Låt mig berätta en historia för er så här inför andra halvan av collieklubbens digitala årsmöte! Den handlar också om vad som menas med framgång och den skulle vara rolig, om det inte var så att den är sann. (Alla eventuella likheter med collieproblem och deras hantering är självklart bara slump.)
Var de som lanserade de jämnstora fläckarna på dalmatinern framgångsrika? Det kan ni slå er i backen på att de var. De var så framgångsrika, att de tillsammans med fläckarna råkade få in en mutation, som gör att hela rasen – varenda individ! – också bär på dubbel defektupplaga av en gen, som orsakar förhöjd urinsyra i blodet och därmed också risken för stenbildning i urinvägarna.* I några andra raser kan enstaka hundar råka ut för samma sak. För varje dalmatiner är risken stor.
Stenbildningen och riskerna med den har man vetat om sedan 1916. Redan 1938 förstod man att en muterad gen med recessiv nedärvning var orsaken. 1973 bestämde sig Robert Schaible, utställningsdomar och dalmatineruppfödare, för att äntligen göra något åt saken på det enda sätt som gick: han parade en av sina tikar med en pointer. Sedan fortsatte han att korsa avkommorna tillbaka till dalmatiner. Om 100% av alla individer i en ras har dubbel upplaga av en defekt gen, finns ingen annan möjlighet. Ingen förstod det bättre än Schaible, som var klinisk genetiker till yrket och hade doktorerat på sitt ämnesområde.
I varje generation efter utkorsningen kommer en valp att ha en 50% chans att få en genvariant i frisk form. En räcker! Det räcker för att slippa risken med taggiga kristallstenar, blödningar och stopp i urinvägarna, det räcker för att slippa risken för svår smärta och akuta operationer. Det räcker för att slippa dö, vilket har hänt ett antal dalmatiner. Det räcker för att slippa hållas på lågproteindiet livet igenom. Om man sedan konsekvent väljer att avla bara på de hundar, som har låga urinsyrenivåer i blodet**, har man efter ganska få generationer hundar, som ser ut som dalmatiner, rör sig som dalmatiner och beter sig som dalmatiner. Den där enda utkorsningen försvinner längre och längre bak i stamtavlorna, men den friska genen förblir. Den breder stegvis ut sig i rasen därför att uppfödarna selekterar för den. De övriga generna är som de är – för var generationen som går mera och mera bara dalmatiner. Man skulle tycka, att allt detta borde räcka för att övertyga dalmatineruppfödarna och så såg det faktiskt ut under några år. 1981 gick AKC med på att registrera två av Schaibles valpar, tillkomna efter några generationers återkorsning. AKC:s dåvarande ordförande William F. Stifel den gången:
”Om det finns ett logiskt och vetenskapligt sätt att åtgärda ett genetiskt hälsoproblem kopplat till något drag i en ras och ändå upprätthålla rasstandardens integritet, då åligger det den amerikanska kennelklubben att leda framåt på den vägen.” (Min översättning)
Är förhöjda nivåer av urinsyra en ädel sak att ta stid för? En fin flagga att samlas kring? De amerikanska dalmatineruppfödarna verkar ha tyckt det.
Fortsättning följer!
Bodil Carlsson
*Genen sköter levercellernas förmåga att ta in och bryta ner urinsyra, en produkt av proteininnehållet i maten. Urinsyra är inte lättlöslig och tenderar därför att klumpa ihop sig till grus eller stenar i urin. Normalt plockar levercellerna upp urinsyran och gör om den till ett ämne som kallas allantoin, som är lösligt i urin. Svårlöslig urinsyra går alltså in i levern, kommer ut som lättlösligt allantoin, går vidare till njurarna och skickas ut med urinen. Den som inte har en enda normal kopia av den här genen måste därför få onormalt höga urinsyrenivåer. Dalmatiner har ungefär 20 gånger mera urinsyra i blodet än andra raser.
.** Nivåerna bestämdes genom blodprov. Numera identifierar man själva genen via DNA-test.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar