FRU SVENSSON PÅ OLIKA VIS

Alla vet vem fru Svensson är, fast ingen verkar ha träffat henne. Fru Svensson är den som det alltid hänvisas till. Ni vet: fru Svensson vill inte ha en livlig hund hemma! Fru Svensson skiter väl i MH! Fru Svensson kan inte ens stava till MH. Fru Svensson har väl inget intresse av rasegenskaper, fru Svensson vill ha en sällskapshund!
Fru Svensson är nära släkt med Nisse i Hökarängen. En annan figur som förmodades tycka eller inte tycka om det ena och det andra och som politiker antogs göra bäst i att tänka på, när de kom med utspel. Man fick hålla nivån lagom låg, så att Nisse hängde med. Samma sak med fru Svensson.
Sanningen om fru Svensson är att hon finns i så många olika skepnader.

En är min granne, som har tysk jaktterrier och är mycket nöjd med den oborstade lille grävlingsdråparen. En annan är också min granne, en äldre dam som litet oväntat har blivit med hund: en sjumånaders överbliven papillontik, lätthanterlig i både storlek och lynne, en vänlig men orädd liten varelse, som leker fredligt med katten och sover middag på kökssoffan ihop med fru Svenssons gubbe.
Senaste gången vi hade påhälsning av fru Svensson kom hon som vår hovslagare. Mannen är suverän på det han gör, men hovslageriet är bara hans jobb och det är inte ens säkert att han fattar själv hur bra han är. Hans passion här i livet är jakten. Han lyste med hela ansiktet när han berättade att tvååriga lilltiken just hade blivit godkänd eftersökshund. De fortsätter spårträningen – han går med hunden, sambon smyger efter i buskarna och fyrar av en startpistol då och då som skotträningen. ”Ifall ni skulle se oss och undra vad vi sysslar med...” sa han med ett stort grin.

Sen var det slut med leenden. Han skulle på styrelsemöte i sin rasklubb till helgen och då skulle det pratas allvar. Man måste ta tag i saker. Hundarna höll på att växa ur rasens standard! ”Dom som vinner på utställningarna nu, dom är en decimeter över maxhöjd. Sen måste dom få etta på utställningarna för att bli jaktchampions – om dom sen jagar som gudar, det spelar ingen roll... Tänk er själva! Du har en hane som är för stor och parar med en tik som är lika stor, för vinner gör dom ju och det kallas för meriter. Och vad får du?”
Och sen sa denna version av fru Svensson en sak som förvånade mig. ”Det är samma sak i ras efter ras. Titta bara på labbarna!”
Han såg inte alls glad ut. Fru Svensson var på ren svenska fly förbaskad. Och jag, som också är fru Svensson, funderar fortfarande.
Den som vill ha en grythund ska ha det. Min ena granne skulle vara mycket olycklig, om hans jaktterrier visade sig ha pappetikens lynne och min andra granne skulle bli förtvivlad, om hennes papillon dräpte katten. Hovslagaren vill ha en smidig älghund som spårar. Själv vill jag ha den vänliga, ansvarstagande, lättlärda vall- och familjehund som kallas collie - inget annat!

Hur i jisse namn har det blivit så att det finns ett gäng inom varje ras som talar om för oss alla olika fru Svensson vad som är ”meriter” och hur kommer det sig att de gängen så ofta inte aktivt sysslar med det som raserna är bra på?
Är de upptagna med något annat?
Träffar de varandra lite för ofta och fru Svensson lite för sällan?

Bodil Carlsson