söndag 12 februari 2012

ATT GÖRA SKILLNAD 2)

SKK gör faktiskt skillnad – jämför med andra nationella kennelklubbar! - och SKK:s olika ledningsgrupper har bevisligen kunnat se framåt. Hunddata, Avelsdata, obligatoriska undersökningar, obligatorisk ID-märkning, förbud mot nära släktskapsavel, maximering av antal avkommor för hanhund, regler för hur tikar får användas i avel, köpe- och fodervärdsavtal... Till och med blandisuppfödarna säljer valpar ”enligt SKK:s regler” och det är ju ett gott betyg: där man blir imiterad, där har man lyckats.
SKK stöder och delfinansierar Collieklubbens projekt för att långsiktigt förbättra rasens mentalitet. SKK inför RAS och SRD. SKK:s ledning uppmärksammar de noslösa hundarnas problem. SKK gör en hel del bra saker.
Men SKK har självt ett problem. Hur får man med sig de minst intresserade?

Inom SKK finns uppfödargrupper som sålt hund i många år utan att behöva lära sig särskilt mycket nytt – det har liksom gått bra ändå. Inte oväntat ser de förändringar som någon sorts attentat, eller (i bästa fall) som onödiga påhitt. Ryktet säger att när Per-Erik Sundgren en gång skulle försöka lära ut grunderna i genetik, så avfärdades han med frågan: ”Och hur många kullar har han fött upp?” (alternativt, beroende på vem som berättar: ”Och hur många cert har han vunnnit?”) Jag vet inte om det är sant, men det skulle kunna vara det. Tongångarna känns igen. Någon som var med när Ronnie Irving talade inför svenska uppfödare i röran efter Pedigree Dogs Exposed var länge efteråt tagen av entusiasmen i applåderna, när Irving dissade genetik och vetenskap och allt det där nya, som inte hör till hantverket. Dog-breeding is an art, sa Irving och Irving, you know, is one of us.

Att vara stolt över traditionen och yrkesknepen inom sitt hantverk är ingen dålig sak. Men i det här hantverket finns ett inbyggt problem, som är litet speciellt. Traditionen sabbar med tiden sitt grundmaterial!
Tradition och yrkesknep inom hundaveln är redan hundra år gamla och de fungerar inte över tid. Man kan starta en ras med dem, men inte fortsätta. Ju längre tid man driver en smalbasig ”renras” mot ökande inavelskoefficienter och extremare exteriör, desto fler obehagliga överraskningar får man. Tyvärr tar det många hundgenerationer innan effekterna slår igenom, så den tidiga enskilda uppfödaren har goda chanser att slippa upptäcka saken. Dessutom hör det i högsta grad till traditionen att det man eventuellt har upptäckt, det håller man tyst om. Sedan, längre ned i kedjan, står någon annan uppfödare där som ett frågetecken och känner sig utpekad och påhoppad som upphovet till allt ont i hundvärlden, som alla djurskyddsfrågors moder; som djurrättsaktivisternas favoritmåltavla i vissa länder och som exempel på behovet av konsumentupplysning i andra.

Hur få med folk på att ändra på något som gick så bra så länge? Gett så mycket tillfredsställelse och tillhörighet och position som renrasavel har gjort de senaste femtio åren?
När blir stoltheten något annat? När blir traditionen en rävsax?

Kanske när bekräftelse springer iväg med omdömet. Så länge X lyckligt tävlar med sina uppfödarkollegor om att sälja schäfer för stora pengar till Asien och tapetserar finrumsväggen med utmärkelser, kommer X inte att se att det är något fel på hundarnas ryggar och rörelser. X kommer att bemöta vem som helst som säger något om saken som den okunniga schäferhatande tölpen förtjänar. X kommer att hemlighålla röntgenresultat som visar extra ländkota, men berätta att höfterna minsann är fantastiska. X kommer att hävda att blödarsjuka, det har aldrig funnits på X-kennelns linjer... och ställa sin tik i kö till nästa matadorhane.
Gör det X till en penninggalen skurk? Nope. Tvärtom! X drivs av kärlek till sin uppfödning i kombination med den allmänt förekommande mänskliga vanan att följajohn. Givetvis är X själaglad över att hans fantastiska ras uppskattas efter förtjänst. Går det att få en skaplig slant för valparna dessutom, så gör det väl inte direkt ont. Men pengar kommer längre ner på listan över drivkrafter.
Det är snudd på beklagligt, för pengar är förändringsbenägna. Pengar lär sig gärna nytt, pengar har inga problem med att se utanför lådan. Så om de mest traditionsmedvetna uppfödargrupperna bara hade varit ute efter pengar, då hade situationen varit enklare för många nationella kennelklubbar.
Det hade räckt med att peka på vilken som är den bästsäljande rasen idag.


Bodil Carlsson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar