Andra världskriget gick illa åt mycket. Tio år efter krigsslutet hade uppfödare plockat upp såpass mycket av resterna av den engelska colliestammen att de var igång igen. Lassiefilmerna skapade drömmar; ekonomins hjul spann på och skapade efterfrågan. Det var Ladyparks tid – Lochinvar och Lad* och deras släktingar. Om någon säger att den berömdaste engelska hundrasen (eller snarare några av dess uppfödare) drog stor fördel av att vara på den vinnande sidan, så bli inte förvånad; det kan mycket väl vara sant. En så fin hund, till råga på allt en som kom från den goda sidan!
Exporten ökade och priserna för exportvalpar var bra mycket bättre än för de som såldes på hemmaplan. Och se, plötsligt hände något! Ladypark-hundarnas tid tog slut: de hade, minsann, något så förkastligt som bläs. Domarna vände dem ryggen. Andra kennelnamn kom i ropet och annonserade ut sina utställningsvinnare. Trettio år efter att kriget tog slut hade vi engelska Dazzler gånger flera i alla europeiska colliestamtavlor och franska nerver lite varstans. Intressant vad lite exportmarknad kan åstadkomma med en ras, inte sant?
Den motsvarande tyska hunden led ett bra tag efter kriget av att vara förknippad med fel sorts uniform. Australien hade t ex i tiotals år importförbud på schäfer. Engelska uppfödare fortsatte kalla sina schäfrar för Alsatians - ”elsassare” - för att slippa ordet German i rasnamnet. Så det tog längre tid...
… men schäfern kom igen, fast till en annan värld. Det var inte de gammaldags mörkpigmenterade krävande tjänstehundarna som var intressanta som marknad utan den aktiva, tuffa sporthunden. Prestigehunden. Imagen, exteriören, färgen!
Där det öppnas en marknad, kommer det snart att finnas leverantörer. Så vad hände? Och hur hänger det ihop med hårlag?
Bodil Carlsson
*Se Collieinfo, artikeln Lochinvars ansikte under Artiklar
För bakgrund, se också Collievänner: Axel Oxenstiernas dag 2011 05 03!
Var inte schäfern långhårig/multihårig redan från början? Dock ville man ha en ras som inte förknippades alltför mycket med den långhåriga engelska kusinen fastän man eftersträvade samma arnetskvaliteter. Har läst detta för länge sedan och hann inte (eller brydde mig inte rättare sagt) att kontrollera källorna till detta påstående.
SvaraRaderaJoo...nog har det funnits långhårig (mer eller mindre) schäfer länge. Varför var det inte något att göra ståhej om förrän nu?
SvaraRaderaLinda jag tror inte schäfern som ras var långhårig.
SvaraRaderaMånga gamla bilder på schäfrar är alltid korthåriga.
Tittar man på bilder från förr ser man knappt skillnad på en schäfer och malinois, holländskherdehund, mer än på färgen.
Mer än att schäfern skall ha sin mantelteckning s.k mörk rygg.
Det finns ju långhår hos de belgiska vallhundarna och de holländska. Dem har blivit egna raser eller varianter kanske man kan skriva. men det är stor skillnad på en korthårig malle och en långhårig tervurens. Det kan även födas en terv i en mallekull. Konstigt nog är tervarna inte lika " pigga " som sin korthåriga kusin. Även detta märker jag hos korhåriga collies jämfört med långhårig collie.
" Jag " tror att samtliga raserna var korthår ifrån början, förutan collien då ;-)
Vänligen Pia
hillslettens@hotmail.com