Häromdagen blev jag på
riktigt gott humör och jag var inte ensam. Folk hörde av sig och
var glada. Alltsammans var Collieutredningens förtjänst. Äntligen
var den levererad – och den var bra.
Första genomläsningen
tog tid – många sidor! - men det var den värd. Omfattande utan
att vara långrandig, väl dokumenterad med ett vettig slutförslag.
Lågmält och sansat språk med en stillsam beslutsamhet bakom orden.
”Så här är läget, detta är vad vi tycker skall göras.
Gör så och sedan får det vara slutkrigat!”
Mycket
glad över utredningsgruppens insats och lika glad över våra
organisationer vandrade jag iväg med hundarna ut i solen. På
fotbollsplan vid lekplatsen låg ungar på knä i den halvfrusna
gyttjan och hojtade åt varandra på bruten svenska, medan de bröt
upp is från en jättepöl med bara händer och vadade i smältvattnet
i sina sportdojor. Gud tröste deras mammor, när de kom hem!
Valpen är överallt lika
hungrig och lika missunnsam. För henne är is gratisglass, mystiskt
nedfallande från en god himmel och det har inte varit mycket av den
varan detta år.Varför skulle dessa ungar ha fri
tillgång och inte hon? Jag känner henne, så inte förrän längst
bort i andra ändan av planen släpptes hon och den vuxna att fira
eftermiddagsljuset och frosten med fritt spring efter kastboll. Fort
gick det!
Men så avvek den
missunnsamma – vilket jag borde ha förutsett - och for iväg mot
pölen. Ungarna flydde upp i rutschkanans översta del och stod där
tätt sammanpackade. Inkallning! Valpen kom i flygande sporrsträck
med sin isbit i munnen och det enda tack hon fick, stackarn, förutom
att hon hann tugga i sig isbiten, var att bli kopplad. Livet är
tufft.
Vi gick till barnen i
rutschkanan.
- Hörni ungar, är ni
rädda för hundar? Största killen tog ett steg framåt där uppe.
Jo, de var rädda. Jätterädda!
- Men varför det?
-Dom kan dödda oss!
Han var helt övertygad om
det. Vet ni hur det slutade? Killen vågade sig ner efter en stunds
småprat. Visad hur man gör, när man undviker kontakt med hundar
gjorde han precis det – stod stilla och tittade åt andra hållet.
Då gjorde hundarna likadant. Visad hur man gör, när man bjuder en
hund att ta kontakt, gjorde han precis rätt – satte sig på huk,
vände ansiktet lite åt sidan och höll fram handen. Två stora hundar,
farliga varelser i hans värld fram till det ögonblicket, nuddade
hans hand med nosen.
Han log.
Jag önskar att ni hade
sett ansiktena hos hans kompisar, som stod och stirrade ner på honom
med uppspärrade ögon. De såg en hjälte. Minsta tjejen höll sin
hand för munnen inför det förväntade dödande anfallet och när
hon lät handen sjunka, såg hennes läppar ut som bokstaven O
i blekrosa. Men ännu mera önskar jag, att ni hade kunnat se den lille killens leende, när han första gången vågade stryka en hund över
huvudet.
Det finns många bra skäl
att ha hund. Att ständigt kriga om dem är inte något av de bra
skälen.
Collieutredningen är
allt som allt 74 sidor lång. Första sidan innehåller en kort
sammanfattning; resten berättar om hur man kommit fram till
slutsatserna i sammanfattningen. Bitvis är det lättläst, andra
sidor är tyngre att ta sig igenom. Erling Strandbergs resonemang om
inavelsgrader och släktskapsindex är jätteintressant, men inte
alltid helt enkelt för oss som inte är insatta.
Det finns inget bättre
sätt att lära förstå sig något än att skriva om det. För att
bättra på kunskaperna för egen del och eventuellt ge ett handtag
åt andra kommer Collievänner framöver
att publicera en serie korta texter om det som står i utredningen.
Det blir inga försök att övertyga någon. Syftet är att återge
det som utredningsgruppen kommit fram till. I mina ögon talar den
för sig själv.
Texterna om
Collieutredningen kommer att varvas med andra texter. Om krigande
inte är ett bra skäl att ha hund – varför håller vi på?
Jag tror att det hänger ihop med inlåsningseffekten. Grupperingar med delvis oförenliga målsättningar och intressen samsas inte väl på samma stängda utrymme. De kommer att slåss som två katter i en för liten pappbox tills någon sätter ner foten.
Eller låter dem slippa ut.
Jag tror att det hänger ihop med inlåsningseffekten. Grupperingar med delvis oförenliga målsättningar och intressen samsas inte väl på samma stängda utrymme. De kommer att slåss som två katter i en för liten pappbox tills någon sätter ner foten.
Eller låter dem slippa ut.
Bodil Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar