker som han gjorde i trädgården.
Men det är ju NU!
Nu, när säsongen ska börja. När små späda blad lockas upp av vårsolen för att bryskt pressas ner eller knäckas av valpfötter, eller valpkäft, på upptäcktsfärd i sin trädgård. Massakrerade krokusar och scilla är en daglig syn i vår trädgård. Och snabb är hon, lilla valpen. Det tog inte många sekunder för henne att förstå när första rabatten var räfsad och redo, och vips var hon där. Så fick hon sin första erfarenhet av grävandets glädje: Att se jorden spruta mellan frenetiskt arbetande framfötter. Och därefter – att få borra ner nosen i denna jord, sedan tidigare spetsad med godsaker som hästskit och kogödsel. Det måste vara som en smak av himmelriket för en liten valp.
(Tyvärr, eller som tur är, finns inte trädgårdsarbetet på bild eftersom det inte är läge att hämta kameran när perennerna riskerar att dö en för tidig död…)

Efter arbete väntar ofta lek. Eftersom hon är vår fjärde valp så känns det som om vi vet vad vi kan vänta. Och vad vi kan vänta, just det får vi se. Både arbetet (i trädgården) och leken visar på likheter mellan våra två vänner. Hanens valpleksaker (eller nja, han leker ju fortfarande med dem…) dyker upp. En gammal tillknycklad petflaska är otroligt rolig, men det gäller att skynda sig bort med den innan någon annan hinner ifatt.

 

Annars är det ju lika roligt att leka med storebror utan tillbehör. Och i gynnsamma fall får hon ha brandslangen för sig själv en stund. Och han förstår.

 

 

När vännerna så småningom kommer in är det nog skönt för en liten valp att vila huvudet mot något stort och tryggt. Som tur är kan hon göra just det.

 

Johan Nilsson

FÖRSTA MAJ

När det inte skjuts vilt, är det här en lugn plats. Ett antal bilar passerar förstås varje dag,  enstaka joggare kutar förbi, någon gång kommer ryttare, och alltefter årstid väsnas de stora skogs- och skördemaskinerna. Men en dag som den här har det trots kylan varit så att det mest påträngande ljudet, som man hört från förstubron, har kommit från humlorna i lönn och körsbärsblom.

Inne i Hjo såg det först inte ut att bli mycket drag i Första maj. Vi vandrade omkring och bekantade oss med tjejerna från Musikskolan, som blev pussade av valpen, gick serpentiner runt parkerade bilar som folk klev i och ur och övade  Sitt kvar! i den aktivitet som bjöds. Valpen trodde länge att detta skulle bli en ordinär stadsmiljövandringsdag - förutom att det fanns ovanligt mycket folk som var på gott humör och lät sig pussas på.

Men så kom det mer folk, ett gäng på cyklar och en eldriven trehjulsmoped som fungerar som en utomhusrullstol, och det lilla minitåget, som forslar turister genom stan hela sommaren, rullade in och stannade, för på Första Maj transporterar tåget barn och rörelsehindrade...

... och låter en nyfiken hund betrakta ankommande demonstrationsdeltagare från en upphöjd plats!

När det till sist blev dags att börja gå, stötte vi ihop med musikkåren igen, nos mot nos den här gången, och valpen blev riktigt rädd - för där kom rakt emot oss en front marscherande människor, som utan förvarning plötsligt lyfte trumpinnarna och släppte loss ett ljud som åska!
Valpen flydde i panik. Hon är kraftfull, så det var bara att hänga med.  Hon flydde femton meter. Sedan kollade hon in läget och sa "OK, då, vi går förbi dem. Men vi kan väl hålla lite distans?" Så vi ställde upp långt bak och trummorna gick förstås längst fram. Alldeles efter oss kom den eldrivna trehjulingen sida vid sida med miniloket som drog tåget. Intill och framför gick folk med vajande plakat. In mot centrum dök folk upp på trottoarerna, promenerade i takt med kompisar i demonstrationen, viftade och hojtade åt varandra. Några  hade hundar med sig - en liten terrier  som skällde huvet av sig åt hela tillställningen och en stor border collie, som var stressad av trummorna, gick i jämnhöjd med oss.

Inget att jämföra med ljudnivå och trängsel i stora städer, förstås, men trummorna i fronten skickade upp molnet av fåglar ovanför skorstenarna.  Det är så mycket action som bjuds i Hjo och för en valp från landet var det tillräckligt att hålla koll på. Det är kanske två kilometer från start till målet i Stadsparken och ingen skugga må falla över brandtalen som hölls där, men sanningen är den att  efter att ha lyssnat en stund la sig valpen på sidan i gräset, gav mattes hand en slick och somnade.

Bodil Carlsson