BRÖDERNA WRIGHTHJÄRTA

Säkert var det inte som med bröderna Lejonhjärta att den starke tog den svage på ryggen och hoppade ut i det okända.
Det hände nog som i en deckare: att de gapade över för mycket och girigheten lockade dem över kanten, så att de föll. Eller kanske missunnsamma kompisar knuffade, så att de föll därför.
Eller om det faktiskt var så att de till sist bestämde sig för att bli bröderna Wright: Orville och Wilbur. De första i gänget som flög!
Men föll gjorde de. Ut i det okända. Rakt ner i stallhalmen och mitt under mockningen.
Stallkatten smög med ögon som lanternor.

Klene lille Orville klarade sig i några dygn. Han lärde sig aldrig äta från pincetten på allvar. Wilbur, däremot, kopplade greppet om pincetten rätt fort och nu inne på sjätte dygnet börjar han redan likna en liten svala – även om vingpennorna är för korta för att ge bärighet och även om han öppnar ett jättegap så fort han ser oss, som vilken fågelunge som helst. Han har vuxit. Man ser att han ska bli en svala.
Nötfärsstrimlorna går åt i osannolika mängder, flugor och blinningar åker ner som smågodis och på hästpromenaden igår dräpte vi en broms och bar hem i karamelldosan. Wilbur slök den. Sedan skrek han efter mer.
Vi förstår nu svalföräldrars jäktade framtoning. Undrar om de oroar de sig för vattenhalten och proteinsammansättningen i maten som de oupphörligt svischar hem till gapen uppe under stalltaket?
Tack och lov sover han på nätterna.

Bodil Carlsson