DET RIKTIGA HEMLANDET?

Hur såg det ut i Finland? Finska kennelklubben skickar på förfrågan prompt en länk till sin statistik över långhårscolliens reggsiffror från 1989 och framåt.

Man ser samma sak en gång till, ett tydligt fall i registreringar. Men i Finland finns en ännu större skillnad mellan efterfrågan i relation till folkmängd jämfört med England. Folk i Finland slår oss svenskar, när det gäller att vilja ha collie, men de slår England med hästlängder.

1989 hade Finland 4,9 miljoner invånare och 1 200 reggade födda collievalpar.

1993 hade Finland 1 690 reggade inhemskt födda collievalpar.

1997 775 collies på 5,1 miljoner invånare.

2007 696

2017 485

2019 489 på 5,5 miljoner invånare

2019 reggade Finland med fem och en halv miljon invånare nästan lika många långhårscollies som Storbrittannien med sina över 66 miljoner.

Jag blev häpen.

Varför håller collie ställningarna sämre i sitt hemland än i Norden? Inte visste jag att skillnaderna var så stora! Så jag mailade igen, den här gången till Jemima Harrison. Det är den person i England, som jag bäst känner till, inte bara för hennes inblick i hundvärlden, utan för den ovanliga egenskapskombinationen att vara samtidigt fristående från uppfödarintressen och orädd för att säga vad hon tänker. Hur ser hundintresserade vanliga människor i England på collien? Har folk en negativ bild av rasens mentalitet eller vad handlar det om?

Det här svaret kom. Det var det som fick mig att studsa:

”Det är ingen populär ras här. De ses inte som riktiga collies. När man pratar

collie här, då menar man border collie. Allmänheten har nog ingen särskild uppfattning om rasens mentalitet, för det finns inte tillräckligt många av den.”

Allmänheten i England har inte någon bild av colliens mentalitet, för det finns inte längre tillräckligt många collies där.

Så vad menar vi med ”hemland” för en hundras? Jo, vi vet vad FCI menar: det land där rasen skapades och där den första versionen av standarden skrevs – i colliens fall för etthundratrettio år sedan. Det brukar heta, att England ”äger” standarden. Vilket England? Det viktorianska? De 1 350 nu levande medlemmarna i Kennelklubben? Det England som idag reggar ungefär lika många valpar som lilla Finland?

Eller skall vi våga tänka tanken att när det gäller aveln, är rasens ”hemland” lika mycket de delar av världen, där man fortfarande vill se den som en fungerande hund?

Bodil Carlsson