I väntan på lite nyheter från Kydingeholm en kort repetition - inlägg från 2009, som knyter an till till både diskussionerna inom Collieklubben nu i helgen och åsiktskriget inom schäfervärlden, här och utomlands.
Hur gick det till när ättlingarna till de berömda gamla vallhundarna och sanitetshundarna skaffade sig ryktet för dåliga nerver?
Ibland för folk fram tanken att det har nog alltid varit så: de gamla berättelserna om sanitetshundar och annat är nog ingenting annat än just berättelser.
Kanske det. Fast det är lite svårt att förstå att ljudrädsla skulle ha varit väldigt vanlig hos en hundsort som valdes ut för att söka sårade under pågående artilleribeskjutning. Då hade armén väl tänkt ut en annan sorts hund att träna? Eller att tänka sig att utfattiga höglandsbönder med halvvilda får skulle ha haft råd att försörja buntar med modlösa collies.
Det finns ett rimligare alternativ. Det handlar om ganska sent avelsurval. Alla hundraser har ängsliga, eller skotträdda, eller mörkrädda, hundar. Är det möjligt att bedriva avel så att i en ras anlagen för ängslighet breder ut sig och de rädda individer blir fler?
Javisst. Det är lika möjligt som att avla fram eller avla bort vit strimma i ansiktet. Det beror på vad man prioriterar.
Andra världskriget slog ut en stor del av den engelska colliens avelsbas. Maten räckte inte till både människor och hundar, helt enkelt. De som hade hundar kvar att avla på vid krigsslutet drog en vinstlott. Miss Grey lämnade sitt jobb som husmor på ett sjukhus, återgick till sina Ladyparkhundar och fick fram Lochinvar och hans broder Lad. En annan berömd kennel, Riffelsee, fick bl a fram tiken Riffelsee Reward, född -53, som förutom sina utställningsframgångar var en lydnadstävlingshund. Lad var hennes far och Lochinvar hennes morfar, i vanlig engelsk tradition – men här inavlar man iallafall på intelligenta hundar med gott temperament.
Vad hände sedan? Femtiotalet gick, antalet människor med tillräckligt gott om pengar att hålla hund ökade, Lassie-filmerna kom... och nya kennlar stod och stampade i ingången till marknaden.
Lochinvar och hans ansikte blev plötsligt urmodiga. Nya collies utan bläs, men med mera päls, var på modet. Anta att några av sextiotalets hundar hade minst lika stor genomslagskraft i aveln som de gamla Ladypark-bröderna, att linjeaveln på dem var minst lika uttalad...
....men att de tyvärr inte hade lika mycket insida att komma med?
Skulle man undgå att märka en sådan sak? Jo – om man inte ansåg den intressant. Om det värdefulla inte var vad hundarna gjorde. Om man inte delade liv med sina hundar utan hade dem i hundgård för det mesta.
Om det var något annat än insidan man sålde.
Bodil Carlsson
Fast jag tror att man tog vad man haver "förr i tiden". Fanns det collie att tillgå använde man detta. Det var inte speciellt vanligt med vare sig rottis el dobermann på 70 talet på olika brukstävlinga tex. Jag tror inte att det går att jämföra hundar förr och i dag.
SvaraRaderaVi har mkt mera krav på hur hundar skall uppföra sig och om de har taskiga nerver eller inte.
Polisen tog ju in vallhund utav collie eller BC typ som första polishund, fanns ju inte så mkt att tillgå då. Airdaleterrier var ju en annan populär ras då. Schäfern är ju relativ ung som ras därför är det förståeligt att man tog vad som fanns. Tittar man i dag på brukshundsgruppen är dem väldigt många raser. Förr eller på 70 talet fanns ju inte ens hälften utav dem i Sverige.
Jag tycker inte att man skall titta bakåt i tiden för mkt, utan se vad vi har i dag i stället. Hundraser ändrar sig lika mkt som människor ändrar sig, fast i många ggr till det sämre tyvärr. Tittar man tillbaka på herdehundarna i de olika länderna var dem sällan sociala och många ggr var dem inte heller trygga. De användes till sin uppgift, sedan brydde man sig inte om något annat. Skitsamma om hundarna var otillgängliga, nervösa, aggresiva.
Vänligen Pia
hillslettens@hotmail.com
Jo, Pia, just precis vad det här handlar om. Hundraser ändrar sig. Frågan är bara HUR DET HAR GÅTT TILL, för det hände nog inte bara alldeles av sig själv och det är nog ibland en litet annorlunda historia än vad man vill få oss vanliga hundintresserade och vanliga valpköpare att tro...
SvaraRaderaSå låt oss se vad vi har idag i stället och hur vi fick det vi har!
Ja Bodil det är en mkt tråkig sida utav uppfödarsidan, att försöka att anpassa hundraser efter efterfrågan. Stora mjuka pälsar, sävliga hundar ingen leklust och det exteriöra skall vi inte tala om. Schäfern skall ha höga hasar, låga bakdelar för att de skall kunna TRAVA och gunga fram. Vad sjutton hade dem inte detta förr då de hade vinklar som malinois, alltså normala.
SvaraRaderaJa det är kul med mun mot mun metoden alltså ngn säger så skall det vara...Schäfern är en travande ras. Komondoren är också en travande ras ( jag har videofilm hemma på arbetande komondor) De TRAVAR de galopperar sällan fram, de skall kunna trava i oändliga om de vill men inte sjtton har det höga haser eller låg bakdel för en gungande travgång. Nej det är ögat för någon människa de skall tilltala. Jag hade förr kontakt med en äldre herre en domare som bor i Schweiz ( han ägde bla ett kullsyskon till min ovtjarka och komondor i från Sverige)
Han berättade att han en ggn hade dömt schäfer i ett mindre europisktland och han hade i stort sett dömt ut alla schäfrarna den dagen för dem var så illa i sina kroppar och vinklar. Han berättade att det var hemskt att se. Hur populär blev han dååå. Nej de ville inte ha tillbaka honom igen ;-) Han berättade att det gjorde inget för han tyckte det var fruktansvärt illa med schäfer och han ville inte se eländet ändå. Jag var glad att han hade gjort som han hade gjort, markerat att schäfern inte var sund. Det är inte många domare som vågar göra så.
Vänligen Pia
hillslettens@hotmail.com
P.s. Såg att de nu börjar annonsera ut Lh schäferhane till avel på blocket ;-)
Japp nu börjar det...Lh schäfer som är så gulliga, pust !