Vi ber läsarna ha överseende. Collievänner har fått en rapport från SM med många fina foton, som ska passas in i texten. Den ena Collievännen, som är tekniskt kompetent, är strängt upptagen med liknande jobb på annat håll och den andra Collievännen är för dum för att förstå hur man gör...
Ni får själva gissa vem som är vem! :-)
Bodil Carlsson
söndag 31 juli 2011
THERE`S A HOLE IN THE POCKET
Hundarna satt så vackert i sluttningen från jordkällartaket, i ett hav av självsådda lövkojor, i morse. Måste fotas! Matte rycker ut med kameran.
Vilan i fager dagg och morronsol övergick till febril sökövning och det var så matte upptäckte att hon hade ett hål i fickan på morronrocken.
Bodil Carlsson
fredag 29 juli 2011
MEN FÖRST VILL VI OCKSÅ SÄGA
... det som alla i Oslo och på Sergels torg tillsammans sa idag.
Medan de skottskadade ungdomarna omhändertas på sitt sjukhus. Medan de första begravningarna äger rum. Medan mannen som gjorde allt detta forslas till förhör där inte ett hår kommer att krökas på hans huvud. Medan många av oss tittar bort från TV-rutan för att vi gråter.
Hade vi haft en norsk och en svensk flagga att lägga ut på bild i kväll, så hade vi gjort det. Inte för att vi är nationalister, utan för att säga att vi också är stolta över det vi ser: det civila samhällets oerhörda överlägsenhet.
Vi måste försvara det.
Bodil Carlsson Johan Nilsson
Medan de skottskadade ungdomarna omhändertas på sitt sjukhus. Medan de första begravningarna äger rum. Medan mannen som gjorde allt detta forslas till förhör där inte ett hår kommer att krökas på hans huvud. Medan många av oss tittar bort från TV-rutan för att vi gråter.
Hade vi haft en norsk och en svensk flagga att lägga ut på bild i kväll, så hade vi gjort det. Inte för att vi är nationalister, utan för att säga att vi också är stolta över det vi ser: det civila samhällets oerhörda överlägsenhet.
Vi måste försvara det.
Bodil Carlsson Johan Nilsson
KIKAR FRAM MOT HELGEN
... då vi hoppas ha fler bilder från Collie-SM att visa än just denna observatörs skärpta uppsyn.
Bodil Carlsson
onsdag 27 juli 2011
En stund av lycka
I morse, strax efter klockan sju, tog jag med hundarna ut i skogen. Solen var uppe sedan länge och strök mellan trädstammarna, men vägen där vi gick låg mestadels i behaglig skugga. Daggvåta hundtassar och glada, obekymrade svansar yrde omkring mig. Enstaka fåglar hördes någon gång men det som övrigt var – var tystnad. Inte ens myggorna störde oss. En stund av livet förflöt i lycka.
Skogen - majestätisk och oföränderlig i en annars så föränderlig och oviss värld. Den är ett läkemedel, jag tror till och med att folk kan förskrivas skogsvistelser för att läka sina stressade kroppar och själar. Det är lätt att förstå en morgon som denna.
Man behöver sådana stunder och helst många, här i livet. Och jag tror att man faktiskt blir aningen lyckligare under sin skogsvistelse när man har hundsällskap.
Tyvärr var mobilen den enda kamera med imorse så bilden gör inte verkligheten riktigt rättvisa...
Johan Nilsson
Skogen - majestätisk och oföränderlig i en annars så föränderlig och oviss värld. Den är ett läkemedel, jag tror till och med att folk kan förskrivas skogsvistelser för att läka sina stressade kroppar och själar. Det är lätt att förstå en morgon som denna.
Man behöver sådana stunder och helst många, här i livet. Och jag tror att man faktiskt blir aningen lyckligare under sin skogsvistelse när man har hundsällskap.
Tyvärr var mobilen den enda kamera med imorse så bilden gör inte verkligheten riktigt rättvisa...
Johan Nilsson
måndag 25 juli 2011
THAT´S WHAT THEY DO
Tanken var att åka till Collie-SM med en kompis och två hundar, men planen packade ihop och efter att nyheterna började rulla in i lördags morse kändes det inte så viktigt längre. Med någonting, för att vara uppriktig.
Man behöver inte ha känt offer och anhöriga själv. Det räcker med att ha träffat andra offer i andra sammanhang för att minnena ska vakna. Minnen lever så länge.
Estonia sjunker och en kvinna dyker upp på en vårdcentral, gråtande över far och bror som blev borta i en drunkningsolycka för mer än fyrtio år sedan. Hon ser dem i drömmarna igen, som hon gjorde när hon var liten: hur de försöker ta sig upp ur vattnet och ta sig hem till henne och hennes mamma.
En busschaufför körs in till akuten av sitt fackombud efter en olycka som hon varken kunde ha förutsett eller förhindrat, men ändå känner skuld till. Fackombudet kommer med en mugg kaffe åt henne, men hon gråter så att hon stjälper ut det. Hon kommer aldrig att sova lika bra igen efter ett arbetspass.
En man rushas in med skallen intryckt och en stor pupill stirrande in i evigheten och vi låter honom vara, för det finns inget att göra. Hans arbetskamrater sitter med vita ansikten i väntrummet. Det ögat kommer att stirra mot dem under många år.
Så mycket gråt.
Så många vanliga hedervärda människor och så mycket sorg. Så långa minnen.
Jag går med hundarna som vanligt, men utan att prata. Jag tänker på sjukhuset i Norge. De har fyrtio stycken med skottskador. Jag tänker hur de ska känna, som måste använda sina kunskaper för att reparera bäst det går efter en prickskytt med en plan och en packning med hålspetskulor. Jag tänker på andra, som ska kämpa i åratal för att mardrömmarna ska sluta, för att våga sova utan tända lampor och någon som vakar över dem. För att slippa fara upp ur sömnen och se mördarna komma. Jag tänker på människor från Bosnien, Iran, Argentina. Det här händer dem fortfarande, efter tjugo år eller mera.
Jag tänker på prickskytten och hans plan. Jag tänker att bomben, som gick av en sen fredag eftermiddag i semesterperioden - det var hans inledande manöver. Ouvertyren till huvudnumret. Maximal smärta och skada åt landsförrädarpartiet? Döda deras barn. Döda nästa kull.
Jag läser kommentarer på nätet och ser att den här mannen inte är ensam. Han sjöng kanske solo den här gången, men han är inte ensam om musiken. En engelsk organisation av likasinnade planerar att hålla en hyllningsdemonstration för honom i London i september. Jag tänker att jag önskar att de vågade hålla den i Oslo. Det skulle inte vara många som åkte tillbaka.
Allt det här tänker jag på under helgen. Det är vad de gör, dråparna. De sprider sitt mörker.
Sedan kommer papillonvalpen och hälsar på igen. Colliehanen är nu nästan säker på sin sak – visst löper hon! När hon hittar hans skatt, en bit avknipsad hästhov, bjuder han henne på den och ställer stilfullt upp sig, medan hon smaskar.
Varje gång han blir för hoppfull, snor hon runt och hotar honom. Han måste väga tio gånger mera, men det struntar hon i. Hon är en femtedel av hans mankhöjd, men det struntar han i. Han backar med strukna öron och ödmjuka svansviftningar. De vet att de är samma sort.
Det finns en riktigt bra sak med hundar: de gör en normal igen. They take away darkness, that´s what they do.
Bodil Carlsson
Man behöver inte ha känt offer och anhöriga själv. Det räcker med att ha träffat andra offer i andra sammanhang för att minnena ska vakna. Minnen lever så länge.
Estonia sjunker och en kvinna dyker upp på en vårdcentral, gråtande över far och bror som blev borta i en drunkningsolycka för mer än fyrtio år sedan. Hon ser dem i drömmarna igen, som hon gjorde när hon var liten: hur de försöker ta sig upp ur vattnet och ta sig hem till henne och hennes mamma.
En busschaufför körs in till akuten av sitt fackombud efter en olycka som hon varken kunde ha förutsett eller förhindrat, men ändå känner skuld till. Fackombudet kommer med en mugg kaffe åt henne, men hon gråter så att hon stjälper ut det. Hon kommer aldrig att sova lika bra igen efter ett arbetspass.
En man rushas in med skallen intryckt och en stor pupill stirrande in i evigheten och vi låter honom vara, för det finns inget att göra. Hans arbetskamrater sitter med vita ansikten i väntrummet. Det ögat kommer att stirra mot dem under många år.
Så mycket gråt.
Så många vanliga hedervärda människor och så mycket sorg. Så långa minnen.
Jag går med hundarna som vanligt, men utan att prata. Jag tänker på sjukhuset i Norge. De har fyrtio stycken med skottskador. Jag tänker hur de ska känna, som måste använda sina kunskaper för att reparera bäst det går efter en prickskytt med en plan och en packning med hålspetskulor. Jag tänker på andra, som ska kämpa i åratal för att mardrömmarna ska sluta, för att våga sova utan tända lampor och någon som vakar över dem. För att slippa fara upp ur sömnen och se mördarna komma. Jag tänker på människor från Bosnien, Iran, Argentina. Det här händer dem fortfarande, efter tjugo år eller mera.
Jag tänker på prickskytten och hans plan. Jag tänker att bomben, som gick av en sen fredag eftermiddag i semesterperioden - det var hans inledande manöver. Ouvertyren till huvudnumret. Maximal smärta och skada åt landsförrädarpartiet? Döda deras barn. Döda nästa kull.
Jag läser kommentarer på nätet och ser att den här mannen inte är ensam. Han sjöng kanske solo den här gången, men han är inte ensam om musiken. En engelsk organisation av likasinnade planerar att hålla en hyllningsdemonstration för honom i London i september. Jag tänker att jag önskar att de vågade hålla den i Oslo. Det skulle inte vara många som åkte tillbaka.
Allt det här tänker jag på under helgen. Det är vad de gör, dråparna. De sprider sitt mörker.
Sedan kommer papillonvalpen och hälsar på igen. Colliehanen är nu nästan säker på sin sak – visst löper hon! När hon hittar hans skatt, en bit avknipsad hästhov, bjuder han henne på den och ställer stilfullt upp sig, medan hon smaskar.
Varje gång han blir för hoppfull, snor hon runt och hotar honom. Han måste väga tio gånger mera, men det struntar hon i. Hon är en femtedel av hans mankhöjd, men det struntar han i. Han backar med strukna öron och ödmjuka svansviftningar. De vet att de är samma sort.
Det finns en riktigt bra sak med hundar: de gör en normal igen. They take away darkness, that´s what they do.
Bodil Carlsson
lördag 23 juli 2011
ALLT SOM ÄR VÄRT ATT FÖRSVARA
För många timmar av mitt yrkesliv har gått åt till att försöka göra något för att hjälpa offren för organiserat våld. Det finns för många av dem. Det finns för många som har kommit i vägen för männen som hävdar att de försvarar något - sin nation, sin religion, profeten Muhammed eller Jesus eller vilket annat fiktivt revir som helst - som måste försvaras med vapen mot vilken fiktiv fiende som helst. Finns ingen fiende, så hittar de på en. De här männen hävdar alltid samma sak: sig själva och sin makt över andra.
Inget som är värt att försvara kan försvaras på deras sätt.
En ung människa simmade iväg över fjorden och drog en skadad kompis efter sig.
Folk runt Utöya gick ut i sina båtar och hämtade upp ungdomar ur vattnet, fastän en prickskytt rörde sig på stranden. Röda Korsets folk rycker in som sökgrupper på land och ute på fjorden för att hitta kroppar. Två civila i flytvästar kommer med hundar.
En mager kille med mellanösternutseende blir TV-intervjuad. Han berättar att han sprang och letade rätt på sina systrar i kaoset, han försökte hjälpa några som han såg men andra gick inte att göra något för. När de frågar hur de mår nu, hans syskon och han, säger han behärskat att först ska de till sjukhuset och titta till kompisarna som klarade sig. Sedan är det tid att sörja över de som inte gjorde det.
Han rätar på sig och ser in i kameran när han säger det. Ansiktet darrar till, men blicken är stadig.
Och allt som är värt att försvara finns där.
Bodil Carlsson
Inget som är värt att försvara kan försvaras på deras sätt.
En ung människa simmade iväg över fjorden och drog en skadad kompis efter sig.
Folk runt Utöya gick ut i sina båtar och hämtade upp ungdomar ur vattnet, fastän en prickskytt rörde sig på stranden. Röda Korsets folk rycker in som sökgrupper på land och ute på fjorden för att hitta kroppar. Två civila i flytvästar kommer med hundar.
En mager kille med mellanösternutseende blir TV-intervjuad. Han berättar att han sprang och letade rätt på sina systrar i kaoset, han försökte hjälpa några som han såg men andra gick inte att göra något för. När de frågar hur de mår nu, hans syskon och han, säger han behärskat att först ska de till sjukhuset och titta till kompisarna som klarade sig. Sedan är det tid att sörja över de som inte gjorde det.
Han rätar på sig och ser in i kameran när han säger det. Ansiktet darrar till, men blicken är stadig.
Och allt som är värt att försvara finns där.
Bodil Carlsson
VI ÅTERKOMMER!
Alla på Collie-SM - lycka till i hällregn och åska!
Vi återkommer. Men just nu bryter vi bloggandet över dagen efter att ha fått igång radio och dator igen och hört dödstalen från Utöya.
För tillfället lägger vi ner, men kommer igen. Resten av det civila samhället kommer också igen. Inga spekulationer i vilken sorts förvriden galning som gjorde detta, bara en sak: de ska inte få förstöra mer än vad de gjort.
Don´t let the bastards get you.
Bodil Carlsson
Vi återkommer. Men just nu bryter vi bloggandet över dagen efter att ha fått igång radio och dator igen och hört dödstalen från Utöya.
För tillfället lägger vi ner, men kommer igen. Resten av det civila samhället kommer också igen. Inga spekulationer i vilken sorts förvriden galning som gjorde detta, bara en sak: de ska inte få förstöra mer än vad de gjort.
Don´t let the bastards get you.
Bodil Carlsson
fredag 22 juli 2011
Ett sorgflor över sommarens grönska
Luftfuktigheten pendlar mellan 80 och 90% nu. Solen lyser emellanåt och temperaturen närmar sig +30. Hundarna vilar i skuggan men gör några språngmarscher runt tomten ibland, varvat med lite skojbrottning.
Det är som om själva vädret håller andan i väntan på åskurladdning - eller inte. Sommaren flämtar.
Mitt i denna flämtande värme nås jag av ett dödsbud. En god vän har gått bort, besegrad av en cancer som inte gick att stoppa. Och livet känns så fruktansvärt orättvist.
Jag tänker på när vi senast sågs, hur glad han och hans fru var över huset de äntligen köpt efter alla års letande. Alla planer de hade på renoveringar och allt annat som husägande för med sig. Inte visste jag att det var sista gången vi sågs… Men jag minns att han gav mig en tröja och att jag blev lite förvånad över det. Han sa att han inte kunde ha den längre och tyckte att jag skulle ha den.
Jag ska vårda den väl, för den har burits av en mycket sympatisk och fin man.
Vila i största frid, min vän.
Johan Nilsson
Det är som om själva vädret håller andan i väntan på åskurladdning - eller inte. Sommaren flämtar.
Mitt i denna flämtande värme nås jag av ett dödsbud. En god vän har gått bort, besegrad av en cancer som inte gick att stoppa. Och livet känns så fruktansvärt orättvist.
Jag tänker på när vi senast sågs, hur glad han och hans fru var över huset de äntligen köpt efter alla års letande. Alla planer de hade på renoveringar och allt annat som husägande för med sig. Inte visste jag att det var sista gången vi sågs… Men jag minns att han gav mig en tröja och att jag blev lite förvånad över det. Han sa att han inte kunde ha den längre och tyckte att jag skulle ha den.
Jag ska vårda den väl, för den har burits av en mycket sympatisk och fin man.
Vila i största frid, min vän.
Johan Nilsson
torsdag 21 juli 2011
PÅ HUGGET?
Vi vill ha gästskribenter! Bilder och berättelser från helgens Collie-SM mottages tacksamt!
Bodil Carlsson
onsdag 20 juli 2011
EN FRU SVENSSON-COLLIE...
...leker med en papillonvalp på oväntat besök.
Massor av andra fru Svensson-collies kommer till SM i Örebro i helgen. Vi hoppas kunna visa några av dem!
Bodil Carlsson
måndag 18 juli 2011
FRU SVENSSON PÅ OLIKA VIS
Alla vet vem fru Svensson är, fast ingen verkar ha träffat henne. Fru Svensson är den som det alltid hänvisas till. Ni vet: fru Svensson vill inte ha en livlig hund hemma! Fru Svensson skiter väl i MH! Fru Svensson kan inte ens stava till MH. Fru Svensson har väl inget intresse av rasegenskaper, fru Svensson vill ha en sällskapshund!
Fru Svensson är nära släkt med Nisse i Hökarängen. En annan figur som förmodades tycka eller inte tycka om det ena och det andra och som politiker antogs göra bäst i att tänka på, när de kom med utspel. Man fick hålla nivån lagom låg, så att Nisse hängde med. Samma sak med fru Svensson.
Sanningen om fru Svensson är att hon finns i så många olika skepnader.
En är min granne, som har tysk jaktterrier och är mycket nöjd med den oborstade lille grävlingsdråparen. En annan är också min granne, en äldre dam som litet oväntat har blivit med hund: en sjumånaders överbliven papillontik, lätthanterlig i både storlek och lynne, en vänlig men orädd liten varelse, som leker fredligt med katten och sover middag på kökssoffan ihop med fru Svenssons gubbe.
Senaste gången vi hade påhälsning av fru Svensson kom hon som vår hovslagare. Mannen är suverän på det han gör, men hovslageriet är bara hans jobb och det är inte ens säkert att han fattar själv hur bra han är. Hans passion här i livet är jakten. Han lyste med hela ansiktet när han berättade att tvååriga lilltiken just hade blivit godkänd eftersökshund. De fortsätter spårträningen – han går med hunden, sambon smyger efter i buskarna och fyrar av en startpistol då och då som skotträningen. ”Ifall ni skulle se oss och undra vad vi sysslar med...” sa han med ett stort grin.
Sen var det slut med leenden. Han skulle på styrelsemöte i sin rasklubb till helgen och då skulle det pratas allvar. Man måste ta tag i saker. Hundarna höll på att växa ur rasens standard! ”Dom som vinner på utställningarna nu, dom är en decimeter över maxhöjd. Sen måste dom få etta på utställningarna för att bli jaktchampions – om dom sen jagar som gudar, det spelar ingen roll... Tänk er själva! Du har en hane som är för stor och parar med en tik som är lika stor, för vinner gör dom ju och det kallas för meriter. Och vad får du?”
Och sen sa denna version av fru Svensson en sak som förvånade mig. ”Det är samma sak i ras efter ras. Titta bara på labbarna!”
Han såg inte alls glad ut. Fru Svensson var på ren svenska fly förbaskad. Och jag, som också är fru Svensson, funderar fortfarande.
Den som vill ha en grythund ska ha det. Min ena granne skulle vara mycket olycklig, om hans jaktterrier visade sig ha pappetikens lynne och min andra granne skulle bli förtvivlad, om hennes papillon dräpte katten. Hovslagaren vill ha en smidig älghund som spårar. Själv vill jag ha den vänliga, ansvarstagande, lättlärda vall- och familjehund som kallas collie - inget annat!
Hur i jisse namn har det blivit så att det finns ett gäng inom varje ras som talar om för oss alla olika fru Svensson vad som är ”meriter” och hur kommer det sig att de gängen så ofta inte aktivt sysslar med det som raserna är bra på?
Är de upptagna med något annat?
Träffar de varandra lite för ofta och fru Svensson lite för sällan?
Bodil Carlsson
Fru Svensson är nära släkt med Nisse i Hökarängen. En annan figur som förmodades tycka eller inte tycka om det ena och det andra och som politiker antogs göra bäst i att tänka på, när de kom med utspel. Man fick hålla nivån lagom låg, så att Nisse hängde med. Samma sak med fru Svensson.
Sanningen om fru Svensson är att hon finns i så många olika skepnader.
En är min granne, som har tysk jaktterrier och är mycket nöjd med den oborstade lille grävlingsdråparen. En annan är också min granne, en äldre dam som litet oväntat har blivit med hund: en sjumånaders överbliven papillontik, lätthanterlig i både storlek och lynne, en vänlig men orädd liten varelse, som leker fredligt med katten och sover middag på kökssoffan ihop med fru Svenssons gubbe.
Senaste gången vi hade påhälsning av fru Svensson kom hon som vår hovslagare. Mannen är suverän på det han gör, men hovslageriet är bara hans jobb och det är inte ens säkert att han fattar själv hur bra han är. Hans passion här i livet är jakten. Han lyste med hela ansiktet när han berättade att tvååriga lilltiken just hade blivit godkänd eftersökshund. De fortsätter spårträningen – han går med hunden, sambon smyger efter i buskarna och fyrar av en startpistol då och då som skotträningen. ”Ifall ni skulle se oss och undra vad vi sysslar med...” sa han med ett stort grin.
Sen var det slut med leenden. Han skulle på styrelsemöte i sin rasklubb till helgen och då skulle det pratas allvar. Man måste ta tag i saker. Hundarna höll på att växa ur rasens standard! ”Dom som vinner på utställningarna nu, dom är en decimeter över maxhöjd. Sen måste dom få etta på utställningarna för att bli jaktchampions – om dom sen jagar som gudar, det spelar ingen roll... Tänk er själva! Du har en hane som är för stor och parar med en tik som är lika stor, för vinner gör dom ju och det kallas för meriter. Och vad får du?”
Och sen sa denna version av fru Svensson en sak som förvånade mig. ”Det är samma sak i ras efter ras. Titta bara på labbarna!”
Han såg inte alls glad ut. Fru Svensson var på ren svenska fly förbaskad. Och jag, som också är fru Svensson, funderar fortfarande.
Den som vill ha en grythund ska ha det. Min ena granne skulle vara mycket olycklig, om hans jaktterrier visade sig ha pappetikens lynne och min andra granne skulle bli förtvivlad, om hennes papillon dräpte katten. Hovslagaren vill ha en smidig älghund som spårar. Själv vill jag ha den vänliga, ansvarstagande, lättlärda vall- och familjehund som kallas collie - inget annat!
Hur i jisse namn har det blivit så att det finns ett gäng inom varje ras som talar om för oss alla olika fru Svensson vad som är ”meriter” och hur kommer det sig att de gängen så ofta inte aktivt sysslar med det som raserna är bra på?
