”Påståendet att alla raser är problemfria och vägran att acceptera ansvar för de problem som har uppstått genom avel och urval är kontraproduktiva för öppna samtal; det kan uppfattas som protektionism.”
Brenda Bonnett
Vet ni varför det kan uppfattas så? Därför att det är protektionism. Det är ett sätt att skydda hundproduktionen från insyn och skydda fortsatt försäljning genom att hemlighålla det som inte är bra med avelstraditioner och deras följder. Svårare är det liksom inte.
Nu är det så, att korken åkte ur den flaskan för ett bra tag sedan. Genetikerna började. Veterinärerna – som får se avigsidan av en del renrasavel – följde efter och numera kan man höra folk på gatan säga, att renrashundar ju är så himla sjuka. Budskapet har spridits, om än i fel och förstorad form. Då lär det inte hjälpa, att vissa svenska uppfödare idag pratar om att ”göra RAS mera positivt” - stryk de dåliga nyheterna! - eller att det skall vara”lätt att göra rätt” - skär ner i regelverket! Eller att kennelklubbarna gärna vill framställa det som att alla deras anslutna uppfödare är kunniga, ansvarsfulla och jätteseriösa.Det är helt enkelt inte sant. Det är inte mera sant än att alla renrashundar är sjuka.
så länge inavelsnivåerna får stiga och extremexteriörer får premieras;
så länge uppfödare vägrar förstå att
REGELVERK OCH DOKUMENTATION ÄR RENRASAVELNS SJÄLVFÖRSVAR
kommer problemen från igår att finnas kvar i morgon och dessutom ha vuxit.
Stödet för lagstiftande åtgärder kommer också att ha vuxit. Och, förstås, blandrasaveln.
* * *
Sista veckan har ett gammalt inlägg från 2015 fått en mängd nya läsare. Att göra en pudel handlade inte om en plötsligt förändrad attityd från någon kommitté, när det skrevs. Det handlade om ett klassiskt exempel på internationaliserad inavel och om intressena som drev den: pengar, prestige och obiologi.
Bonnett hade inte behövt skriva det hon skrev, om läget idag hade varit radikalt annorlunda. Så här har ni texten igen, ni som har letat, och när ni har läst den, hoppas jag att ni vill fundera på en sak.
16 september 2015
ATT GÖRA EN PUDEL 2) Pudelns kärna
THE PROBLEM WITH POODLES
Poodles are a great example of the damage that can be done to the gene pool inadvertently through unbalanced reproduction by a few star dogs. In the 1950-1960s, 5 (inbred) dogs under the kennel prefix Wycliffe were extraordinarily popular, so popular in fact that many contemporary lines simply died out. Few of today's Standard Poodles are without a good dose of Wycliffe blood in their background. In fact, today's Poodle breeders compute both Coefficient of Inbreeding (COI) and "% Wycliffe", which is the expected contribution of the Wycliffe dogs (% blood).
(Institute of Canine Cenetics webbsida)
Jean Lyle var det
som hände rasen pudel. Hela världspopulationen av hundar av den
rasen påverkades av henne och det är ingen liten bedrift. När hon
dog 1997 hade genetikerna redan börjat göra
korstecken när de hörde hennes namn, men under glansdagarna
på femtio- och sextiotalen var hon en framgångsikon.
Jean Lyle var kennel Wycliffe. Hon fick fram 140 AKC
champions i sin ras (och den enda pudelkennel som slog henne gjorde
det delvis med hennes uppfödning) . Genetiker och veterinärer
anser nog numera, att hon förtjänar ett alldeles eget championat
för framgång i konsten att förstöra en avelsbas...
...men
Jean Lyle var varken oseriös, obegåvad eller prestigeintoxikerad.
Jean Lyle var en kvinna i Vancouver, hemmafru som de flesta gifta
kvinnor då, som gillade hundar. Hon började ställa ut sin första
hund, en boxertik, men det gick inte så bra som hon hade hoppats .
Då bestämde hon sig för att satsa på lydnad i stället. Och på
den tiden och den platsen var det så, att om man ville hålla på
med lydnad, så var det pudel som gällde, ungefär som border
collie äger scenen idag. Hon kontaktade en lydnadstränare för att
få igång lydnadskurser i Vancouver och lydnadstränaren kom och
höll kursen och råkade känna till en bra tik, samtidigt som mr
Lyle började tycka att en pudel i huset inte skulle vara så dumt.
Så tiken kom och Jean Lyle kom på idén att ta en kull.
Hon var ingen
slarver, ingen som gjorde saker halvhjärtat. Hon förberedde
sig. Hon läste på. Och vad lärde hon sig? Alla böckerna hon
läste övertygade henne om en enda sak: "The only sensible
thing to do was line breed or inbreed and we were fortunate enough
to have a closely related dog in the area", berättar hon många
år senare, när hon redan är celebriteten med stort C på den
internationella pudelavelns arena.
I den allra första
kullen på Wycliffe föddes tiken Wycliffe Jacqueline och hennes
syster Michelle. Och där börjar en historia om en sådan grad av
upprepad, benhård inavel att den är svår att läsa. Pudelkull
efter pudelkull föds, ibland efter väldigt unga föräldrar, och
de paras med sina systrar och mammor och mormödrar och pappor och
bröder och farfäder, gång på gång, tills de siffror man kan
läsa ibland hamnar på inavelskoefficienter på 60% eller mer -
medan championtitlarna faller som manna över kenneln.
Wycliffe
är namnet på allas läppar. Andra uppfödare springer efter
valparna. De kennlar som inte gör det lägger ner. Valpköparna
springer också efter Wycliffs valpar; andra linjer efterfrågas
inte, så de dör ut. Valparna säljs inte bara
till Canada och USA, där de förstås påbörjar framgångsrika
avelskarriärer, utan snart också till många länder i Europa, där
de gör precis detsamma, och till Australien, där man också vill
kunna tala om att man har Wycliffe-hundar i sin uppfödning. I
slutet på 90-talet skriver John Armstrong, grundaren av Canine
Genetics, att han tvivlar på att det existerar någon enda
levande storpudel utan Wycliffe-påbrå.
* * *
Det var den gamla texten. Här kommer frågan att fundera på. Om ni för trettio år sedan hade varit inne på att köpa pudelvalp – hur mycket fritt val hade ni verkligen haft?
Hur mycket information om de autoimmuna sjukdomarna hade utställarna och uppfödarna bjudit er på, om inte veterinärer och genetiker hade gjort det?
Vem styr aveln?
Vem ska styra informationen om avelns följder?
Vad är en "framgångsrik uppfödare"?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar