1984 ledde allt organiserat oväsen från de amerikanska dalmatineruppfödarna till att AKC efter bara tre år upphävde sitt eget beslut att regga de två första valparna med pointern några generationer bakåt i sina stamtavlor. Fortsatt avel för normala urinsyrenivårer kunde man inte förbjuda, men man kunde straffa med registreringsförbud och det gjorde AKC, till dalmatinerklubbens belåtenhet. Fortsatta diskussioner i dalmatinerklubben om utkorsningsprojeketet förbjöds också – av dalmatinerklubben. Utanför klubben och utanför USA hade nog inte så många hört talas om Robert Schaible på den tiden; inom de amerikanska dalmatinerleden var han välkänd, fast inte på ett sätt som man skulle ha avundats honom. Han blev en utstött person, som man inte ville bli sedd med om han dök upp på en utställning. Folk undvek honom. 2005 – efter trettio år – var få i den amerikanska dalmatinervärlden längre intresserade av hans projekt. Vem vill föda upp valpar som inte kan reggas i landets kennelklubb?
Det måste ha varit ensamt att vara Schaible.
Men i Californien fanns faktiskt en uppfödare, som var intresserad. Denise Powell kontaktade Schaible 2005 och blev smått chockad när hon förstod att han bara hade fyra hundar kvar – två gamla hanar och två små tikvalpar. Hon köpte en av tikvalparna och fick med sig några andra uppfödare i försöket att arbeta bort den muterade genens herravälde över rasen.
Där och då startade det om, projektet som kan säkra dalmatinerns överlevnad på sikt. Trots fortsatt motstånd från etablerade uppfödare med intressen att bevaka och trots många år av tigande ställningstagande från AKC startade det om. Och den här gången ser det ut att bli svårstoppat.
Förändrad efterfrågan och försäljningsstatistik spelade säkert en roll. Mellan 2000 och 2010 föll reggsiffrorna för dalmatinervalpar i USA med 90%, det största fallet för någon ras i AKC:s historia. Alla efterfrågebubblor spricker till sist, men för den här bubblan får man nog tänka sig att erfarenheten av vad höga urinsyrenivåer kan ställa till med ökade i takt med registreringarna under boomen. 42 000 dalmatiner reggades alltså 1993 och hälften av dem bör ha varit hanar. Stämmer det att hanhundar löper 33% risk för urinstensorsakad sjukdom, bör sådär 7 000 dalmatiner reggade under detta enda år ha kommit till veterinärbesök av den orsaken under sin livstid på nittiotalet. Sprids sådant bland allmänheten? Går det i längden att förneka? Gissa!
Kunskapen om att det också fanns dalmatiner med låg urinsyra, LUA (för low uric acid) spreds trots det högljudda motståndet. 2010 importerar ett par brittiska uppfödare de första LUA-dalmatinerna till Storbrittannien och får dem försöksaccepterade av den engelska kennelklubben. Om jag minns rätt, tog Julie Evans in tiken med det passande namnet Fiacre´s First and Foremost efter att ha sagt till KC att det var vad hon tänkte göra: avla bort från urinsyremutationen, vare sig kennelklubben var med på noterna eller inte. Utställningsinriktad som många brittiska uppfödare började Julie Evans visa sin First and Foremost i ringen och det gick bra. Det gick faktiskt så bra, att tiken bjöds in till Cruft´s.
Så 2011 bytte AKC:s ledning inställning. Man rådgjorde med sin kommitté för avel och hälsa, kontaktade dalmatinerklubben och fick till stånd en omröstning bland medlemmarna. Efter trettio års krig röstade en majoritet för förändring. Till sist fick även dalmatiner med för hundar normala urinsyrenivåer lov att kallas dalmatiner.
Idag är Schaible inte lika ensam längre. Webbsidan LUA Dalmatians World listar uppfödare från olika länder. Alla är anslutna till sina respektive nationella kennelklubbar. Utkorsningsavkommornas avkommors avkommor finns hos tjugotre kennlar i själva USA; en av dem är Denise Powells. De finns hos sex kennlar i Australien, hos tjugosex i Europa, varav fyra i Sverige och två i Finland. I Storbrittannien hittar vi nio. Projektet som Schaible startade rör sig med nödvändighet långsamt framåt. Det innebär ett stegvis tillvägagångssätt när det gäller den muterade genen och hela tiden måste hänsyn tas till inte bara den genen utan också till alla andra ärftliga egenskaper. Men det rör sig framåt. Det är på väg.
Det är på den väg, som AKC:s ledning talade så vackert om för för fyrtio år sedan och sedan inte hade mod nog att följa. Det är den vägen man måste gå, om man vill ha renrasiga hundar kvar.
Om dalmatinern finns kvar om femtio år, så beror det inte på amerikanska uppfödare som förväxlade renrasegenskaper med en dubblerad skadad gen; inte på en nationell kennelklubb, som satsade på fördröjning så länge det gick; inte på de europeiska uppfödare som idag försvarar sina investeringar i avelsmaterial och utställningstitlar på samma sätt. Det är inte de, som kommer att bli ihågkomna. Flaggan som de samlas kring har ingen framtid.
Folk kommer att minnas Robert Schaible. Inte för att han hade en akademisk examen i genetik, för det behöver man inte ha för att förstå varför man skall avla bort från ett arv, som skapar ohälsa. Man kommer att minnas honom för att han hade modet och uthålligheten att använda sina kunskaper för hundarnas bästa. Man kommer att minnas de andra uppfödarna, som lärde sig förstå det som Schaible förstod och som gjorde hans projekt möjligt.
Vad är en framgångsrik uppfödare?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar