Vad är en framgångsrik uppfödare?
Svaret beror helt och hållet på två saker. Vem man frågar och tidpunkten för frågan.
Flytta bakåt i tiden till slutet av sextiotalet och ställ den frågan till en pudeluppfödare med ambitioner. Svaret blir att det inte kan finnas någon mera framgångsrik uppfödare än Jean Lyle. 140 champions och massor med sålda valpar! Avkommor världen runt i varenda pudelkennel med självrespekt!
Kan man bli mera framgångsrik än så? Inte i det korta individperspektivet.
Men om ni sedan flyttar er trettio år framåt i tiden och frågar några av alla de pudeluppfödare, som i slutet på nittiotalet är upptagna med att räkna ut ”wycliffeprocenten” i sina tilltänkta parningar för att hålla den siffran och risken för autoimmuna sjukdomar så låg som möjligt? Svaret blir att Jean Lyle var en halvkatastrof.
När ni till sist frågar ägarna till hundarna med autoimmuna sjukdomar och kännbara veterinärräkning.... Nej, glöm det! Det var ju ingen som gjorde. Förstås.
Så var Jean Lyle en gräslig människa? Inte alls. Tvärtom får man, när man läser om henne, intrycket att hon var en sympatisk person som menade väl och ville göra rätt. Hon agerade utifrån den information hon hade matats med och fick bekräftande ovationer från samma omgivning som tillhandahöll informationen. Det var inte Jean Lyle, som var problemet, utan tre andra saker. För det första var de rådande principerna för hundavel föråldrade redan då. Hejdlös inavel var på väg ut till sophögen överallt utom just i den del av hundvärlden, där Lyle hade hamnat, men ingen hade varken incitament eller kunskap nog att rätta till de gamla idéerna. Det andra problemet var att alla sprang benen av sig för att härma henne och bli lika framgångsrika.
Och det tredje och största problemet, som ju hänger ihop med de två första, var att definitionen av framgångsrik uppfödare skapades av de som mer än något annat ville vara just det – framgångsrika uppfödare.140 champions! Vem behöver tänka efter då?
* * *
En engelsk schäferuppfödare importerade en tysk schäferhane till England någon gång under 80-talet. Begeistrade kennlar ställde sig i kö för att få använda honom i avel. Han fick åttio kullar innan det upptäcktes att han spred anlaget för blödarsjuka. Den hunden var anledningen till att engelska KC 1991 införde krav på testning.
Var importören framgångsrik? Det beror återigen på när man frågar och vem man frågar. Valpköparna var säkert imponerade av hanens titlar och uppfödarens rykte. Var de lika imponerade, när de började upptäcka att deras valp fick konstiga stora blåmärken efter småskador?
Dagens framgångsrika uppfödare kan klaga på regelverk för aveln bäst de vill. Det har de rätt till - och gör det också, gärna och ofta. Men reglerna kom till därför att avel inom en sluten stambok ger effekter på sikt. Vad som är framgångsrikt vet man bara efteråt. Då är alla gamla champions borta och deras utmärkelser samlar damm i en låda på någons vind. Men deras gener är fortfarande med oss.
Regelverket är renrasavelns minne av hur det gick förra gången (och förrförra och alla gångerna dessförinnan) som en uppfödargrupp fick göra som de kände för för att bli framgångsrika. De stora kennelorganisationerna har successivt insett det. De har, som jag ser det, inte varit riktigt lika lyhörda för hur effekterna av framgångsrika uppfödares prioriteringar ser ut för hundarna och deras köpare. Vem dominerar kennelorganisationerna?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar