Antalet hundar i Sverige har mellan 2010 och 2020 ökat från 594 000 till 963 000. Det finns alltså 369 000 flera hundar nu jämfört med för tio år sedan - en enorm ökning! - men många färre reggade, vilket är detsamma som många färre sålda av SKK:s uppfödare. Hur gick det till? Jo, säger texten till lagstiftarna, det smugglas!
Jag hittar ingenting, som tar upp den ökade inhemska blandrasaveln. Den är nog redan idag och ännu mera på sikt ett större hot mot SKK anslutna uppfödares säljmöjligheter (och mot SKK:s registreringsintäkter) än valpar insmugglade i bakluckan på bilar. Varför nämns den inte? Kanske beror det på att blandrasavel är svårare att få folk, beslutsfattande politiker inkluderade, att ta känslomässigt avstånd från. Den är svårare att mobilisera mot. Alla tycker illa om skrupelfria smugglare och importörer, alla tycker illa om valpfabriker och skumma veterinärintyg, men färre och färre rynkar på näsan mot resultatet av en olyckshändelse mellan grannens shihtzutik och en jakttaxhane, eller invänder mot att någon satsar på att korsa sin pudel med en cavalier. Kronprinsessans familj hade som bekant inga invändningar mot just den blandningen, så varför skulle vanligt folk ha det? Ett antal raser startades så för mindre än hundra år sedan. De gick att sälja då och de går att sälja idag.
Många som aldrig skulle köpa en smuggelhund kan tänka sig att köpa en blandrashund uppfödd i Sverige. Av de nya hundar jag möter i min omgivning är mer än hälften just blandraser, ibland sålda under förespegling om ”allergivänlighet”, någon gång med uppenbart felaktiga påståenden om bakgrund – till exempel grannskapets ”varghybrid”, som i mina ögon ser ut att vara en solklar korsning mellan vit herdehund, husky och kanske blek golden, för att inte nämna den till allas lättnad stabila och gladlynta valp, som ägaren tror är en korsning mellan amstaff och "American bully XL". Oftare säger ägarna helt enkelt, att blandraser är friskare - "det vet man ju!" Andra har valt blandras för att de inte tycker om extremavlad exteriör, utan vill ha något mera lagom och mittemellan. Men mest av allt vill de ha en vanlig okomplicerad hund, en familjemedlem, en kompis, och de rycker på axlarna åt etiketten ”renrasig".
Det finns en hel del fakta, som inte är med i utredningstexten. Vill man säkra renrasuppfödarnas framtid, hade det kanske varit klokare att satsa på att göra renrasiga hundar påvisbart bättre som köpalternativ än att bara haka på en beskrivning som rör hästar mer än hundar och som väljer att förklara den fallande andelen reggade hundar med smuggling?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar