Vädret slår om fort.
Borta är gyllenglittret och det bitande frostrosa, borta är
iskristallerna i fårpälsarna som reflekterar ljust från
Vintergatan vid kvällsmatningen och ljuset från soluppgången vid
frukosthöet. Får i swarovskikristaller! Här snackar vi lyx för ögat och rikedom för själen!
Det är inte alls lika vackert idag. Det blåser. Snö är
på ingång.
Men det är trots allt
mindre kallt, inte köldkramsptemperatur på vägbanan, så vi går
längre. Vi möter grannarna från Jägartorp i full mundering –
bössa och storstövlar och drevertik i spårlina– och pratar
sorgliga nyheter. En granne är borta. Colliebusen också. Tikarna
trycker sig emot storstövelbenen, gnäller för att bli
uppmärksammade och kastar sneda blickar mot drevern. Så länge
Colliebusen fanns var hon Lilla Vackra och de höll värdigt avstånd,
medan han förtjust bugade och svängde sina plymer för henne. Nu
har hon blivit Lilla Fula - det tycker de att hon ska veta.
Jägaren skrattar åt de
pratsamma colliesarna. Hundar måste få vara hundar, säger han,
klart de ska få visa vad de känner! Sedan frågar han hur ofta de
badas. Jag blir förvånad.
-Aldrig! säger jag och
det är hans tur att bli förvånad. Visst, spolas av i ljummet
vatten om de har varit upp till hakan i lera och sand, eller rullat
sig i älgskit, det måste man ju. Men inte annars!
Frun säger att det är ju
detsamma med deras lilla ettriga viltspårare– bad är det minsta!
Han säger att colliesarna har fin päls, jag säger att de kammas
regelbundet nu när de fäller, annars är det inte mycket pälsvård
hemma. Jag säger att de kommer från hundar som ägdes av folk i
stenstugor, vinternätterna i skotska högländerna så kalla att
hundarna kommenderades upp i sängen till ungarna för att hjälpa
småttingar att hålla värmen och gott om schampoo och conditioner
var det nog inte. Ens för människorna!
De nickar.
- Men dom bor inne?
frågar han.Jo, säger jag, det
gör dom. De sover i min säng!
Som våran då, säger
jägaren och ler.
Tja, läsare. Vad lär man
sig av detta? Att det finns hundfolk och hundfolk.
Jag tror att man får lov
att bestämma sig. Antingen lägger man ner resten av sitt liv på
att delta i samma gamla kackel på nätet om huruvida det behövs
eller inte behövs göra något för eller åt en ras – eller så
vänder man ryggen åt kacklet och gör det som behövs. Visst – om
man inte svarar på dumheter, så finns det folk som gärna vill ha
det till att man inte har något svar, så dumheterna måste stämma.
Ingen säger ju emot!
Å andra sidan: om man har
ett svar och säger att det där gamla påståendet kan du dra hur
länge som helst, det blir inte mera sant för att det vevas runt i
bönekvarnen en gång till... Ja, då blir någon lessen! Då
är en hund, eller en ras, eller världshistoriens samlade
hunduppfödarkår, eller i alla fall en och annan uppfödarkompis,
kränkt.
Jeez,
det är som med långhår och älgskit – kommer man i närheten, så
får man pälsen full.
Varför
är det så? Vad tror ni?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar