VAD HUNDAR GÖR

En ljus senvinterdag med snö var vi på väg hem, min hund och jag. Vi var på väg till ett tomt hem, på väg tillbaka från ett av våra besök på ett boende. För den som vi hälsade på höll tiden på att rinna ut. Hunden visste det lika bra som jag. Hon hoppade inte längre upp i sängen hos honom, hon slickade inte hans kinder och händer, hon gick bara fram och nosade på den nästan okontaktbara människa, som hade varit hennes snälla husse. Sedan lade hon sig tyst i ett hörn av rummet och såg bort.

Vi hoppar av bussen några hållplatser för tidigt för att åtminstone få en promenad hem genom vintern. På en öppen yta med översnöade odlingslotter och buskar mellan hyreshusen stöter vi ihop med en liten familj. Två unga föräldrar leder en flicka på kanske fyra år instoppad i en för stor vinteroverall. Ärmarna på mammans jacka är för långa.

Den lilla skopar upp snö och får till en boll, som hon försöker kasta mot hunden. Pappan rycker förfärad tag i hennes arm – tänk om den stora hunden eller den svenska tanten blir arg! - men lillan lyckas slänga snöbollen.

Den landar en bra bit ifrån oss. Jag tar fram hundens kastboll ur jackfickan, den där bollen som alltid är med, visar den för flickan och kränger av halsbandet. Nu blir båda föräldrarna rädda. Den stora svarta hunden är lös! Lilltjejen tultspringer i sin otympliga overall till mamma och gömmer sig bakom hennes ben. Hur skall detta sluta?

Den röda bollen far iväg och landar i snön.

Hunder flyger som en tiger i luften efter bollen, hon gräver fram den, hon apporterar den, hon vänder och springer redan innan jag hinner kasta igen. Hon studsar och snön yr. Hon ägnar inte de tre främmande ett ögonkast, fast hon mycket väl vet att de finns där och stirrar. Hon vet vad jag vill att hon skall göra, så hon gör det. Hon showar för dem.

Vi skrattar. Hunden skrattar, jag skrattar och den syriska flyktingfamiljen skrattar snart också. När jag kopplar upp hunden och stoppar tillbaka bollen i fickan ler föräldrarna mot mig. Och så böjer de sig ner mot barnet, pekar på hunden och mig och säger något. Flickan lyssnar. Blygt tittar hon åt vårt håll, vinkar och ropar som hon blev tillsagd: ”Bye, bye!”

Jag hoppas att de nykomna människorna i skänkta kläder kände sig lite mindre främmande på sin nya plats efter den där lilla konversationen på bruten engelska, internationellt teckenspråk och hundiska. Jag vet att jag kände mig mindre sorgsen. Det gjorde hunden också.

Hundar gör något med oss. De lär oss att förstå språket i ordlösa situationer, för det är deras språk; det lindrar sorg och minskar främlingskap.

Bodil Carlsson