HOPPA IN I BAKSÄTET! Första delen

 

Här kommer nu första delen av en översättning av Brenda Bonnetts artikel. Översättningen är lätt bearbetad för att bli läsligare; för att kontrollera texten, gå tillbaka till originalet som publicerades den 4 mars.

Medan ni läser, fundera på två saker. Vad är det som sägs? Och vem är det som säger det?

 

 

FÖR ALLA SOM VILL SE EN HÅLLBAR FRAMTID FÖR RASHUNDAR

 

Författare: Brenda N. Bonnett, doktor i veterinärmedicin, fil dr., VD för international Partnership For Dogs, International Partnership for Dogs (IPFD)

Lagstiftande åtgärder har i Europa provocerat intensiva och konfrontativa gensvar inom renrasvärlden. Många inom utställningsvärlden ser reglering som en attack mot sin gemenskap eller grupp och mot alla renrashundar, inte bara mot brachycefala (extremtrubbnosade) raser. Vissa regeringsåtgärder har införts något ensidigt, utan tillräckligt omfattande samråd; utan tvivel är politiska syften inblandade. I några fall har intressenter välkomnat alla åtgärder som bättre än inga alls, möjligen utan tydliga bevis för att de effektivt kommer att hantera de större problemen. Icke desto mindre inser många, som är engagerade i renrasiga hundar som en integrerad och nyttig del av samhället, att det i vissa raser finns problem som behöver åtgärdas. Emotionellt laddade inbördes slagsmål eller proklamationer om att vara ”i krig” med andra försvagar gemensamma ansträngningar för att stötta hundars hälsa och välmående på ett meningsfullt sätt, som stämmer överens med samhällets krav. Alla intressenter har på ett eller annat sätt bidragit till den nuvarande situationen och alla har en roll i - och ett ansvar för - att bidra till lösningarna.

Den här artikeln går igenom åtgärder och attityder, som påverkar den aktuella utvecklingen för renrashundar. Den vill se öppna, respektfulla diskussioner inom och mellan olika grupper av intressenter ( t ex utställningsentusiaster, kennelklubbar och rasklubbar, lagstiftare, hundägare, veterinär- och djurskyddsgrupper) liksom mellan länder och regioner. Den vill att vi alla granskar hur våra personliga förutfattade meningar, anknytningar och föreställningar påverkar diskussionerna; och den vill se oss arbeta tillsammans för det som verkligen tillgodoser hundarnas intresse – och för de människor, som bryr sig om dem.

 Att titta på skillnaderna i attityd och synsätt mellan delar av utställningsvärlden och den bredare allmänheten och att fråga hur de skillnaderna har påverkat diskussionerna, kan uppmuntra eftertänksamma reflexioner och skapa ett samarbete som bär frukt.

 

• Skulle diskussionerna må bra av att man skiljde mellan oro för hundarna och människornas hundkultur, hobby och historia? De kanske är nära sammanhängande i tankar och känslor för många i utställningsvärlden, men är troligen vitt skilda åt för många utanför hobbyn. Många anser att de personliga önskemålen hos människorna i renrasavelns värld - som handlar om deras kultur och om den mänskliga delen av ekvationen - borde ta plats i baksätet, bakom inriktningen på hundars hälsa och välfärd.
  

  • Vem har något att säga till  om när det gäller rasernas hälsa och välfärd? Utställningsvärlden må hävda, att rätten att definiera förändring inom hundraser är enbart deras. Emellertid upplever allmänheten i allt högre grad att att den har rätt och ansvar för att ta itu med hälsa, välmående och välfärd – och sociala media erbjuder plattformen. Utställningsgruppens krav på att bevara traditionella aspekter av hundraser försvagas, när vissa är selektiva i valet av tidsram för ”traditionen” och särskilt, när det medges att för vissa raser är den ursprungliga utseendet/karaktären oacceptabel för de som lever i utställningsvärlden idag.*

  • När behöver förändringen komma? Uppfödare kanske känner att förbättringar över tjugo till trettio år är acceptabelt. Men växande samhällelig medvetenhet om och otålighet inför hälsoproblem hos hundarna liksom förestående lagstiftning gör det klart, att den tidsramen inte är acceptabel för alla. För många medlemmar i allmänheten, inklusive många ägare till renrashundar, är utmaningarna och behovet av förändring uppenbara och brådskande

  • Raserna ses som unika i utställningsringen. Hur uppfattas deras hälsa och välmående? Påståendet att alla raser är problemfria och vägran att acceptera ansvaret för de problem som har uppstått genom avel och urval är kontraproduktiva för öppna samtal; det kan uppfattas som protektionism.** Att satsa på inställningen att om en hund i en ras är frisk, så är alla friska, kan skapa tanken:”Okej, det finns ju klara bevis för att alla inte är friska, så då kanske alla är sjuka.”*** Följderna av den aktuella utvecklingen kommer inte att vara begränsade till de brachycefala raserna.

*Översättarens kommentar: Ett typiskt exempel på detta är väl bullterriern, vars ”traditionella” huvudform kom till efter att rasen skapades.Här håller sig alltså ”traditionen” inom en tidsram, som är yngre än själva rasen. Bullterrier för hundra år sedan såg helt enkelt inte ut som bullterrier gör idag och skulle inte ha en chans i en utställningsring, om den dök upp där.

** Översättarens kommentar: Protektionism betyder skydd för tillverknings- och försäljningsintressen.

*** Översättarens kommentar:Påståenden som”Min fralla kan minsann springa och leka, så det bevisar att det där med andningsproblem i rasen inte stämmer” ser man var och varannan dag i hundgrupper på nätet. Har ni hört någon säga ”Min collie är minsann inte rädd, så...” -?

Bodil Carlsson