Är de upptagna med något annat?
Träffar de varandra lite för ofta och fru Svensson lite för sällan?
Bodil Carlsson
fredag 15 juli 2011
DET KLARA OCH TYDLIGA SVARET?
Collievänner skickade En öppen fråga till SKK:s vd och därefter – eftersom Ulf Uddman var på semester - till CS, som har skickat vidare till Föreningskommittén. Föreningskommittén skickade vidare till SBK. Därifrån har inget avhörts ännu, troligen för att kansliet har semesterstängt. Oväntat fick vi ett emellertid svar från Ulf Uddman. Det publiceras här med hans medgivande och han är införstådd med att det kommenteras.
Hej,
Som medlem och uppfödare i SKK får man vara med vilka föreningar som helst i Sverige.
De SKK prövar om en medlem har överträtt SKKs stadgar är hur och på vilket sätt en medlem valt att motverka SKK och framförallt på vilket sätt man brutit mot någon SKK regel.
Att framföra att man är emot ett projekt som SKK stöder har jag mycket svårt att se att det faller inom de begränsningar som stadgarna sätter upp för hur man inte får motverka SKK, oavsett om det sker muntligt eller skriftligt. Sedan kan det vara moraliskt och etiskt förkastligt att inte samverka i det arbete med att förbättra collierasens mentalitet.
Avslutningsvis så tror jag att mycket av denna upprördhet kommer att försvinna ju fler uppfödare inom och utanför collierasen som väljer att utnyttja SKKs köpa hund.se .
Med vänlig hälsning
Ulf Uddman
VD
Svenska Kennelklubben
Vi tackar Ulf Uddman för att han tog sig tid att lämna ett klart och tydligt svar. Tyvärr är det svar på en fråga, som ingen har ställt.
Att SKK:s medlemmar har rätt att höra till vilken annan förening de vill – det utgår vi ifrån.
Att SKK:s medlemmar har rätt att framföra åsikter om ett SKK-projekt utgår vi också ifrån.
Men det var inte frågan.
Frågan var om medlemmar i SKK gör rätt när de går ut till valpköpare på annonssidor med dolda villkor för deltagande uppfödare: man får inte framföra stöd för ett SKK-stött projekt, man får inte ingå i rasklubbens kennelregister– och man får dessutom inte lov att berätta att villkoren finns. Vi frågar om detta är OK och vi väntar fortfarande på besked.
I väntan på SBK:s svar frågar vi Lena Ögren, ansvarig för Collieringens hemsida:
Är det så här ni har lagt upp era hemsidor? Ja eller nej?
Tänk er, läsare, att det fanns en ras där höftledsfelen länge varit ett stort problem för hundar och hundägare. Tänk er sedan, att rasklubben tog tag i det och krävde bra röntgenresultat för valphänvisning, samtidigt som SKK inledde ett samarbete med rasklubben och SLU för att kartlägga utbredning och förärvning av höftledsfel i rasen... för att äntligen rätta till saken. För hundarnas skull, för hundägarnas!
Och tänk er till sist, att ett antal uppfödare i just den rasen just då gemensamt började annonsera ut sina kullar till valpköpare utan att tala om att HD-projektet fanns, medan deltagande uppfödare förbjöds att stödja det, förbjöds att delta i den rasklubbens kennellista och dessutom förbjöds att tala om att det fanns sådana villkor.
Vad skulle SKK tycka då?
Vad tror ni skulle hundintresserad allmänhet skulle tycka? Att man med förtroende kan vända sig till SKK eller att man lika gärna kan köpa från hundförsäljarna på Blocket?
Bodil Carlsson
Hej,
Som medlem och uppfödare i SKK får man vara med vilka föreningar som helst i Sverige.
De SKK prövar om en medlem har överträtt SKKs stadgar är hur och på vilket sätt en medlem valt att motverka SKK och framförallt på vilket sätt man brutit mot någon SKK regel.
Att framföra att man är emot ett projekt som SKK stöder har jag mycket svårt att se att det faller inom de begränsningar som stadgarna sätter upp för hur man inte får motverka SKK, oavsett om det sker muntligt eller skriftligt. Sedan kan det vara moraliskt och etiskt förkastligt att inte samverka i det arbete med att förbättra collierasens mentalitet.
Avslutningsvis så tror jag att mycket av denna upprördhet kommer att försvinna ju fler uppfödare inom och utanför collierasen som väljer att utnyttja SKKs köpa hund.se .
Med vänlig hälsning
Ulf Uddman
VD
Svenska Kennelklubben
Vi tackar Ulf Uddman för att han tog sig tid att lämna ett klart och tydligt svar. Tyvärr är det svar på en fråga, som ingen har ställt.
Att SKK:s medlemmar har rätt att höra till vilken annan förening de vill – det utgår vi ifrån.
Att SKK:s medlemmar har rätt att framföra åsikter om ett SKK-projekt utgår vi också ifrån.
Men det var inte frågan.
Frågan var om medlemmar i SKK gör rätt när de går ut till valpköpare på annonssidor med dolda villkor för deltagande uppfödare: man får inte framföra stöd för ett SKK-stött projekt, man får inte ingå i rasklubbens kennelregister– och man får dessutom inte lov att berätta att villkoren finns. Vi frågar om detta är OK och vi väntar fortfarande på besked.
I väntan på SBK:s svar frågar vi Lena Ögren, ansvarig för Collieringens hemsida:
Är det så här ni har lagt upp era hemsidor? Ja eller nej?
Tänk er, läsare, att det fanns en ras där höftledsfelen länge varit ett stort problem för hundar och hundägare. Tänk er sedan, att rasklubben tog tag i det och krävde bra röntgenresultat för valphänvisning, samtidigt som SKK inledde ett samarbete med rasklubben och SLU för att kartlägga utbredning och förärvning av höftledsfel i rasen... för att äntligen rätta till saken. För hundarnas skull, för hundägarnas!
Och tänk er till sist, att ett antal uppfödare i just den rasen just då gemensamt började annonsera ut sina kullar till valpköpare utan att tala om att HD-projektet fanns, medan deltagande uppfödare förbjöds att stödja det, förbjöds att delta i den rasklubbens kennellista och dessutom förbjöds att tala om att det fanns sådana villkor.
Vad skulle SKK tycka då?
Vad tror ni skulle hundintresserad allmänhet skulle tycka? Att man med förtroende kan vända sig till SKK eller att man lika gärna kan köpa från hundförsäljarna på Blocket?
Bodil Carlsson
onsdag 13 juli 2011
CESAR MILLAN GOES TO HJO
Fördelen med att bo utanför en riktigt liten stad som blir mycket större på sommaren är de oväntade överblickarna.
Om man lever mitt uppe i en massa förändringar, som smyger sig på litet i taget, märker man dem inte. Inte som när man några gånger om året fritidsspankulerar på trottoarerna och inte har annat att göra än att titta på vad man har framför näsan och jämföra med det som fanns framför samma näsa för några år sedan. Hänger ni med på en tur?
Vissa saker är beständiga som himmelen - hamburgarkiosken vid ströget och hantverkarna som lutar sig mot den i väntan på sin lunch, till exempel. Annat ändrar sig väldigt tydligt. Säckjeansmodet dök upp och orsakade andlös vadslagning bland oss pensionsmässiga – skulle de åka ner över de magra häckarna vid nästa rörelse eller inte? Stora tatueringar började titta fram under ärmar och halsringningar hos var man och kvinna. Det blev så snorvanligt med guldring i örat på halvgamla gubbs att yngre gubbs fick profilera sig genom att hänga ring i ögonbrynet också. Ungdomsgäng i premoppeåldern firar fredag kväll med korv utanför Konsum nu som förr, men det högljudda stödet för SD är nytt och en rundlagd gosse på fjorton höjer sin status med en chihuahua instoppad under jackan. För tio år sedan hade det ena troligen slutat med slagsmål och det andra bergis med hånskratt.
För tio år sen fanns en del hund inne i Hjo. Inte fler än att jag med tiden kom att känna igen de flesta. Några golden, ett par schäfrar, en wheaten, en aussie eller två; jägarnas drever eller stövare som fick följa med på veckans inköpstur och satt ovant utanför ICA och väntade. En vorsteh, ett litet gäng cavalier och ett annat gäng cairn terrier – jo, det finns en uppfödare av vardera i trakten. Så ungefär såg det ut.
Det gör det inte längre. Sist jag spankulerade med hund i snöret och bara kollade läget var det visserligen fin sommarlördag och torgdag - massor av oss lantisar inne på besök och tillrest folk från stora campingen, som smakade av idyllen. Trångt på de smala gatorna - men det slående var hur mycket mera hund det har blivit bara på några år!
Och vad har kommit till? Småraser och blandras. Det är de som svarar för nytillskottet. De traditionella sorterna är färre och inte alla gör bästa reklamen. Killen som kom nerför Hantverkarbacken i trängseln hade två leonberger i snöret. Hundarna såg ut att vara uppfödda på steroider – väldigt stora, väldigt musklade och med väldigt lyft överläpp så fort en annan hanhund kom i sikte.
Jag hade ögonen på dem i kanske fjorton minuter och måste ha sett minst tio rejäla koppelryck. Till sist möttes vi igen i stadsparken. Där kom en modern version av schäfer skevande, en fredlig gosse trots sin storlek. Där spände leonbergarna upp sig och kommenderades plats av machohusse. Den av dem som inte föll platt i backen fort nog åkte på rygg – två gånger.
Cesar Millan comes to Hjo. Ingen gillade showen.
Nästa dag tror jag att jag ser i syne, för i skuggan utanför Stadsbiblioteket står en man med två hundar som ligger lugnt och svalkar sig. Ena hunden ser ut som något jag inte har sett på många år. Så jag hoppar ur bilen och går fram och frågar. Är det verkligen....?
Karln ler blygt och säger på ljuvlig norska: -Jo, dette är en irsk lorcher!
Och det var det - en irländsk lurcher. En collie/vinthundskorsning, tjuvjägarnas favorithund. Lättlärd som en collie, snabb och tystjagande som en vinthund. Hitkommen via en organisation som hittar hem åt hemlösa hundar.
Intill låg den andra hunden: en ordinärt byggd, sansad schäfer.
Jag känner inte många som skulle vara glada åt att ha de anabola leonbergergossarna med vidhängande husse som grannar. Men jag känner en hel del folk, som inte skulle ha ett dugg emot en vanlig hederlig schäfer eller en adopterad ”irsk lorcher”.
Det är inte papperen som gör hunden. När allt fler börjar inse det - räcker en köpahund.se för att vända vinden?
Bodil Carlsson
Om man lever mitt uppe i en massa förändringar, som smyger sig på litet i taget, märker man dem inte. Inte som när man några gånger om året fritidsspankulerar på trottoarerna och inte har annat att göra än att titta på vad man har framför näsan och jämföra med det som fanns framför samma näsa för några år sedan. Hänger ni med på en tur?
Vissa saker är beständiga som himmelen - hamburgarkiosken vid ströget och hantverkarna som lutar sig mot den i väntan på sin lunch, till exempel. Annat ändrar sig väldigt tydligt. Säckjeansmodet dök upp och orsakade andlös vadslagning bland oss pensionsmässiga – skulle de åka ner över de magra häckarna vid nästa rörelse eller inte? Stora tatueringar började titta fram under ärmar och halsringningar hos var man och kvinna. Det blev så snorvanligt med guldring i örat på halvgamla gubbs att yngre gubbs fick profilera sig genom att hänga ring i ögonbrynet också. Ungdomsgäng i premoppeåldern firar fredag kväll med korv utanför Konsum nu som förr, men det högljudda stödet för SD är nytt och en rundlagd gosse på fjorton höjer sin status med en chihuahua instoppad under jackan. För tio år sedan hade det ena troligen slutat med slagsmål och det andra bergis med hånskratt.
