Hur tänker man, frågade någon, när man föredrar dubbla defektgener? I kort sammanfattning tänker man ungefär så här.
Amerikanska dalmatineruppfödare: de stenfria utkorsningshundarna blir aldrig renrasiga på riktigt. Om riktigt renrasiga dalmatiner har urinstenar, så är det priset man får betala för deras renrasighet.*
Verkligheten: DNA-jämförelser gjorda av dalmatinerklubben 14 generationer efter den enda utkorsningen visar att avkommorna efter Schaibles första valpar har 99,9% av sina gener gemensamt med icke utkorsade dalmatiner. Om det inte är tillräckligt renrasigt, vad är tillräckligt renrasigt då?
Dalmatineruppfödare: Spelar ingen roll! De är inte renrasiga vilka siffror ni än kommer med. Vad säger förresten att urinsyrestenar är ett problem i rasen? Bevisa det!
Verkligheten:
en studie finansierad av den amerikanska dalmatinerklubben hittar
urinsyregrums i blåsan hos 71% av hanarna och 25% av tikarna. Nästa
studie, också betald av dalmatinerklubben, finner att 5% av tikarna
och 33% av hanarna behövde veterinärmedicinska åtgärder mot
urinsten någon gång under sin livstid. Rapport från ett
veterinärmedicinskt centrum säger att mellan 1981 och 2000 fick
deras veterinärer operera ut totalt 7 560 stenar från urinvägarna
på 7 350 dalmatiner. Det visar väl på ett hälsoproblem?
Dalmatineruppfödare: Man kan inte bara hänga upp sig på siffror! Forskning går inte att lita på. Det kan vara fel på studierna. Och om urinstenar nu är ett problem, så får valpköparna väl åtgärda det med specialfoder utrört i rikligt med vatten.*
Dalmatinerklubben fortsätter alltså att säga en sak och verkligheten fortsätter att säga något annat. AKC ändrar sitt beslut att tillåta registrering av utkorsningsvalpar och väljer i stället att lyssna på dalmatinerklubbens ledande uppfödare. Varför?
För Schaible och för hundarna (och därmed också för valpköparna) handlade utkorsningsprojektet om hälsa. För uppfödarna handlade det om andra saker, gissar jag – om hot. Visst hade begreppet renrasighet en huvudroll i dramat. Inte renrasighet som en sammanfattning av framavlade rasegenskaper, som kroppstyp eller vaktinstinkt eller fysisk spänst eller ens fläckighet, även om nedlåtande ord om undermåliga fläckar hos utkorsningshundarnas avkommor snart dök upp. Det man ville försvara var renrasighet som en egenskap i sig: osynlig och omätbar, men ovärderlig. Det var den, som man hävdade var hotad och den var flaggan, som man samlades kring. Men renrastänkandet hade nog inte den enda och kanske inte ens den viktigaste rollen i detta långa gräl. Det fanns andra hot. Ville man få sitt avelsmaterial felstämplat? Ville man få sina champions sjukförklarade? Ville man få kunskapen om ett vanligt hälsoproblem spridd genom att utkorsningsprojektet uppmärksammades?
Uppfödargruppen fick hjälp i trängt läge av en oväntad entré, som nog betydde en del för AKC:s agerande. In på scenen steg ingen mindre än Cruella deVil! Minns ni 101 dalmatiner? Den första tecknade filmen om modedesignern, som ville skaffa sig päls gjord av dalmatinervalpar, kom redan 1961. 1985 släpptes en re-release. Då reggade AKC knappt 8 200 reggade dalmatinervalpar. 1991 kom en animerad videoversion som blev en succé. Två år senare, 1993, reggade AKC 42 816 dalmatiner! 1995 låg rasen som nummer elva på listan över mest populära raser.
Dalmatinerexplosionen under de tio åren mellan 1985 och 1995 räknas som ett av de bästa (eller värsta) exemplen någonsin på hur media skapar en smittsam efterfrågan på en hundras. Försäljningsboomen var troligen tillsammans med renrasbegreppet osynlig huvudrollsinnehavare i dramat om utkorsningen. Boomen skrev inte uppfödarnas repliker, men den stärkte deras framförande.
När AKC:s ordförande 1981 talade så vackert om organisationens ansvar för vägen framåt fanns ingen boom, inte så många reggavgifter att vara rädd om och inte så många dalmatineruppfödare att hålla på gott humör. Tio år senare fanns många fler reggavgifter. Det fanns fler uppfödare, vana vid att deras kennlar sålde bra och en rasklubb, vars uppfödarledning sträckte på sig. Varför skulle de ändra på något? De hade ju blivit framgångsrika. Schaibles projekt såg ut att vara på väg in i glömskan.
Fortsättning följer!
*Jag har inte hittat på argumenten. De framfördes, även om igenkänningsfaktorn från annat håll är hög.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar