Inom hästuppfödningen har brukbarhet varit det dominerande avelsmålet; renrasighet och utseendeaspekter som färg och teckning har ofta varit av underordnad bertydelse. I renrashundarnas värld har det, länge med undantag för utpräglade jakt-, vall- och tjänstehundsraser, nära nog varit tvärtom. Renrasighet har varit ett självändamål och utseendeaspekter av överordnad betydelse. För att skapa och behålla de renrasiga hundarnas kännetecken har renrasuppfödare i många, många hundgenerationer ägnat sig åt släktskapsavel. Ofta har det rört sig om hård inavel och ofta har det också rört sig om mycket unga hundar, vars eventuella hälsoproblem ännu inte hunnit visa sig, när de sattes i avel. Inte minst har varit så i England, där renrasavelns historia började och vars uppfödartraditioner fortfarande ses med svårförståelig vördnad av många uppfödare i andra länder.
Följden är, att ett stort antal hundraser idag uppvisar höga inbördes släktskapsnivåer och en därmed följande anhopning av genetiska problem, som ofta visar sig först efter valptiden. De kallas ”rassjukdomar”, inte för att de aldrig ses hos andra raser eller andra djurarter inklusive människa, utan för att de förekommer i onaturligt hög frekvens hos vissa hundraser. Det är arvet efter släktskapsaveln. De seriösa renrasorganisationerna, som SKK, inser numera (åtminstone delvis) detta. Därför har de skapat riktlinjer och regler för aveln. Man försöker begränsa de skadliga effekterna av sin egen avelstradition. Seriösa uppfödare inom varje ras förstår och följer regler och rekommendationer. Andra gör det inte, utan motsätter sig reglerna eller försöker på olika sätt komma runt dem.
Här, lagstiftare, kommer ett tyvärr inte helt otypiskt exempel. Det handlar om en hundras, som skapades i England för knappt hundra år sedan, när en man bestämde sig för att ta fram en socialt presentabel hund för medelklassen. Det var hans uttalade målsättning och för att få det han ville ha, blandade han hundar med mycket olika ursprung. Tillvägagångssättet fördöms som vedervärdigt oseriös blandrasavel nu, men var helt acceptabelt då och den på så vis framtagna rasen är idag en traditionell renras.
På trettiotalet etablerade sig en engelsk uppfödare som världsledande inom rasen. Hans hundar vann på stora utställningar och exporterades, så att hundarna från denna enda kennel ”kom att styra aveln och rasens utveckling över hela världen” i decennier. På åttiotalet fanns i England en starkt inavlad linje av rasen, som ”använts väldigt hårt globalt”. Resultatet är att ”förekomsten av dessa linjer i dagens stamtavlor är stor.” (Citaten från den svenska rasklubbens egen beskrivning.) I en amerikansk studie, som jämfört den inbördes släktskapen mätt i andel identiska gener hos hundar av olika raser, hittar man den här rasen bland de värst drabbade. De undersökta hundarna i studien är mera genetiskt lika varandra än resultatet av en far/dotterparning. De mest inavlade hästraserna ligger långt under den nivån. Det gör vanligheten av rastypiska sjukdomar hos häst också. Risken att köpa en ”vara” med kommande hälsoproblem är därmed mycket större för en valpköpare av den här rasen – och ett antal andra raser - än för en hästköpare.
Om ni, lagstiftare som skall fatta beslut om undantag för levande djur från ny konsumentköplagstiftning, inte känner till det här - hur många genomsnittliga valpköpare tror ni vet det?
Fortsättning följer!
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar