NYÅRSVÄGAR

Efter nyårsaftons eländiga gråstril - kom nyårsdagen och påminde om att det finns en vår att hoppas på. Blekt, liksom förvånat solljus. Färger igen! Visst, de tjockaste iskocklorna är kvar, förstås där vi mest har gått och trampat, så vägen till och från stallet förhandlas med största försiktighet av människa och shettis, men annars är det framkomligt överallt och äntligen vart det riktig promenad! Kryp under stängsel och hopp över bäck och kravel i slänter och inspektion av grävlingsgryt och så förstås grubbel över otydliga spår i den mosiga snön. Rådjur, stort? Eller vildsvin, litet?

Vems lösa hund har sysslat med vad i skogen idag– och vem gömmer sig i snåret där hundarna absolut vill in och ger ifrån sig ett varnande grymtljud när vi kommer för nära?

Vi tog inte reda på saken. Vi drog så fort vi kunde.

Men härligt var det! Asså vad är det med den här svenska grejen att tjejer får kuta i skogen med sina hundar och skita i hur de ser ut och bara må bra?
Vad är det med hundar som gör att när man sysslar med något tillsammans med dem så känner man sig hel?

Vanliga vägslänten längs bäcken ner från åsen såg inte alls ut som den brukar. Vägen hade själv blivit bäck. Den riktiga bäcken röt virvlar och stänkte skum all over the place, men fick ändå inte undan snösmältan fort nog. Vatten är bra på att hitta nya banor när det behöver. Det är folks tänkesätt också - när vi behöver.  2012 års kalender från Synskadades Riksförbund hette Årets ledarhundsvalpar och av tolv fina foton föreställde nio golden eller labbevalpar – det var ju ingen överraskning. Kanske inte schäfervalpen heller, men storpudeln överraskade åtminstone mig. Två månadsfoton föreställde pudel/goldenkorsningar. Det hade jag inte väntat mig!

Synskadades Riksförbund bryr sig inte om rasrenhet?

De tänker mera på användbarhet?

Ähum... kan de ha en poäng?

Det är inte alltid säkert att de invanda vägarna är de bästa att fortsätta traska på. Även om de känns lite upphöjda.

God fortsättning på det nya året!

Bodil Carlsson