EN LITEN ORDLISTA OCH ETT FÖRSLAG

Varje organisation gör med nödvändighet två saker samtidigt. Dels gör den det som är dess målsättning och mening; dels bevakar den stabilitet när det gäller intäkter och positioner. Utan det första finns inget existensberättigande, utan det andra finns ingen överlevnad. Varje organisation måste sätta gränser för vad medlemmar får säga och göra: annars blir organisationen en sandlåda. Varje organisation måste också tillåta att medlemmar granskar den: annars blir organisationen ett slutet skrå.

Det ärende i Disciplinnämnden som varit uppe till debatt handlar om balansen mellan dessa olika nödvändigheter. Utan den balansen blir en organisation lätt både sandlåda och skrå.

Läsarantalet för Tystnadens mörka fläclar och Barfota? närmar sig ett tusen. Fortfarande droppar läsarna in i sakta mak, gissningsvis för att se, om det kommer något svar från Ulf Uddman. En uppfödare med många års erfarenhet hör av sig och undrar, om det finns möjlighet att få en domstolsprövning av Disciplinnämndens utslag. Det vet ju inte jag; jag är ingen jurist. Det  jag känner till är hur noggrant avidentifierade patientärenden rutinmässigt publiceras i min strikt sekretessbelagda bransch för att alla skall kunna se, hur de handlagts. Ingen tycker att det är kontroversiellt.

Samtidigt blir jag uppmärksammad på ett inlägg i sociala media, som tycks handla om Eva Schömers debattartikel i Dagens Juridik och min replik till Ulf Uddman i Barfota?

För den händelse ovana läsare skulle ha hittat hit, från Dagens Juridik eller andra platser utanför hundbataljernas värld, erbjuds härmed en ordlista som sammanfattar det inlägget.

Hetsjakt, påhopp, hetsare, jägare = en person skriver i Dagens Juridik ett inlägg om ett ärende i SKK:s Disciplinnämnd. SKK:s VD replikerar. Ytterligare en person skriver ett blogginlägg, som kommenterar repliken. SKK:s VD erbjuds replikrätt. Diskussionen handlar om på vilka grunder och med vilka medel en ideell organisation kan begränsa sina medlemmars yttrandefrihet, om transparens och om proportionalitet.

Smutskastning av SKK = samma som ovan. Diskussioner är smutskastning. Att komma med invändningar är att smutskasta.

Att avla för förväntade egenskaper bättre än rasens genomsnitt = samma som ovan, bortsett från att smutskastarnas antal plötsligt har blivit väsentligt större än två. Nu är det alla uppfödare, som tillsammans vågat uttrycka sitt stöd för det avelsmålet. De är därmed delaktiga i smutskastningen av SKK.

Omtanke om rasens avelsbas = ni som smutskastar SKK ska inte tro att ni får använda någon av mina hanhundar!

Inget av detta ökade min förståelse för hur den här personen tänker. Det gjorde däremot begreppet sense of entitlement: känslan av att tillhöra en så utvald grupp, att man kan dra till med vad som helst och vänta sig applåder.

                                                                      * * *

För perspektivets skull - låt mig berätta om något som hände under en skogspromenad förra hösten. Någon halvmil hemifrån hörs på avstånd först ståndskall och en stund senare det typiska ljudet från ett jaktgevär. Två skott och en hund som har tystnat! Det var mitt i älgjaktstiden och jägarna var uppenbart inte långt borta. Jag kopplar collien, som har tillräckligt med ursprungsanlag för att kunna komma på tanken att stoppa eller följa en flyende älg och så går vi vidare, men vi håller oss på skogsvägen för att vara synliga. I en vändzon står bilar parkerade. Vi väntar, för nu vindvittrar min hund med spetsade öron. Något är på väg mot oss.

Snart kommer fyra svettiga karlar mödosamt släpande en älgkalv över tuvorna.Efter kommer i sakta mak skytten med bössan över axeln. Det här är Sverige: skytten är en kvinna.

•  Har ni lösa hundar kvar? ropar jag. Hon ropar lugnande tillbaka att alla hundar redan är tillbaka i bilarna. Killarna behöver en stund för att baxa upp älgkalven på släpkärran, så vi pratar. Hennes hund visar sig vara en jämte. Och eftersom det här är Sverige, kan ni vara säkra på att den är renrasig, SKK-registrerad, troligen höftledsröntgad, har gått jaktprov och kanske rentav ställts ut också. Jakthundars anatomi är viktig för jägare. Deras hundar måste orka springa långt.
• Och vad gör en jämte när den inte jagar? frågar jag. Det svar jag väntar mig är förstås skogspromenader, men kvinnan med geväret är uska på ett äldreboende och har hunden med på jobbet. De boende tycker om hunden. De mår bättre av att den finns där. Hunden tycker om människor. Kvinnan tycker om att kunna ha den med.

Tillbaka hemma läser jag jämthundsklubbens avelsmål. Man vill att det avlas på hundar som ligger bättre till än rasgenomsnittet. Det är så det brukar gå till, när man vill behålla bra egenskaper hos ett djurslag och det verkar inte vara kontroversiellt för jägare.

Var finns framtiden för renrasiga hundar? Hos folk, som använder deras förmåga och dessutom har social nytta av dem? Eller hos folk som inte kan tåla ett replikskifte mellan två hundägare och SKK:s VD utan att råka i affekt och komma med påtryckningar?

Ulf Uddman och jag må vara oense i sakfrågan, men jag övertygad om, att SKK:s VD är fullt kapabel att svara för sig själv, när han blir tilltalad. Om han avstår från att lägga ner sin tid på att replikera på en blogg med begränsad läsekrets, är han i sin fulla rätt. Det är förståeligt. Kanske svarar han hellre någon annanstans? Kanske skulle, eftersom detta är generella frågor och eftersom landets hundägare är väldigt många och finns lite överallt, andra än bara Dagens Juridik vara intresserade?

Jag har ett förslag till Ulf Uddman. Låt oss tillsammans kontakta en debattredaktion för någon av de större dagstidningarna och fråga!

Något bättre sätt att punktera alla misstankar om tystnadskultur kan väl knappast hittas.

Bodil Carlsson