Fördelen med att bo utanför en riktigt liten stad som blir mycket större på sommaren är de oväntade överblickarna.
Om man lever mitt uppe i en massa förändringar, som smyger sig på litet i taget, märker man dem inte. Inte som när man några gånger om året fritidsspankulerar på trottoarerna och inte har annat att göra än att titta på vad man har framför näsan och jämföra med det som fanns framför samma näsa för några år sedan. Hänger ni med på en tur?
Vissa saker är beständiga som himmelen - hamburgarkiosken vid ströget och hantverkarna som lutar sig mot den i väntan på sin lunch, till exempel. Annat ändrar sig väldigt tydligt. Säckjeansmodet dök upp och orsakade andlös vadslagning bland oss pensionsmässiga – skulle de åka ner över de magra häckarna vid nästa rörelse eller inte? Stora tatueringar började titta fram under ärmar och halsringningar hos var man och kvinna. Det blev så snorvanligt med guldring i örat på halvgamla gubbs att yngre gubbs fick profilera sig genom att hänga ring i ögonbrynet också. Ungdomsgäng i premoppeåldern firar fredag kväll med korv utanför Konsum nu som förr, men det högljudda stödet för SD är nytt och en rundlagd gosse på fjorton höjer sin status med en chihuahua instoppad under jackan. För tio år sedan hade det ena troligen slutat med slagsmål och det andra bergis med hånskratt.
För tio år sen fanns en del hund inne i Hjo. Inte fler än att jag med tiden kom att känna igen de flesta. Några golden, ett par schäfrar, en wheaten, en aussie eller två; jägarnas drever eller stövare som fick följa med på veckans inköpstur och satt ovant utanför ICA och väntade. En vorsteh, ett litet gäng cavalier och ett annat gäng cairn terrier – jo, det finns en uppfödare av vardera i trakten. Så ungefär såg det ut.
Det gör det inte längre. Sist jag spankulerade med hund i snöret och bara kollade läget var det visserligen fin sommarlördag och torgdag - massor av oss lantisar inne på besök och tillrest folk från stora campingen, som smakade av idyllen. Trångt på de smala gatorna - men det slående var hur mycket mera hund det har blivit bara på några år!
Och vad har kommit till? Småraser och blandras. Det är de som svarar för nytillskottet. De traditionella sorterna är färre och inte alla gör bästa reklamen. Killen som kom nerför Hantverkarbacken i trängseln hade två leonberger i snöret. Hundarna såg ut att vara uppfödda på steroider – väldigt stora, väldigt musklade och med väldigt lyft överläpp så fort en annan hanhund kom i sikte.
Jag hade ögonen på dem i kanske fjorton minuter och måste ha sett minst tio rejäla koppelryck. Till sist möttes vi igen i stadsparken. Där kom en modern version av schäfer skevande, en fredlig gosse trots sin storlek. Där spände leonbergarna upp sig och kommenderades plats av machohusse. Den av dem som inte föll platt i backen fort nog åkte på rygg – två gånger.
Cesar Millan comes to Hjo. Ingen gillade showen.
Nästa dag tror jag att jag ser i syne, för i skuggan utanför Stadsbiblioteket står en man med två hundar som ligger lugnt och svalkar sig. Ena hunden ser ut som något jag inte har sett på många år. Så jag hoppar ur bilen och går fram och frågar. Är det verkligen....?
Karln ler blygt och säger på ljuvlig norska: -Jo, dette är en irsk lorcher!
Och det var det - en irländsk lurcher. En collie/vinthundskorsning, tjuvjägarnas favorithund. Lättlärd som en collie, snabb och tystjagande som en vinthund. Hitkommen via en organisation som hittar hem åt hemlösa hundar.
Intill låg den andra hunden: en ordinärt byggd, sansad schäfer.
Jag känner inte många som skulle vara glada åt att ha de anabola leonbergergossarna med vidhängande husse som grannar. Men jag känner en hel del folk, som inte skulle ha ett dugg emot en vanlig hederlig schäfer eller en adopterad ”irsk lorcher”.
Det är inte papperen som gör hunden. När allt fler börjar inse det - räcker en köpahund.se för att vända vinden?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar