HOPPA IN I BAKSÄTET! Andra delen av översättningen av Brenda Bonnetts artikel

Hunnet till slutet av sin levands bana raglar skrivprogrammet blint mellan styckeindelningar, typsnitt och komatös apati. Men här har ni ändå andra delen av översättningen av Brenda Bonnetts artikel om renrasavelns situation idag. Språket är sansat, men det det som sägs hade inte blivit sagt för bara tio år sedan. Då fanns till exempel ingen nederländsk lagstiftning på plats, inga tyska lagstiftningshot låg på bordet och ingen skandinavisk djurskyddsorganisation förberedde heller en stämning mot en nationell rasklubb och kennelklubb för åsidosättande av gällande djurskyddslag.

Nu vet ni vem Brenda Bonnett är: IPFD:s VD. Fundera på vad hon säger. Och fundera ännu mer på vem hon säger det till! 

Allt som följer nedan är Brenda Bonnett. Översättningen är min, alla eventuella felaktigheter mina. Originalet publicerades på Collievänner den 4 mars,  första delen av översättningen igår.

 

 

•  Varför ser vi en våg av lagstiftning om rashundar, hälsa och avel i många länder? Om man ser det som att utställningsvärlden har misslyckats med att på ett adekvat sätt skydda hundarna och raserna som de ansvarar för och misslyckats med att visa proaktivt ledarskap i att åtgärda problem, i utställningsringen eller i aveln – då är det inte förvånande att lagstiftning föreslås och drivs igenom. Å andra sidan: om lagstiftare och andra alltför närsynt fokuserar på renrasavelnr och inte klarar att ta itu med den större bilden, inklusive det faktum att det finns ett bredare ursprung för hundar än renrasaveln, då kommer politiska åtgärder inte att ge önskat resultat. Oönskade konsekvenser kan uppstå, om konsumentens roll i efterfrågan på problemdrabbade raser inte uppmärksammas. Samma sak gäller om dessa hundar lanseras eller normaliseras av media, sällskapsdjursindustrin, veterinärer eller andra. Och självklart måste alla lösningar vara baserade på tydliga bevis för att de är effektiva. Alla berörda parter måste inse, att detta är komplexa utmaningar, som inte bara handlar om hundar utan också om mänskliga attityder, anknytningar och känslor på alla sidor, så enkla lösningar kommer inte att hittas. Forskning har visat, att många aspekter av bandet mellan människa och hund skapas av ”ras” och olika hundtyper bidrar med både nytta och en mångfaldens rikedom till vår värld.

• Rasernas mångfald behöver bevaras, men nyckeln är god hälsa och välfärd.

   

  • Saknas en gemensam strategi? Lyckligtvis är  individer likaväl som kennelklubbar och rasklubbar i färd med strategier för hälsa och avel. De tar ofta med rasstandards, historia och tradition  i sina överväganden, men de har hundarnas hälsa och välmående samt rasernas långsiktiga hållbarhet som högsta prioritet. Sorgligt nog kan dessa proaktiva individer och klubbar mötas av motstånd, eller rentav backlash, från andra.
     

  • Hur hanterar vi globala problem samtidigt som vi respekterar lokala skillnader? Trots den globala växande ”kärleken till hundar”, finns ingen enda accepterad standard för hundarnas välmående.I vissa länder har hunden laglig status som  medveten varelse och medföljande rättigheter; på andra platser ses hundar fortfarande som ägodelar eller varor. Det finns en stor variation i samhälleliga attityder och i tillsynen av produktionen av hundar, i hur ansvarsfull avel definieras och i hur man drar gränsen för hur enskilda kan definiera sina mål för hur hundar får avlas eller hanteras. Kennelklubbarna står i allmänhet under lagstadgad kontroll i sina respektive länder och måste hålla sig till ”rikets lag” innan de tar hänsyn till riktlinjerna för de andra organisationer, som de tillhör. Respekt för skillnader i lokala förhållanden bör komma först i internationella samtal  inför gemensamma aktioner. Det finns organisationer likaväl som individer vars åsikter ligger långt ut på ena sidan i ett spektrum av uppfattningar om hundars välbefinnande och kanske är dessa inte villiga att delta i samarbetet. Låt oss hoppas, att majoriteten delar synsätt och att det existerar en bred gemensam grund för strävan efter det som är bäst för både hundar och människor.

    Den här artikeln  är en uppmaning till majoriteten att ta ledningen.

    Sammanfattning:
    

  Att stelbent klänga sig fast vid utställningsvärldens status quo eller att förneka påträngande problem i särskilda raser kommer inte att skydda de renrasiga hundarna; det kan i själva verket ställa till bekymmer för dem. Att påstå, att alla som stödjer faktiskt arbete med att förbättra hälsa och välmående skulle vara "djurrättsaktivister" är helt enkelt fel. Många förstår, att detta är enda sättet att verkligen säkra de renrasiga hundarnas framtid. Lagstiftare och andra som agerar ensidigt representerar kanske inte på bästa sätt hundarnas intresse, eller intresset hos de människor som bryr sig om hundarna. Problemen är verkligen internationella, komplexa och djupt påverkade av interaktionen mellan människa och djur. Det är tid att "tänka globalt, men agera lokalt".

  Några snabba och enkla lösningar finns inte. IPFD och samarbetspartners arbetar med att bidra till en färdplan, som skulle kunna engagera alla intressenter.  Alla som är djupt engagerade i att säkra överlevnaden för allt det som är bra med renrasiga hundar behöver delta i en öppen, respektfull dialog med syftet att hitta de åtgärder, som skulle bli bra för alla hundar och människor. Var och en av oss borde ärligt tänka över, hur vårt eget agerande - eller brist på agerande - har bidragit till den nuvarande situationen. Och sedan - låt oss tillsammans hitta en positiv väg framåt.

  For the love of dogs, and everyone who loves dogs, please get involved!