Som ni ser, framtonar Brenda Bonnett som en person som kan få med en komplex översikt i en ganska kort text. Dessutom är språket lågmält och sakligt. Kanske är det just därför, som hennes artikel emellanåt bjuder på förvånande läsning - hon säger ovanliga saker på ett försynt sätt. Eller så beror det på, att klarspråk är ovanligt inom hundvärlden, särskilt från personer i ledande ställning: de brukar ha för många intressen att ta hänsyn till för att tala ur skägget. Jag hade inte väntat mig att få höra någon i Brenda Bonnetts position säga det hon säger.
Så vad är det hon säger? Och vem säger hon det till?
Bonnett säger att rasers ”tradition” och ”historia” görs om efter vad som passar i ringen idag. Det är en enkel sanning, som FCI och ett antal rasklubbar i ett antal länder skulle må bra av att lyssna till. Allt flera av oss utanför ringen kan nämligen se det själva.
Bonnett säger, att hojtandet om att vara under attack och befinna sig i krig kanske är känslomässigt tillfredsställande om man känner sig trängd, men inte tillför något. Det ser ut som en kommentar till brölandet från FCI:s ordförande, vredesutbrotten från ledningen för den franska franska bulldoggklubben och den amerikanska respektive den kanadensiska vårdnadshavaren för samma stackars storsäljande ras och till de ofrånkomliga uppropen på nätet till försvar för extremaveln. Förstås handlar det om den nederländska regeringens ingripande mot friheten och rättigheten att föda upp andningshandikappade djur, men också om kommande åtgärder i andra länder. FCI:s ordförande tycks beredd att dra i fält för sådan frihet och han är alltså inte ensam. Till och med den svenska klubben för en kortnosras med 196 reggade valpar förra året har på sin hemsida ett halvkvävt stridsrop, vari man ser med förfäran på sina nederländska kollegors utsatthet och kräver att SKK försvarar uppfödarna gentemot svenska myndigheter, så att de inte skall råka lika illa ut. Klubben och FCI:s ordförande har ett gemensamt problem – alla håller inte med dem.
.
Bonnett påpekar stillsamt, att kennelklubbar är underställda sina respektive hemländers lagstiftning och inte kan agera efter eget gottfinnande. De har med andra ord inte mycket att sätta emot gällande lag och fattade regeringsbeslut. Det är bra att det blir sagt, men märkligt att det behöver sägas. Med vad är de öron fyllda som behöver påminnas om självklarheter?
Bonnett påtalar, att människor som tar upp renrasanknutna problem ofta inte alls är några illasinnade djurrättsaktivister utan tvärtom folk, som vill hundar och renraser väl. Som jag hör henne, säger hon åt AKC och FCI att sluta tugga konspirationsteorier och pröva att hålla sig till verkligheten.
Men mest av allt hör jag henne på sitt stillsamma sätt säga till delar av den organiserade hundvärlden något, som borde ha blivit sagt för längesen. På vanlig, något mindre stillsam, svenska skulle det kanske låta så här:
Bonnett säger till alla oss aktivt hundintresserade: ja, det började med extremtrubbnosarna. Men det kommer inte att sluta där. Så se upp!
Ändra färdriktning! Vi behöver bli flera bakom ratten.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar