VARFÖR BRY SIG?

Collietjafset är så sanslöst förutsägbart och tradigt att man oftast bara hoppas att inga utomstående skall ramla in och läsa eländet. MEGAtröttsamt helt enkelt – M för money, E för Ego och GA för gallsprängd galenskap. Vill ni se människors självhävdelsebehov och självrättfärdigande promenera förbi på parad – läs hundklubbsdiskussioner!

Det minsta de handlar om är hundar. Så varför bry sig?

Det här är varför jag bryr mig, SKK! Jag bor i en mycket liten och lugn stad där det för tio år sedan fanns rätt få hundar och de som fanns var raserna närmast under Blandras i Jordbruksverkets statistik. Golden, labb, schäfer. En och annan jakthund. Ibland en border collie. På drygt tio år har hundantalet ökat och det som ökar mest är små hundar och blandras – ofta i en och samma hundkropp, självklart. Jag pratar ofta hund med folk som jag träffar och jag tittar förstås, när jag någon gång stöter ihop med en collie. Det händer inte så ofta, men de senaste veckorna har jag stött ihop med två stycken nya.

Collies, alltså. Of a kind.

Collie nr 1 stod utanför ICA och väntade. Stillsam kväll på trottoaren i stan en oxvecka efter helgerna – svinkallt och inte mycket folk ute. Det hände inte mycket, men det som hände vände den hunden ryggen till. Hunden stirrade orörlig rakt in i väggen framför sig – Se mig inte, jag finns inte här, snälla titta inte på mig! - och svansen hängde så rakt ner som om en osynlig vikt hade suttit fästad på den. Nästa gång jag såg den var var ägaren med. Gjorde ingen skillnad – hunden stod bortvänd och stel med hängande svans och utan kontakt med omvärlden. Nej, sa matte, det var ingen unghund, det var en gott och väl vuxen hane. Själv tyckte hon bra om honom, för han var snäll.

Han kom från en av de nyare kennlarna i stockholmstrakten. Jag gissar att ägaren hade betalt runt tolv tusen för honom. Har han ett bra liv? Jag hoppas verkligen det! Jag hoppas att han annars mår bra mycket bättre än han såg ut att göra på den stillsamma småstadstrottoaren två stillsamma vardagskvällar efter varandra. Jag hoppas att den kenneln tackar sin lyckliga stjärna var dag för att man lyckades hitta en ägare som passar den stackars valpen som oturligt nog dök upp i kullen...Jag hoppas att man gav bort hunden i tacksamhet över att ha hittat ett hem.  Jag hoppas att den kenneln håller tät kontakt för att följa sin hund... Klart jag hoppas!

… men jag är rädd för att det inte är så. Det finns två hundar i mentalindex på det kennelnamnet och det indexet ser inte bra ut.

Jaha, och collie nr 2 då? Jo, hon kom promenerande på samma trottoar, samma tidpunkt, en annan kväll. Klassisk collietik åt det lite mindre hållet, vacker sobel med liten strimbläs, hel krage, perfekt örontippning för den som gillar sådant. Lite stillsam, men lugn och i kontakt med matte och omgivning. Normalhög svans. Lagom med päls. -Jo, sa matte, lite mjuk är hon ju i pälsen, hon är ju tolv och en halv procent golden. Jo, det står så i papperen!

Det slutade med en improviserad hands-on på trottoaren med pälsgenomgång. Tiken var milt förvånad, men fann sig vänligt. Matte sa att hon himla gärna skulle skaffa en till, hur övertalar man sin man att gå med på det?

Min gissning är att det lyckas hon nog med. Det var en genomtrevlig, okomplicerad familjehund för måttligt aktiva människor utan tävlingsdrömmar. Det finns fler där den kommer ifrån. Och ingen av dem kostar mer än sådär sextusen.

Så, SKK, jag har en fråga. Collieuppfödarna leder stort – överlägset! - bland bruksraserna, när det gäller en enda sak: att prioritera avel på föräldradjur som antingen bryter på MH, eller har jätteutslag på kvarstående rädslor, eller på skotten – de som kommer så långt.

De här uppfödarna gör en enda sak för renrasaveln. De betalar er för kennelnamn och reggnummer. Räcker det för att ni ska backa upp dem? Räcker det för att jag ska välja renrascollie?

Eller finns det något annat skäl till att jag ska betala dubbelt upp för en bråkdel hund?

Bodil Carlsson