För tio år sen fanns en del hund inne i Hjo. Inte fler än att jag med tiden kom att känna igen de flesta. Några golden, ett par schäfrar, en wheaten, en aussie eller två; jägarnas drever eller stövare som fick följa med på veckans inköpstur och satt ovant utanför ICA och väntade. En vorsteh, ett litet gäng cavalier och ett annat gäng cairn terrier – jo, det finns en uppfödare av vardera i trakten. Så ungefär såg det ut.
Det gör det inte längre. Sist jag spankulerade med hund i snöret och bara kollade läget var det visserligen fin sommarlördag och torgdag - massor av oss lantisar inne på besök och tillrest folk från stora campingen, som smakade av idyllen. Trångt på de smala gatorna - men det slående var hur mycket mera hund det har blivit bara på några år!
Och vad har kommit till? Småraser och blandras. Det är de som svarar för nytillskottet. De traditionella sorterna är färre och inte alla gör bästa reklamen. Killen som kom nerför Hantverkarbacken i trängseln hade två leonberger i snöret. Hundarna såg ut att vara uppfödda på steroider – väldigt stora, väldigt musklade och med väldigt lyft överläpp så fort en annan hanhund kom i sikte.
Jag hade ögonen på dem i kanske fjorton minuter och måste ha sett minst tio rejäla koppelryck. Till sist möttes vi igen i stadsparken. Där kom en modern version av schäfer skevande, en fredlig gosse trots sin storlek. Där spände leonbergarna upp sig och kommenderades plats av machohusse. Den av dem som inte föll platt i backen fort nog åkte på rygg – två gånger.
Cesar Millan comes to Hjo. Ingen gillade showen.
Nästa dag tror jag att jag ser i syne, för i skuggan utanför Stadsbiblioteket står en man med två hundar som ligger lugnt och svalkar sig. Ena hunden ser ut som något jag inte har sett på många år. Så jag hoppar ur bilen och går fram och frågar. Är det verkligen....?
Karln ler blygt och säger på ljuvlig norska: -Jo, dette är en irsk lorcher!
Och det var det - en irländsk lurcher. En collie/vinthundskorsning, tjuvjägarnas favorithund. Lättlärd som en collie, snabb och tystjagande som en vinthund. Hitkommen via en organisation som hittar hem åt hemlösa hundar.
Intill låg den andra hunden: en ordinärt byggd, sansad schäfer.
Jag känner inte många som skulle vara glada åt att ha de anabola leonbergergossarna med vidhängande husse som grannar. Men jag känner en hel del folk, som inte skulle ha ett dugg emot en vanlig hederlig schäfer eller en adopterad ”irsk lorcher”.
Det är inte papperen som gör hunden. När allt fler börjar inse det - räcker en köpahund.se för att vända vinden?
Bodil Carlsson
måndag 11 juli 2011
TIO STEG FÖR HUNDEN 2)
Vi fortsätter med Jemima Harrisons förslag för att rädda den renrasiga hundens framtid. Originalet läser ni själva – se permanentlänk till höger! Fettningar i texten är mina.
Här har vi hoppat över punkt 2) där Harrison i stort sett föreslår engelska KC att lägga upp RAS. I stället går vi rakt på 3) och vidare till 4) som är högintressant
... särskilt om man tänker ett steg till.
3) Bygg ut rasklubbarna
Rasklubbarna måste bli större och bättre. De behöver bli rasernas väktare med alla medlemmar aktiva och med stark inriktning på sin ras som helhet, snarare än en grupp personer med individuella intressen.
I dagsläget domineras rasklubbarna alldeles för ofta av utställningsuppfödare, som både ser ner på vanliga valpköpare och konkurrerar med varandra– vilket är dåliga nyheter för öppenheten, lagandan och i slutändan tyvärr också för hundarna. Vanliga hundägare och ägare som arbetar med sina hundar måste rekryteras aktivt och både rasklubbslitteratur och evenemang måste bli mycket mindre utställningsorienterade. Personer som talar för rasen och som ofta gör detta utanför rasklubbens ramar måste tas tillvara som människor med ett nyttigt perspektiv i stället för att ses som fiender.
Information som bjuder in nya ägare att bli medlemmar i rasklubben (eller klubbarna) borde sändas ut tillsammans med varje KC-registrering och erbjuda gratis, emailade nyhetsbrev så länge hunden lever utan villkor eller förbindelse för mottagaren. Då skulle rasklubbarna i en handvändning få kontakt med ett stort antal ägare till sällskapshundar och arbetande hundar som i dagsläget står utanför rasklubben och som aldrig nås av viktiga nyheter – ett nytt gentest eller ett forskningsprojekt, till exempel.
Nyhetsbreven skulle också kunna erbjuda riktigt bra anledningar till att bli medlemmar i rasklubben, kanske rabatt på hundens försäkring eller på hundmat eller andra hundgrejer – ungefär på samma sätt som andra grupper förhandlar sig till avtal genom att kontakta en viss leverantör.
Det är, hoppas jag, självklart att rasklubbarna behöver ligga i frontlinjen med att samla in data – att uppmuntra rapporter om hälsoproblem, att sköta rätt upplagda hälsoöversikter och att publicera öppna databaser (för både härstamning och hälsa) som är tillgängliga för alla. Några klubbar gör det redan, men fler behöver sluta upp.
4) Bygg upp bättre hemsidor för rasklubbar
Rasklubbarnas hemsidor har chansen att vara utmärkta ställen att hitta allt som någon vill veta om en ras – men i dagsläget ligger de någonstans mellan skapligt bra
och bedrövliga. Alldeles för få är konsthantverk, när det gäller designen – och alldeles för många är fantasylitteratur, när det gäller innehåll. Det hänger ihop med att rasklubbar ofta sköts av folk som har ekonomiskt intresse av att tona ner hälsoproblem.
Följden har blivit att det blommar upp oberoende hemsidor för olika raser som ofta erbjuder mer omfattande info, särskilt när det gäller hälsa, och ibland också mera när det gäller databaser. Det här är väldigt förvirrande för den som försöker skaffa kunskap om en ras.
Nystartade Karlton Index vill göra något åt detta genom att plocka fram de bästa och de värsta brittiska hemsidorna för rasklubbar och på så sätt uppmuntra rasklubbarna att ta nya tag.
Här finns jobbmöjligheter för hundintresserade webbdesigners, som skulle kunna ta fram färdiggjorda hemsidesmallar för rasklubbarna. De skulle ge utrymme för särprägel, men samtidigt innehålla lite enhetlighet när det gäller vilken sorts information som tillhandahålls i samarbete med kennelklubben och rasklubbar som vill ge bästa tänkbara service åt sina ras och dess ägare.
___________
Så långt Jemima Harrison. Hon har rätt i att många rasklubbars hemsidor kunde göras bättre, i att traditionell rasinformation alldeles för ofta är fantasy och vackra ord och alldeles för sällan vanlig, saklig konsumentupplysning. Hon har rätt i att för oerfarna valpköpare är mängden av rashemsidor och uppfödarannonser förvirrande – och, vill jag påstå, alldeles för ofta snudd på bedräglig med sina läckra foton och fraser. Man måste ha varit med ett tag för att se vad som inte sägs!
Känt mentalt status låter väl betryggande och bra? Man måste ha varit med ett tag för att veta att det kan betyda Båda föräldrarna har femmor på skotten.
Utställningschampion, röntgad med A på höfterna låter väl seriöst och bra, om ni stöter på det? Man måste ha varit med rätt länge och ha lärt sig att ta sig fram i SKK:s databas för att se att det kan betyda Han är den enda i hela kullen som är röntgad och en av hans valpar i första kullen fick avlivas i tvåårsåldern p g a HD-fel.
Fortsätter det så här, så kommer marknaden för de vanliga renrasiga hundarna att packa ihop. Blandraserna kommer att hitta ännu fler köpare och de nyare, småvuxna raserna också – de som inte har hunnit dra på sig rykte om hälsoproblem och uppfödartystnad. Så vad tycker ni att vi ska göra åt saken?
Uppfödare och hundägare som har sin ras bästa för ögonen kan faktiskt gå ihop och börja hjälpas åt med att sprida konsumentupplysning!
Bodil Carlsson
Här har vi hoppat över punkt 2) där Harrison i stort sett föreslår engelska KC att lägga upp RAS. I stället går vi rakt på 3) och vidare till 4) som är högintressant
... särskilt om man tänker ett steg till.
3) Bygg ut rasklubbarna
Rasklubbarna måste bli större och bättre. De behöver bli rasernas väktare med alla medlemmar aktiva och med stark inriktning på sin ras som helhet, snarare än en grupp personer med individuella intressen.
I dagsläget domineras rasklubbarna alldeles för ofta av utställningsuppfödare, som både ser ner på vanliga valpköpare och konkurrerar med varandra– vilket är dåliga nyheter för öppenheten, lagandan och i slutändan tyvärr också för hundarna. Vanliga hundägare och ägare som arbetar med sina hundar måste rekryteras aktivt och både rasklubbslitteratur och evenemang måste bli mycket mindre utställningsorienterade. Personer som talar för rasen och som ofta gör detta utanför rasklubbens ramar måste tas tillvara som människor med ett nyttigt perspektiv i stället för att ses som fiender.
Information som bjuder in nya ägare att bli medlemmar i rasklubben (eller klubbarna) borde sändas ut tillsammans med varje KC-registrering och erbjuda gratis, emailade nyhetsbrev så länge hunden lever utan villkor eller förbindelse för mottagaren. Då skulle rasklubbarna i en handvändning få kontakt med ett stort antal ägare till sällskapshundar och arbetande hundar som i dagsläget står utanför rasklubben och som aldrig nås av viktiga nyheter – ett nytt gentest eller ett forskningsprojekt, till exempel.
Nyhetsbreven skulle också kunna erbjuda riktigt bra anledningar till att bli medlemmar i rasklubben, kanske rabatt på hundens försäkring eller på hundmat eller andra hundgrejer – ungefär på samma sätt som andra grupper förhandlar sig till avtal genom att kontakta en viss leverantör.
Det är, hoppas jag, självklart att rasklubbarna behöver ligga i frontlinjen med att samla in data – att uppmuntra rapporter om hälsoproblem, att sköta rätt upplagda hälsoöversikter och att publicera öppna databaser (för både härstamning och hälsa) som är tillgängliga för alla. Några klubbar gör det redan, men fler behöver sluta upp.
4) Bygg upp bättre hemsidor för rasklubbar
Rasklubbarnas hemsidor har chansen att vara utmärkta ställen att hitta allt som någon vill veta om en ras – men i dagsläget ligger de någonstans mellan skapligt bra
och bedrövliga. Alldeles för få är konsthantverk, när det gäller designen – och alldeles för många är fantasylitteratur, när det gäller innehåll. Det hänger ihop med att rasklubbar ofta sköts av folk som har ekonomiskt intresse av att tona ner hälsoproblem.
Följden har blivit att det blommar upp oberoende hemsidor för olika raser som ofta erbjuder mer omfattande info, särskilt när det gäller hälsa, och ibland också mera när det gäller databaser. Det här är väldigt förvirrande för den som försöker skaffa kunskap om en ras.
Nystartade Karlton Index vill göra något åt detta genom att plocka fram de bästa och de värsta brittiska hemsidorna för rasklubbar och på så sätt uppmuntra rasklubbarna att ta nya tag.
Här finns jobbmöjligheter för hundintresserade webbdesigners, som skulle kunna ta fram färdiggjorda hemsidesmallar för rasklubbarna. De skulle ge utrymme för särprägel, men samtidigt innehålla lite enhetlighet när det gäller vilken sorts information som tillhandahålls i samarbete med kennelklubben och rasklubbar som vill ge bästa tänkbara service åt sina ras och dess ägare.
___________
Så långt Jemima Harrison. Hon har rätt i att många rasklubbars hemsidor kunde göras bättre, i att traditionell rasinformation alldeles för ofta är fantasy och vackra ord och alldeles för sällan vanlig, saklig konsumentupplysning. Hon har rätt i att för oerfarna valpköpare är mängden av rashemsidor och uppfödarannonser förvirrande – och, vill jag påstå, alldeles för ofta snudd på bedräglig med sina läckra foton och fraser. Man måste ha varit med ett tag för att se vad som inte sägs!
Känt mentalt status låter väl betryggande och bra? Man måste ha varit med ett tag för att veta att det kan betyda Båda föräldrarna har femmor på skotten.
Utställningschampion, röntgad med A på höfterna låter väl seriöst och bra, om ni stöter på det? Man måste ha varit med rätt länge och ha lärt sig att ta sig fram i SKK:s databas för att se att det kan betyda Han är den enda i hela kullen som är röntgad och en av hans valpar i första kullen fick avlivas i tvåårsåldern p g a HD-fel.
Fortsätter det så här, så kommer marknaden för de vanliga renrasiga hundarna att packa ihop. Blandraserna kommer att hitta ännu fler köpare och de nyare, småvuxna raserna också – de som inte har hunnit dra på sig rykte om hälsoproblem och uppfödartystnad. Så vad tycker ni att vi ska göra åt saken?
Uppfödare och hundägare som har sin ras bästa för ögonen kan faktiskt gå ihop och börja hjälpas åt med att sprida konsumentupplysning!
Bodil Carlsson
PARENTES: END OF STORY
Kan ni tänka er en osynlig drake med en stor släpande girlang, som svävar fritt i luften?
Draken leder, cirklar och vänder; girlangen följer i större svängar, tappar höjd men lyfter igen, fladdrar ut i en större båge men lägger sig i linje igen.
Så där såg det ut i fredags. En girlang av svalor i lysande morronluft: ladusvala tränar sina ungar. Men mitt hjärta sjönk. För nedanför dem, en meter över backen, cirklade vår lille krake. Klarade att hålla sig uppe en kort stund och vände tillbaka till ett par människohänder som om de var hans rätta plats.
På morronen igår slutade han äta. Ett par timmar låg han alldeles stilla och andades för snabbt och så knycklade kroppen ihop sig till något väldigt litet och torrt.
Det fanns väl aldrig någon stor chans för Wilbur Wrighthjärta. Om föräldraparet lyckades med fem ungar av sju, så får man vara nöjd. Vi vet.
Men det var tysta timmar i huset igår. Han ligger under en annan ros och vi hade hoppats att kunna skicka honom upp till en plats i girlangen.
Bodil Carlsson
Draken leder, cirklar och vänder; girlangen följer i större svängar, tappar höjd men lyfter igen, fladdrar ut i en större båge men lägger sig i linje igen.
Så där såg det ut i fredags. En girlang av svalor i lysande morronluft: ladusvala tränar sina ungar. Men mitt hjärta sjönk. För nedanför dem, en meter över backen, cirklade vår lille krake. Klarade att hålla sig uppe en kort stund och vände tillbaka till ett par människohänder som om de var hans rätta plats.
På morronen igår slutade han äta. Ett par timmar låg han alldeles stilla och andades för snabbt och så knycklade kroppen ihop sig till något väldigt litet och torrt.
Det fanns väl aldrig någon stor chans för Wilbur Wrighthjärta. Om föräldraparet lyckades med fem ungar av sju, så får man vara nöjd. Vi vet.
Men det var tysta timmar i huset igår. Han ligger under en annan ros och vi hade hoppats att kunna skicka honom upp till en plats i girlangen.
Bodil Carlsson
lördag 9 juli 2011
BLÅSER ÅT SAMMA HÅLL?
Texten som följer är hämtad från Hedeforsens kennels hemsida. Ni kan läsa den oavkortad där. Med författarens tillstånd publicerar vi den här, i lätt förkortat och redigerat skick. Varför?
Byt namn på rasen och det allra mesta hade kunnat stå (och har stått många gånger genom åren) i det numera avsomnade Collieforums spalter. De ohanterliga MH-hundarna som vanligt folk inte klarar av; de enstaka avvikande stjärnorna i kullen som bevisar att varken MH eller statistik är något att bry sitt huvud med; problemen som inte hörs därför att de hamnade i knäet på de lessna köparna och inte på de röststarka säljarna av renrasiga, SKK-reggade hundar... Något vi inte känner igen?
Tyvärr känns det nog igen även från andra raser än just collie och schäfer. Dags att samla vinden i samma segel, om det ändå blåser upp?
Om vi inte vill ha de egenskapslösa hundarna, som mest skiljer sig åt och marknadsförs genom ett alltmer extremt yttre - då är det kanske dags!
Bodil Carlsson
Fettningar i texten är mina.
Reinos Hörna
Dags för strid 4
juni 24, 2011
Det blåser upp till storm…
Kära läsare, visst har ni hört talas om de där turbomotorerna och formel-1-hundarna hundar med så starka drifter att endast en mycket utvald skara människor kan hantera dom? Jag förstår egentligen inte syftet med att marknadsföra en hundtyp på det viset.
Än mindre förstår jag människor som å ena sidan pläderar för denna hundtyp inom en specifik ras samtidigt som de marknadsför och pläderar för en light-variant inom samma ras som övriga amatörer skall hålla tillgodo med. En variant så utspädd att man ibland måste ta sig en funderare på om den är egenskapslös. Att sitta på två stolar samtidigt är en svår balansakt. Det innebär att man talar med kluven tunga.Man blir helt enkelt aldrig riktigt trovärdig. Man har för många intressen att ta hänsyn till.
Jag har en släkting - vi kan kalla henne Emma. En glad och sprallig tjej. Kärleksfull, hon delar gärna ut en kram i förbifarten. Envis som synden, ibland en smula sträng. Egenskaper hon delar med många andra människor.
Emma hjälper ibland till i vår hundgård. Hon hjälper till med matning och städning av kennelns egen uppfödning. Uppgifter hon sköter på ett utomordentligt bra sätt. Vid städning måste man ibland flytta en hund från en box till en annan. Detta hanterar Emma tillsammans med övrig personal. Ibland tar hon ut och rastar en hund. Emma har under åren promenerat med många tjänstehundsämnen i skog och mark. Emma gillar att kamma och borsta och gosa. Hundarna älskar Emma och hon älskar dom. Ibland är hon ganska bestämd i rösten när hon tycker att det blir för stökigt men blir strax glad och nöjd och möts av en svansviftning till svar. Emma har ett begåvningshandikapp. Om Emma kan hantera dessa hundvärldens Ferraris som sport- och tjänstehundssidan enligt en del skribenter avlar fram så kan också andra hundintresserade därför att: turbomaskinen är en myt!!
En sund brukshund är en hundtyp som passar alla som kan ge den tid, kärlek, motion, hjärngympa och tydliga anvisningar om rätt och fel. Visst finns där starka egenskaper sk drifter grundläggande för alla hundar avlade för arbete. Vissa individer besitter mer av dessa egenskaper. Men som man ropar i skogen får man svar. Drar man upp och eldar på vissa egenskaper kan man t o m få en pudel till kamphund. Vad tjänar man egentligen på att hålla myten om turbomaskinen vid liv? Och framförallt vem pläderar egentligen för den?
Inte jag. Däremot anser jag att alla människor som är intresserade av att köpa en schäfer bör delges fakta om sakernas tillstånd. Jag anser också att alla som vill köpa en schäfer skall erbjudas ungefär samma förutsättningar. Just för att de gjort rasvalet schäfer. Varför dumförklara människor? Ge människor fakta. Med ökad kunskap får du en bättre hundägare. Som ställer seriösa frågor och i brist på seriösa svar kanske skippar uppfödaren som struntar i att HD-röntga hela syskonkullen. Förmodligen inser denne också att uppfödaren som bara hade 1 % MH-intresse inte är så seriös i sitt avelsarbete eftersom svenska schäferhundklubben beslutat om gemensamt uppställda mål. Rekommendationer förankrade i RAS om önskemål av en ökning av antalet MH-beskrivna individer.
Det är ingen mänsklig rättighet att få äga en schäfer. Väljer man rasen får man en hund med vissa egenskaper. Om man känner att dessa egenskaper av en eller annan anledning känns betungande eller alltför utpräglade i vissa bitar får man avstå från att skaffa schäfer. Svårare än så är det inte.En bra hund av bruksras besitter olika drifter. Som ägare kan man i stor utsträckning styra, väcka upp/släcka olika beteenden. Så arbetar sporthundsföraren olika beroende på om han tränar/tävlar skydd eller rapport. Så gör också tjänstehundföraren som skall ha sin hund i arbete. Är det en väktarhund väcker man andra bitar än bombhundföraren gör.
Ordet statistik har plötsligt blivit ett skällsord. Hela den moderna civilisationen och dess samhällsplanering vilar på analys av statistiskt material och sifferuppgifter. Statistik är ett förenklat sätt att beskriva verkligheten, om man lär sig att tolka och använda den som ett HJÄLPMEDEL så är den en fantastisk tillgång, en resurs för avelsplanering. Men den är inget självändamål, den fyller ingen egentlig funktion om man plockar ut enskilda individer för att t ex ”spräcka statistiken”. Varians inom en population dvs beräkningar på avvikelser från medelvärde el dylikt ingår naturligt i sammanställning och analys av statistik. Det är sorgligt att konstatera att så få personer i debatten verkar förstå att det är helhetsbilden, den genetiska helhetsbilden, som kan ge vägledning och styrning av aveln. Det kommer alltid att finnas enstaka individer som avviker från urval och population. MH skall ingå som ett utav många kriterier när man fastställer ev fördelar och brister av tilltänkt avelsmaterial. Jag har aldrig hävdat som en del debattörer vill göra gällande att statistiken frälser oss. Men rätt använd kan den ge mycket värdefulla indikationer på vart avelsarbetet är på väg. Kan man samhällsplanera med hjälp av statistik kan man naturligtvis avelsplanera med hjälp av den.
Jag har nu i en serie inlägg redovisat vissa fakta och slutsatser som man kan dra av redovisad MH-statistik. Man kan finna ett samband mellan att följa den ursprungliga rasstandarden och ett lyckat avelsresultat. Omvänt finns ett samband mellan alltför ensidig avel på exteriöra egenskaper och sämre resultat på MH. Trots att var och en med läsförmåga och normal intelligens själv kan se och läsa sig till dessa resultat genomförs nu en massiv kampanj från olika håll som går ut på att hitta diverse alternativa förklaringsmodeller som bortförklarar detta samband. Istället för att ta till sig dessa oroande tendenser och konstatera att ok ett visst mått av sanning ligger i det här, nu måste vi agera och ställa högre krav på våra uppfödare så smutskastar man budbäraren. Han är arg, stridslysten och djävlas. Typisk rättshaverist. Sen siktar man in sig på att försöka underminera MH som företeelse. Man underkänner det statistiska materialet. Man har synpunkter på landets alla beskrivare, beskyller dem för att vara okunniga och dåligt utbildade för uppgiften. Någon genomför egna undersökningar med olika resultatutfall och vips så undermineras MH-statistiken som icke pålitlig statistik . Man hittar hundar med dåliga MH-resultat som blivit tjänstehundar och exteriörhundar som blivit årets allroundschäfer. Ja - och?
Man kan hålla på i det oändliga och försöka lura sig själv och andra.
Jag kan också konstatera att det inte är i tävlingssammanhang ute på de stora arenorna som man får den sanna bilden av hur det står till med våra bruksraser i allmänhet och schäfern i synnerhet. Här återfinns gräddan av populationen. Vågar man vända bort blicken från de stora arenorna möter man en annan verklighet. Människor som i förtvivlan ringer till brukshundsklubbarna om hjälp. Desperata hundägare som skriver på hundfora om allehanda problem. Hundar som omplaceras och avlivas på löpande band och ändå har vi aldrig haft så många problemlösande ”hundgurus” i vårt land. Stora problem inom en ras blir inte mindre av att andra raser har större problem. Tro mig – jag tvivlar inte ett ögonblick på att de flesta hundägare älskar sina hundar. Många lägger ner en förmögenhet på rehabilitering av fysiska och mentala problem. Problem som orsakats av samvetslösa, chanstagande och allmänt nonchalanta uppfödare som sedan lämnat dem i sticket. Och det är fanimej inte deras stora kärlek till schäfern eller till sina valpköpare som får dem att avla på rädda individer helt i avsaknad av leklust och nyfikenhet. Det är inte kärleksfulla handlingar som driver dem i att strunta i att röntga hela syskongrupper eller ”glömma” att skicka in dåliga röntgenresultat. Det är cynism och oansvarighet som bottnar i förakt för levande varelser.
Påfallande många debattörer på nätet argumenterar mot en öppen debatt. Något som står stick i stäv mot den uppfattning jag möter i min vardag bland vanliga hundägare och också märker bland majoriteten av dem som lämnat kommentarer på min hemsida. Många pratar om pajkastning. Detta är vanligt bland dem som lider brist på egna sakliga argument. Vi skall inte bråka säger en annan. Varför djävlas säger en tredje. Varför hemlighålla och lägga locket på, säger jag. En öppen debatt är en ventil för frustration.Låt alla människor få insikt i problemen så vi kan gå vidare och rätta till dem. Ju större kunskap människor får desto mer kvalitetsmedvetna blir dom. Detta borgar för en bättre och seriösare hundavel. ”Sköt dig själv och skit i andra” argumenten är också märkliga. Individualism kan väldigt lätt utvecklats till egoism och engagemang är inte liktydigt med förmyndarmentalitet. Vi behöver en värdemätare för hur det står till med de demokratiska spelreglerna ute bland våra klubbar och i styrelsearbetet. Individuella soloprestationer kan vara beundransvärda men hela föreningssverige vilar på den kollektiva förmågan hos dess gräsrötter. SBK har på sin hemsida presenterat fem punkter som sammanfattar organisationens uppgift.
Vår uppgift - Svenska brukshundklubben
Fem punkter som jag till fullo skriver under på. Jag undrar ibland om styrande inom schäferhundklubben gör det samma. SBK har självfallet också en del problem att brottas med men det är en annan debatt. Min kritik mot CS och Svenska schäferhundklubben bottnar i en allvarlig oro om vad som håller på att hända med världens bästa brukshund – Schäfern. När vi inom schäferhundklubben fjärmade oss från SBK och gjorde en strukturförändring i vår organisation samt argumenterade för en utbrytning tog vi ett steg i fel riktning. Små enklaver runtomkring i landet bildades (OG/SK) och fick alltmer sektliknande inslag.
Vi måste börja återtåget tillbaks mot våra rötter och förstå att de registreringssiffror schäfern hade en gång i tiden med 4-5000 registreringar inte är dagens verklighet. Vi kan inte bygga hela vår verksamhet ute i landet enbart på utställning och enstaka IPO-entusiaster. Idén om en autonom schäferklubb utan SBK i ryggen vilar på ett aldrig sviktande medlemsantal och kom naturligtvis till i fornstora dar när schäferns popularitet var oomtvistad. Vi saknar medlemsunderlaget på många SK. Medlemsvärvning i all ära men vad är det vi skall erbjuda våra valpköpare? Någon slags medeltida bygemenskap där folk bildar pakter, polisanmäler varandra och slåss om kaffebröd på medlemsmöten.Vi fjärmar oss alltmer från SBKs ursprungstanke om gemenskap och folkrörelse. Visst finns det bra och välmående SK med mycket aktiva medlemmar som arrangerar IPO-tävlingar i världsklass men majoriteten av våra SK har stora problem. Vi måste förstå att man inte kan bedriva en verksamhet med endast 4-5 medlemmar, något som faktiskt är fallet ute i landet på vissa SK. Det är frustrerande för det finns fortfarande enstaka eldsjälar som drar ett mycket tungt lass. Men problemet är att vi inte bedriver någon uppsökande verksamhet utan vänder oss till redan etablerade schäferägare.Bland det underlaget tappar vi medlemmar som känner att de inte har något utbyte av ett medlemskap i svenska schäferhundklubben. Vi skall inte avskaffa utställningar eller bedriva klappjakt på exteriörintresserade människor. Däremot måste vi vidga vår verksamhet. Vi måste förstå vilka allvarliga strukturella problem vår organisation har samt erkänna den gradvisa glidning bort från den ursprungliga rasstandarden som schäfern hamnat i. Annars är slutet nära…
Modern teknik gör det möjligt till effektiv kommunikation från Ystad till Haparanda eller om man så vill World Wide. Inget att förkasta eller fnysa åt. Om man uppskattar det öppna samhället där alla kan delta i debatten, vill säga. För system som använder sig av censur och hämmar yttrandefrihet kan det nog vara ett oönskat kommunikationsmedel.
Jag är inte ute efter att rollen som världsförbättrare. Men efter 50 år i branschen har man samlat på sig en del erfarenheter. Med åren har jag insett att man måste våga stå fast vid sina åsikter. Det kallas civilkurage. Det betyder inte att man inte kan ändra sig när det gäller vissa ståndpunkter. Man kan upptäcka att någon annan har en bättre ide eller ett bättre argument. Modern forskning ger ny kunskap, modern teknik förbättrar kommunikation.Om man vågar möta framtiden samtidigt som man förvaltar arvet från det förflutna,klokskap från dom som inte längre finns bland oss har man knutit ihop säcken och öppnat upp för nya möjligheter och vägar att gå.
När människor slutat vara rädda för att säga vad dom tycker har vi en möjlighet att vända denna nedåtgående spiral som pågått under så många år. Detta är inte att djävlas eller att bråka – det är att vidtaga åtgärder ibland ett nödvändigt ont.
”Allt du kan göra, eller drömmer om att göra, börja göra det idag!"
Johann Wolfgang von Goethe
Reino
Byt namn på rasen och det allra mesta hade kunnat stå (och har stått många gånger genom åren) i det numera avsomnade Collieforums spalter. De ohanterliga MH-hundarna som vanligt folk inte klarar av; de enstaka avvikande stjärnorna i kullen som bevisar att varken MH eller statistik är något att bry sitt huvud med; problemen som inte hörs därför att de hamnade i knäet på de lessna köparna och inte på de röststarka säljarna av renrasiga, SKK-reggade hundar... Något vi inte känner igen?
Tyvärr känns det nog igen även från andra raser än just collie och schäfer. Dags att samla vinden i samma segel, om det ändå blåser upp?
Om vi inte vill ha de egenskapslösa hundarna, som mest skiljer sig åt och marknadsförs genom ett alltmer extremt yttre - då är det kanske dags!
Bodil Carlsson
Fettningar i texten är mina.
Reinos Hörna
Dags för strid 4
juni 24, 2011
Det blåser upp till storm…
Kära läsare, visst har ni hört talas om de där turbomotorerna och formel-1-hundarna hundar med så starka drifter att endast en mycket utvald skara människor kan hantera dom? Jag förstår egentligen inte syftet med att marknadsföra en hundtyp på det viset.
Än mindre förstår jag människor som å ena sidan pläderar för denna hundtyp inom en specifik ras samtidigt som de marknadsför och pläderar för en light-variant inom samma ras som övriga amatörer skall hålla tillgodo med. En variant så utspädd att man ibland måste ta sig en funderare på om den är egenskapslös. Att sitta på två stolar samtidigt är en svår balansakt. Det innebär att man talar med kluven tunga.Man blir helt enkelt aldrig riktigt trovärdig. Man har för många intressen att ta hänsyn till.
Jag har en släkting - vi kan kalla henne Emma. En glad och sprallig tjej. Kärleksfull, hon delar gärna ut en kram i förbifarten. Envis som synden, ibland en smula sträng. Egenskaper hon delar med många andra människor.
Emma hjälper ibland till i vår hundgård. Hon hjälper till med matning och städning av kennelns egen uppfödning. Uppgifter hon sköter på ett utomordentligt bra sätt. Vid städning måste man ibland flytta en hund från en box till en annan. Detta hanterar Emma tillsammans med övrig personal. Ibland tar hon ut och rastar en hund. Emma har under åren promenerat med många tjänstehundsämnen i skog och mark. Emma gillar att kamma och borsta och gosa. Hundarna älskar Emma och hon älskar dom. Ibland är hon ganska bestämd i rösten när hon tycker att det blir för stökigt men blir strax glad och nöjd och möts av en svansviftning till svar. Emma har ett begåvningshandikapp. Om Emma kan hantera dessa hundvärldens Ferraris som sport- och tjänstehundssidan enligt en del skribenter avlar fram så kan också andra hundintresserade därför att: turbomaskinen är en myt!!
En sund brukshund är en hundtyp som passar alla som kan ge den tid, kärlek, motion, hjärngympa och tydliga anvisningar om rätt och fel. Visst finns där starka egenskaper sk drifter grundläggande för alla hundar avlade för arbete. Vissa individer besitter mer av dessa egenskaper. Men som man ropar i skogen får man svar. Drar man upp och eldar på vissa egenskaper kan man t o m få en pudel till kamphund. Vad tjänar man egentligen på att hålla myten om turbomaskinen vid liv? Och framförallt vem pläderar egentligen för den?
Inte jag. Däremot anser jag att alla människor som är intresserade av att köpa en schäfer bör delges fakta om sakernas tillstånd. Jag anser också att alla som vill köpa en schäfer skall erbjudas ungefär samma förutsättningar. Just för att de gjort rasvalet schäfer. Varför dumförklara människor? Ge människor fakta. Med ökad kunskap får du en bättre hundägare. Som ställer seriösa frågor och i brist på seriösa svar kanske skippar uppfödaren som struntar i att HD-röntga hela syskonkullen. Förmodligen inser denne också att uppfödaren som bara hade 1 % MH-intresse inte är så seriös i sitt avelsarbete eftersom svenska schäferhundklubben beslutat om gemensamt uppställda mål. Rekommendationer förankrade i RAS om önskemål av en ökning av antalet MH-beskrivna individer.
Det är ingen mänsklig rättighet att få äga en schäfer. Väljer man rasen får man en hund med vissa egenskaper. Om man känner att dessa egenskaper av en eller annan anledning känns betungande eller alltför utpräglade i vissa bitar får man avstå från att skaffa schäfer. Svårare än så är det inte.En bra hund av bruksras besitter olika drifter. Som ägare kan man i stor utsträckning styra, väcka upp/släcka olika beteenden. Så arbetar sporthundsföraren olika beroende på om han tränar/tävlar skydd eller rapport. Så gör också tjänstehundföraren som skall ha sin hund i arbete. Är det en väktarhund väcker man andra bitar än bombhundföraren gör.
Ordet statistik har plötsligt blivit ett skällsord. Hela den moderna civilisationen och dess samhällsplanering vilar på analys av statistiskt material och sifferuppgifter. Statistik är ett förenklat sätt att beskriva verkligheten, om man lär sig att tolka och använda den som ett HJÄLPMEDEL så är den en fantastisk tillgång, en resurs för avelsplanering. Men den är inget självändamål, den fyller ingen egentlig funktion om man plockar ut enskilda individer för att t ex ”spräcka statistiken”. Varians inom en population dvs beräkningar på avvikelser från medelvärde el dylikt ingår naturligt i sammanställning och analys av statistik. Det är sorgligt att konstatera att så få personer i debatten verkar förstå att det är helhetsbilden, den genetiska helhetsbilden, som kan ge vägledning och styrning av aveln. Det kommer alltid att finnas enstaka individer som avviker från urval och population. MH skall ingå som ett utav många kriterier när man fastställer ev fördelar och brister av tilltänkt avelsmaterial. Jag har aldrig hävdat som en del debattörer vill göra gällande att statistiken frälser oss. Men rätt använd kan den ge mycket värdefulla indikationer på vart avelsarbetet är på väg. Kan man samhällsplanera med hjälp av statistik kan man naturligtvis avelsplanera med hjälp av den.
Jag har nu i en serie inlägg redovisat vissa fakta och slutsatser som man kan dra av redovisad MH-statistik. Man kan finna ett samband mellan att följa den ursprungliga rasstandarden och ett lyckat avelsresultat. Omvänt finns ett samband mellan alltför ensidig avel på exteriöra egenskaper och sämre resultat på MH. Trots att var och en med läsförmåga och normal intelligens själv kan se och läsa sig till dessa resultat genomförs nu en massiv kampanj från olika håll som går ut på att hitta diverse alternativa förklaringsmodeller som bortförklarar detta samband. Istället för att ta till sig dessa oroande tendenser och konstatera att ok ett visst mått av sanning ligger i det här, nu måste vi agera och ställa högre krav på våra uppfödare så smutskastar man budbäraren. Han är arg, stridslysten och djävlas. Typisk rättshaverist. Sen siktar man in sig på att försöka underminera MH som företeelse. Man underkänner det statistiska materialet. Man har synpunkter på landets alla beskrivare, beskyller dem för att vara okunniga och dåligt utbildade för uppgiften. Någon genomför egna undersökningar med olika resultatutfall och vips så undermineras MH-statistiken som icke pålitlig statistik . Man hittar hundar med dåliga MH-resultat som blivit tjänstehundar och exteriörhundar som blivit årets allroundschäfer. Ja - och?
Man kan hålla på i det oändliga och försöka lura sig själv och andra.
Jag kan också konstatera att det inte är i tävlingssammanhang ute på de stora arenorna som man får den sanna bilden av hur det står till med våra bruksraser i allmänhet och schäfern i synnerhet. Här återfinns gräddan av populationen. Vågar man vända bort blicken från de stora arenorna möter man en annan verklighet. Människor som i förtvivlan ringer till brukshundsklubbarna om hjälp. Desperata hundägare som skriver på hundfora om allehanda problem. Hundar som omplaceras och avlivas på löpande band och ändå har vi aldrig haft så många problemlösande ”hundgurus” i vårt land. Stora problem inom en ras blir inte mindre av att andra raser har större problem. Tro mig – jag tvivlar inte ett ögonblick på att de flesta hundägare älskar sina hundar. Många lägger ner en förmögenhet på rehabilitering av fysiska och mentala problem. Problem som orsakats av samvetslösa, chanstagande och allmänt nonchalanta uppfödare som sedan lämnat dem i sticket. Och det är fanimej inte deras stora kärlek till schäfern eller till sina valpköpare som får dem att avla på rädda individer helt i avsaknad av leklust och nyfikenhet. Det är inte kärleksfulla handlingar som driver dem i att strunta i att röntga hela syskongrupper eller ”glömma” att skicka in dåliga röntgenresultat. Det är cynism och oansvarighet som bottnar i förakt för levande varelser.
Påfallande många debattörer på nätet argumenterar mot en öppen debatt. Något som står stick i stäv mot den uppfattning jag möter i min vardag bland vanliga hundägare och också märker bland majoriteten av dem som lämnat kommentarer på min hemsida. Många pratar om pajkastning. Detta är vanligt bland dem som lider brist på egna sakliga argument. Vi skall inte bråka säger en annan. Varför djävlas säger en tredje. Varför hemlighålla och lägga locket på, säger jag. En öppen debatt är en ventil för frustration.Låt alla människor få insikt i problemen så vi kan gå vidare och rätta till dem. Ju större kunskap människor får desto mer kvalitetsmedvetna blir dom. Detta borgar för en bättre och seriösare hundavel. ”Sköt dig själv och skit i andra” argumenten är också märkliga. Individualism kan väldigt lätt utvecklats till egoism och engagemang är inte liktydigt med förmyndarmentalitet. Vi behöver en värdemätare för hur det står till med de demokratiska spelreglerna ute bland våra klubbar och i styrelsearbetet. Individuella soloprestationer kan vara beundransvärda men hela föreningssverige vilar på den kollektiva förmågan hos dess gräsrötter. SBK har på sin hemsida presenterat fem punkter som sammanfattar organisationens uppgift.
Vår uppgift - Svenska brukshundklubben
Fem punkter som jag till fullo skriver under på. Jag undrar ibland om styrande inom schäferhundklubben gör det samma. SBK har självfallet också en del problem att brottas med men det är en annan debatt. Min kritik mot CS och Svenska schäferhundklubben bottnar i en allvarlig oro om vad som håller på att hända med världens bästa brukshund – Schäfern. När vi inom schäferhundklubben fjärmade oss från SBK och gjorde en strukturförändring i vår organisation samt argumenterade för en utbrytning tog vi ett steg i fel riktning. Små enklaver runtomkring i landet bildades (OG/SK) och fick alltmer sektliknande inslag.
Vi måste börja återtåget tillbaks mot våra rötter och förstå att de registreringssiffror schäfern hade en gång i tiden med 4-5000 registreringar inte är dagens verklighet. Vi kan inte bygga hela vår verksamhet ute i landet enbart på utställning och enstaka IPO-entusiaster. Idén om en autonom schäferklubb utan SBK i ryggen vilar på ett aldrig sviktande medlemsantal och kom naturligtvis till i fornstora dar när schäferns popularitet var oomtvistad. Vi saknar medlemsunderlaget på många SK. Medlemsvärvning i all ära men vad är det vi skall erbjuda våra valpköpare? Någon slags medeltida bygemenskap där folk bildar pakter, polisanmäler varandra och slåss om kaffebröd på medlemsmöten.Vi fjärmar oss alltmer från SBKs ursprungstanke om gemenskap och folkrörelse. Visst finns det bra och välmående SK med mycket aktiva medlemmar som arrangerar IPO-tävlingar i världsklass men majoriteten av våra SK har stora problem. Vi måste förstå att man inte kan bedriva en verksamhet med endast 4-5 medlemmar, något som faktiskt är fallet ute i landet på vissa SK. Det är frustrerande för det finns fortfarande enstaka eldsjälar som drar ett mycket tungt lass. Men problemet är att vi inte bedriver någon uppsökande verksamhet utan vänder oss till redan etablerade schäferägare.Bland det underlaget tappar vi medlemmar som känner att de inte har något utbyte av ett medlemskap i svenska schäferhundklubben. Vi skall inte avskaffa utställningar eller bedriva klappjakt på exteriörintresserade människor. Däremot måste vi vidga vår verksamhet. Vi måste förstå vilka allvarliga strukturella problem vår organisation har samt erkänna den gradvisa glidning bort från den ursprungliga rasstandarden som schäfern hamnat i. Annars är slutet nära…
Modern teknik gör det möjligt till effektiv kommunikation från Ystad till Haparanda eller om man så vill World Wide. Inget att förkasta eller fnysa åt. Om man uppskattar det öppna samhället där alla kan delta i debatten, vill säga. För system som använder sig av censur och hämmar yttrandefrihet kan det nog vara ett oönskat kommunikationsmedel.
Jag är inte ute efter att rollen som världsförbättrare. Men efter 50 år i branschen har man samlat på sig en del erfarenheter. Med åren har jag insett att man måste våga stå fast vid sina åsikter. Det kallas civilkurage. Det betyder inte att man inte kan ändra sig när det gäller vissa ståndpunkter. Man kan upptäcka att någon annan har en bättre ide eller ett bättre argument. Modern forskning ger ny kunskap, modern teknik förbättrar kommunikation.Om man vågar möta framtiden samtidigt som man förvaltar arvet från det förflutna,klokskap från dom som inte längre finns bland oss har man knutit ihop säcken och öppnat upp för nya möjligheter och vägar att gå.
När människor slutat vara rädda för att säga vad dom tycker har vi en möjlighet att vända denna nedåtgående spiral som pågått under så många år. Detta är inte att djävlas eller att bråka – det är att vidtaga åtgärder ibland ett nödvändigt ont.
”Allt du kan göra, eller drömmer om att göra, börja göra det idag!"
Johann Wolfgang von Goethe
Reino
torsdag 7 juli 2011
MEN ÄNTLIGEN!
Dagen då damascenerrosen slog ut... då efter alla försök kameran nästan gjorde den vita bondrosens blomform rättvisa...
Dagen då Wilbur Wrighthjärta tog sin första flygtur och fångade sin första fluga!
Kamerafångsten blev gles på den fronten - han är redan för snabb. Sitta-på-handen-fotona visar en uppsvullen boll med grodnylle, Stephen Kings idé om en fågelunge. Typ. Man får kika ett tag innan man ser hur vassa de pyttesmå glaspärlorna till ögon är. Den flugan hade icke en suck.
Så vi går över till hårdkokt äggvita med vidhängande finkrossade äggskalsrester för att få in lite kalcium efter all nötfärs. Mor och far svischar fram över gårdsplan och ett kullsyskon cirklade ostadigt omkring uppe under stalltaket i kväll.
Fler flygövningar i morron och på lördag släpper vi!
Håll tummarna för Wilbur - det behövs. Brorsan ligger under damscenerrosen. Finns sämre ställen, men den som är byggd för luften kan gott få flyga lite först.
Bodil Carlsson
onsdag 6 juli 2011
BRÖDERNA WRIGHTHJÄRTA
Säkert var det inte som med bröderna Lejonhjärta att den starke tog den svage på ryggen och hoppade ut i det okända.
Det hände nog som i en deckare: att de gapade över för mycket och girigheten lockade dem över kanten, så att de föll. Eller kanske missunnsamma kompisar knuffade, så att de föll därför.
Eller om det faktiskt var så att de till sist bestämde sig för att bli bröderna Wright: Orville och Wilbur. De första i gänget som flög!
Men föll gjorde de. Ut i det okända. Rakt ner i stallhalmen och mitt under mockningen.
Stallkatten smög med ögon som lanternor.
Klene lille Orville klarade sig i några dygn. Han lärde sig aldrig äta från pincetten på allvar. Wilbur, däremot, kopplade greppet om pincetten rätt fort och nu inne på sjätte dygnet börjar han redan likna en liten svala – även om vingpennorna är för korta för att ge bärighet och även om han öppnar ett jättegap så fort han ser oss, som vilken fågelunge som helst. Han har vuxit. Man ser att han ska bli en svala.
Nötfärsstrimlorna går åt i osannolika mängder, flugor och blinningar åker ner som smågodis och på hästpromenaden igår dräpte vi en broms och bar hem i karamelldosan. Wilbur slök den. Sedan skrek han efter mer.
Vi förstår nu svalföräldrars jäktade framtoning. Undrar om de oroar de sig för vattenhalten och proteinsammansättningen i maten som de oupphörligt svischar hem till gapen uppe under stalltaket?
Tack och lov sover han på nätterna.
Bodil Carlsson
tisdag 5 juli 2011
MER ÄN TUSEN ORD
... om sommaren och allt det där. Man bara tittar och häpnar.
När man inte springer runt med en liten karamellask och jagar flugor åt Wilbur, en av bröderna Wright - men mera om den saken en annan dag. Tills vidare önskas alla en lika fin kväll!
Bodil Carlsson
HIP HIP!!!
Yippee!!!
Efter tjugo års förbittrat motstånd och tystnadsbeläggande - förbjudet att ta upp en diskussion! - har den amerikanska dalmatinerklubben äntligen vaknat till verkligheten.
En majoritet röstade för att godkänna renrasiga, icke urinsyrestenbildande dalmatiner som dalmatiner.
Efter att informationen har spritts via nätet bland valpköpare och hundägare, skulle jag vilja påstå. Så att efterfrågan på dalmatiner med den friska genvarianten har ökat.
Efter att uppfödarna börjat köa för en tik eller hane med den friska genvarianten att använda.
Efter att engelska KC godkände en importerad tik med den friska genvarianten - lång kamp från den importerande uppfödaren, som till sist gjorde klart att hon skulle ta hem tiken och använda henne, oavsett vad KC tyckte; långt sanslöst yrande om äkthet och rasrenhet från andra engelska uppfödare. Berättelser på nätet från lessna hundägare, som fått ta bort sina hundar.
Förnuftet vann.
Aveln på stamboksförda hundar vann!
Bodil Carlsson
Efter tjugo års förbittrat motstånd och tystnadsbeläggande - förbjudet att ta upp en diskussion! - har den amerikanska dalmatinerklubben äntligen vaknat till verkligheten.
En majoritet röstade för att godkänna renrasiga, icke urinsyrestenbildande dalmatiner som dalmatiner.
Efter att informationen har spritts via nätet bland valpköpare och hundägare, skulle jag vilja påstå. Så att efterfrågan på dalmatiner med den friska genvarianten har ökat.
Efter att uppfödarna börjat köa för en tik eller hane med den friska genvarianten att använda.
Efter att engelska KC godkände en importerad tik med den friska genvarianten - lång kamp från den importerande uppfödaren, som till sist gjorde klart att hon skulle ta hem tiken och använda henne, oavsett vad KC tyckte; långt sanslöst yrande om äkthet och rasrenhet från andra engelska uppfödare. Berättelser på nätet från lessna hundägare, som fått ta bort sina hundar.
Förnuftet vann.
Aveln på stamboksförda hundar vann!
Bodil Carlsson
söndag 3 juli 2011
OCH MED DET SLUTAR VI
... diskussionen i frågan om dolda villkor. Det finns nog en sak eller två att återkomma till, men de hör inte riktigt hemma under samma ämne.
Det finns också annat att göra när en högsommardag äntligen slutar tjura bakom regnskurar och åskmuller och blir på pratbart humör mot solnedgångsdags.
Trevlig helg!
Bodil Carlsson
fredag 1 juli 2011
OCH SÅ KOM ETT SISTA MEJL...
... den här gången från SKK:s Föreningskommitté, som meddelar att de skickar En öppen fråga vidare till SBK. Eftersom rasklubbsärenden sköts av berörd specialklubb.
Jag vet inte om jag tycker att det här är på rasklubbsnivå. Det hade lika gärna kunnat gälla ett antal andra rasklubbar, inom och utanfär SBK. Så här ser frågan ut.
Collieringen och Colliekennlar är attraktiva, lättlästa hemsidor - grattis till den som gjort jobbet, förresten! De är gjorda för att nå ut. Det är lätt att förstå att en uppfödare respektive hanhundsägare ser en fördel - en potentiell ekonomisk fördel, inte minst - med att vara med.
Men att vara med har ett pris. Det kostar exakt så mycket som att någon bestämmer vad du får göra i en förening och vilken åsikt du får uttrycka i ord och handling i och utanför den föreningen.
Jag är inte säker på att det priset är riktigt lagligt. Jag är bara säker på att det är oförskämt högt.
Villkoret för att få vara med sätter uppfödare och hanhundsägare i en besvärlig sits och undanhåller väsentlig information från valpköparna. Det sägs inte öppet vilka villkor som gäller för de som är med. Det sägs inte att det finns en rasklubb och många andra uppfödare och hundägare med åsikten att "varan" har/har haft betydande problem och att det pågår ett projekt för att åtgärda saken.
Vad skulle konsumentlagstiftningen säga om motsvarande marknadsföring i en annan verksamhet? Jag vet inte, men jag undrar.
Därför önskar jag, att SKK:s ledning talar om vad som gäller.
Bodil Carlsson
Den här texten skickas som mejl till SKK:s Föreningskommitté samt till Staffan Thorman. Och med det - om inte någon har något väldigt bra att tillägga - sätter vi punkt i den här diskussionen.
Jag vet inte om jag tycker att det här är på rasklubbsnivå. Det hade lika gärna kunnat gälla ett antal andra rasklubbar, inom och utanfär SBK. Så här ser frågan ut.
Collieringen och Colliekennlar är attraktiva, lättlästa hemsidor - grattis till den som gjort jobbet, förresten! De är gjorda för att nå ut. Det är lätt att förstå att en uppfödare respektive hanhundsägare ser en fördel - en potentiell ekonomisk fördel, inte minst - med att vara med.
Men att vara med har ett pris. Det kostar exakt så mycket som att någon bestämmer vad du får göra i en förening och vilken åsikt du får uttrycka i ord och handling i och utanför den föreningen.
Jag är inte säker på att det priset är riktigt lagligt. Jag är bara säker på att det är oförskämt högt.
Villkoret för att få vara med sätter uppfödare och hanhundsägare i en besvärlig sits och undanhåller väsentlig information från valpköparna. Det sägs inte öppet vilka villkor som gäller för de som är med. Det sägs inte att det finns en rasklubb och många andra uppfödare och hundägare med åsikten att "varan" har/har haft betydande problem och att det pågår ett projekt för att åtgärda saken.
Vad skulle konsumentlagstiftningen säga om motsvarande marknadsföring i en annan verksamhet? Jag vet inte, men jag undrar.
Därför önskar jag, att SKK:s ledning talar om vad som gäller.
Bodil Carlsson
Den här texten skickas som mejl till SKK:s Föreningskommitté samt till Staffan Thorman. Och med det - om inte någon har något väldigt bra att tillägga - sätter vi punkt i den här diskussionen.
NYTT MEJL KOM
Det här kom som ett privat mejl till en av oss. Efter kontakt accepterar den som skriver att texten läggs ut här. Vi vet vem avsändaren är, men eftersom den personen önskar vara anonym får det bli så. Som ni ser är det ännu en kommentar till En öppen fråga, men listan med kommentarer börjar bli lång att rulla ner i så vi publicerar som nytt inlägg och ber diskussionen fortsätta.
Bodil Carlsson
Vi har tidigare hört av oss till Colliekennlar ang. deras krav och fick då ungefär samma svar som ni skriver, dvs att vi inte får ha kenneln i SCK:s register eller ha visat stöd för projektet Mentalt sund collie.
Tycker inte att det här stycket nedan stämmer där ni skriver att kravet från Colliekennlar sorterar bort uppfödare med medlemsskap, alla medlemskennlar (SCK) står inte i registret hos SCK även om de är medlemmar och det finns hanhundsägare som är med på Colliekennlars/Collieringens lista som inte har någon kennel men är medlemmar i SCK också. Det tråkiga är att dessa SCK-medlemmar (hanhundsägare och kennlar) inte får visa sitt stöd för projektet Mentalt sund collie för då får de inte vara med hos Colliekennlar.
Det tycker jag låter som att påverka folk. Eftersom det t.ex. inte finns någon annan offentlig hanhundslista än den de har kanske folk väljer att inte betala och visa stöd för projektet även om de är med i SCK, bara för att få ut sin hund/kennel.
Tack för en bra blogg :-)
Citat från bloggen:
"Vem får stå med i rasklubbens kennelregister? Alla collieuppfödare som är medlemmar i klubben och som betalar in 100:- till SCK. Inget mer behövs.
Så kravet från Colliekennlar sorterar indirekt bort uppfödare med medlemskap i den svenska rasklubben: alla som står med i kennelregistret är med nödvändighet medlemmar och därmed ovälkomna på Colliekennlars reklamplats. Alla som funderar på att bli medlemmar får ett skäl att låta bli. Ja, det var väl liksom uträkningen med det hela."
Bodil Carlsson
Vi har tidigare hört av oss till Colliekennlar ang. deras krav och fick då ungefär samma svar som ni skriver, dvs att vi inte får ha kenneln i SCK:s register eller ha visat stöd för projektet Mentalt sund collie.
Tycker inte att det här stycket nedan stämmer där ni skriver att kravet från Colliekennlar sorterar bort uppfödare med medlemsskap, alla medlemskennlar (SCK) står inte i registret hos SCK även om de är medlemmar och det finns hanhundsägare som är med på Colliekennlars/Collieringens lista som inte har någon kennel men är medlemmar i SCK också. Det tråkiga är att dessa SCK-medlemmar (hanhundsägare och kennlar) inte får visa sitt stöd för projektet Mentalt sund collie för då får de inte vara med hos Colliekennlar.
Det tycker jag låter som att påverka folk. Eftersom det t.ex. inte finns någon annan offentlig hanhundslista än den de har kanske folk väljer att inte betala och visa stöd för projektet även om de är med i SCK, bara för att få ut sin hund/kennel.
Tack för en bra blogg :-)
Citat från bloggen:
"Vem får stå med i rasklubbens kennelregister? Alla collieuppfödare som är medlemmar i klubben och som betalar in 100:- till SCK. Inget mer behövs.
Så kravet från Colliekennlar sorterar indirekt bort uppfödare med medlemskap i den svenska rasklubben: alla som står med i kennelregistret är med nödvändighet medlemmar och därmed ovälkomna på Colliekennlars reklamplats. Alla som funderar på att bli medlemmar får ett skäl att låta bli. Ja, det var väl liksom uträkningen med det hela."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)