Legitimiteten i att vara
en folkrörelse blev SKK:s ansikte utåt. Reggavgifterna och
medlemsavgifterna blev den ekonomiska basen, utställningsverksamheten
drev ekonomin i länsklubbarna och gynnade valet av renras hellre än
blandras. Om det är fint och roligt att visa upp sin hund, om det
blir ett folknöje, och om bara renrasiga hundar kan visas, vad
väljer man då?
Renras.
Och var köper man den? Go
figure.
Det var inte som ”exklusiv
uppfödar- och utställningsorganisation” SKK fick ett så starkt
fotfäste i Sverige. Det var som hundägarorganisation. Bättre
draghjälp för uppfödarna kan man knappast tänka sig än
folkrörelsen SKK.
Hur ser det ut för den
engelska kennelklubben, som inte gjorde det vägvalet?
Engelska KC har varit
just den organisation för utställare och uppfödare, som SKK
bestämde sig för att inte bli. Exklusiv var den från början och
och så har den – åtminstone fram tills nu - velat fortsätta. Idag har KC 1
325 medlemmar. Medlemsantalet är maxat till 1 500. Man måste bli rekommenderad till äran av medlemskap av tidigare medlemmar,
innan man väljs in genom röstning.
Vad skänker den engelska
kennelklubben guldglans i ögonen hos andra länders uppfödare? Jag
gissar att det är just den höga sociala status och oinskränkta
valfrihet, som man tänker sig att de mest framgångsrika
utställningsuppfödarna har. För tittar man på andra saker, ser
gamla SKK ut att ha lyckats avsevärt mycket bättre.
KC uppskattar
antalet hundar i Storbrittannien till 9 miljoner. Nio miljoner! 250
000 renrasiga registreras av KC varje år – de håller register
för blandraser också, gissningsvis som hundar här reggas hos
Jordbruksverket. Men inte alla sålda renrasiga valpar kommer från
det vi skulle kalla uppfödare. KC säger att 2014 kom 16% av alla
valpar från valpfabriker och såldes via djurbutiker. Över 40% av alla valpköpare hade aldrig sett valpen
med dess mamma och ännu flera hade aldrig sett dess hemmiljö. 20%
av de butikssålda valparna bar på parvovirus!
Här får man smygsälja valp
ur bakluckan på sin bil, om man vill ha motsvarande valfrihet. Det
kan vi tacka SKK för.
”Know your dog’s roots.The Kennel Club keeps a comprehensive family tree for around 40 percent of purebred dogs in this country.” Ni läser rätt. KC framhåller, att de har utförliga stamtavlor för runt 40% av de renrasiga hundarna i landet. Man undrar ju som naiv svensk hundägare var de andra sextio procenten blev av.
2018 reggades 687
långhåriga collies i rasens hemland; 2019 reggades 531. Korthåren
var nere på 75 och finns på listan över hotade inhemska raser. Har
de verkligen blivit så få?
Eller föddes kanske ett
antal till, som obemärkta försvann in i de 60 procenten? Handlar
det i så fall om hundar som aldrig hamnar i någon stambok,
eftersom de bedömts vara pet quality, andrasorteringen som
duger åt valpköpare men inte i utställningsringen och därmed inte
i avel och som därför inte är värda att lägga reggpengar på?
Här hemma behöver man
inte undra över sådana saker. Inte heller behöver man betala
kennelklubben separat för att få stamtavlan för sin renrasiga hund
utskriven och hemskickad efter köpet. Hos oss följer stamtavlan med
valpen. Det kan vi också tacka SKK för.
.
KC säger i sin
årsrapport en intressant sak till. Även om det bara är en minoritet av alla renrashundar som deltar i utställningar, så är det
väsentligt att de som gör det visar upp god hälsa och
välbefinnande. Så låter det nu.
Efter uppståndelsen kring
TV-programmet Pedigree Dogs Exposed 2008 vaknade
organisationen till och bestämde sig för att det var dags för
förändringar. Mera folklighet och bättre hundhälsa! Bland annat
startades ett Assured Breeder Scheme, som ställer krav på aveln.
Uppfödare ansluter sig frivilligt. Det handlar om saker som att
röntga höftleder och att redovisa ärftliga ögonsjukdomar hos
avelsdjuren. Vet ni hur många aktiva uppfödarmedlemmar detta
Assured Breeder Scheme har?
Fyratusen trehundra. Inte
en enda av dem föder upp collie.
Bodil Carlsson
Ett land med 83 miljoner
människor och 9 miljoner hundar har mindre än hälften så många
hälsokravsföljande kennlar som SKK i lilla Sverige har uppfödare.
Det är en rätt oansenlig ö, som renrasavelns vagga i världen har
lyckats få till i det stora hundhavet.
Jag förstår inte
riktigt, varför en del svenska uppfödare verkar tro att allt gott
kommer flytande nedströms från den ön.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar