Stycket om hund på s 195 hakar på med en avslutning, som kanske hänger ihop med föregående text om höftledsfel - eller som öppnar helt andra perspektiv. Det skulle alltså redan vara (eller åtminstone snart bli) fullt möjligt för oss hundägare att med hänvisning till ett DNA-test hävda köprättsligt fel och kräva att uppfödaren tar tillbaka hunden, även om den inte i dagsläget har några symptom på sjukdom orsakade av den påvisade mutationen.
Beror inte det på vilken mutation det gäller? Antag, att min hunds DNA-test visar genen för PRA i dubbel upplaga. Ännu är synen inte påverkad, men hunden kommer att bli blind. Uppfödaren av denna oreggade retrieverkorsning underlät att DNA-testa och glömde berätta för mig att sjukdomen existerar. Köprättsligt fel? I högsta grad.
Jämför med att jag av ren nyfikenhet gör ett antal DNA-tester på min hund och upptäcker att den har en sällsynt gen som kanske – tillsammans med andra samverkande gener, som min hund eventuellt har eller inte har – kan skapa problem i framtiden. Jag hävdar därför köprättsligt fel. Om det senare är vad SKK ser komma i den växande forsen av DNA-tester, så förstår jag oron. Även utavlade individer som människor bär på en och annan mutation, inavlade populationer gör det i högre utsträckning, så muterade gener finns garanterat att hitta på renrasiga hundar. Men är det verkligen vad det handlar om? Och kan inte en domstol, när den tolkar lagen, i så fall förväntas förstå skillnaden mellan en välkänd gen för t ex en näthinnesjukdom, som slutar med blindhet och som seriösa uppfödare testar för, och en mutation som ligger gömd i hundens genetiska uppsättning, men som såvitt vi vet idag betyder litet eller ingenting för djurets nuvarande och framtida välbefinnande?
Det är väl mera troligt, att oron för DNA-tester handlar om att det nu går att kartlägga och påvisa den ökade frekvensen skadliga gener hos många hundraser till följd av inavelstraditionen. Generna för rasfrekventa tillstånd som degenerativ myelopati, dermatomyosit och fobisk rädsla förbland annat skott är – eller är på väg att bli – identifierade; studier pågår. Men är det säljaren eller den ofta oerfarne köparen som skall beläggas med ansvaret a hålla sig a jour med växande kunskap?
Eller handlar det faktiskt om HD? Betrakta påståendet ”Höftledsdysplasi är genetiskt och utvecklas i olika grad eller inte alls”. Det stämmer att HD är genetiskt betingat och föreligger i olika svårighetsgrader, men det stämmer inte att utvecklingsgraden av ett HD-fel kan variera så som antyds. HD A utvecklas inte till D; HD D blir tyvärr aldrig A eller B. Omedelbart följer sedan påståendet att HD ”kan påverkas av yttre faktorer som felaktig utfodring och motion.” Ja, det stämmer – och är det enda som vissa uppfödare har haft att säga om höftledsdysplasi till sina valpköpare. Men om jag överutfodrar och övermotionerar min unghund med A-höfter, så kan den inte ”utveckla” HD D. Om jag gör samma sak med min unghund med D- eller E-höfter, är risken stor att jag drar på den tidigare och svårare symptom på den höftledsdysplasi som den är född med. Men det är inte jag, som skapar höftledsdysplasin. Den skapas av genetiken.
Biologisk verklighet ser ut så. Det som finns med från början kan påverkas i positiv eller negativ riktning av omgivningen, men det som aldrig har funnits kan inte trollas fram av omständigheterna. SKK själv har ju i många år framgångsrikt arbetat för att minska frekvensen av HD-fel inom flera raser genom att kräva att avelsdjur skall ha acceptabla höfter. På senare år organisationen utvecklat urvalsprincipen för avelsdjur ytterligare genom att införa index; det är därigenom, genom att påverka de genetiska förutsättningarna och inte genom föreskrifter om mat och motion, som man har lyckats reducera höftledsfelen. Alla som är aktiva inom hundvärlden vet det här. Gör lagstiftarna det?
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar