Så på BorderWars har ni historien om varför någon väljer att acceptera risken att få en blind och döv hund att sätta i avel. Om ni fortsätter till artikeln Double Merle Progeny at Westminster och scrollar ner, så hittar ni BOB-vinnande hundens stamtavla. Ni ser inte fel: en och samma hund är farfars far, farmors far, morfars far och mormors far, plus lite annan släktskap. Mormor och farmor är helsystrar och 4 av 8 hundar i stamtavlans tredje led är faktiskt en enda individ. Det kallas för pedigree collapse. I en normal stamtavla för folk eller fä blir det fler individer ju längre bakåt i generationerna man tittar. Men inte när det avlas på detta viset: stamtavlan krymper ihop som en urpyst ballong när en enda individ spelar rollen som olika förfäder ett antal gånger. Chris – som brukar veta vad han pratar om – beräknar inavelsgraden för BOB-vinnande hund till runt 20%. Vet ni vad det betyder? 20% av alla anlag är dubblade.
Den tysta sidan av historien* publicerades i Hundsport för några år sedan med stamtavlornas inavelsgrader beräknade av Per-Erik Sundgren. Det fanns inget saklig fel i den artikeln – garanterat inte när det gäller beräkningarna av inavelsgrad! - och uppgifterna kom direkt ur en engelsk colliebok, som liknar ett långt andäktigt hovreportage om alla de framgångsrika uppfödarna och alla de framgångsrika hundarna och alla de storslagna vinsterna som gjorde de där uppfödarna och de där hundarna just så oerhört framstående. Vem som helst kan läsa boken. Men att skriva om det som står där – då ramlade taket in!
Den mest inavlade tiken i artikeln hade en inavelsgrad på runt 15%.
Stamtavlorna ser ungefär likadana ut för den amerikanska nutida collien Wyndlair Cherokee Vindication** som för engelska sjuttiotalshunden Everlovin´Emily at Corydon**. Från Brasilien hör man att det finns aktuella stamtavleexempel som ser ännu värre ut, mycket värre: nära släktskapsparningar hit och dit i generation efter generation.
Inga människor avlar hästar så. Det är snart hundra år sedan Hushållningssällskapet började rotera ardennerhingstarna mellan olika landsändar!
Så varför fortsätter artonhundratalsbiologin just inom hunderiet? Jag tror att det är rätt enkelt. Har inte ett skvatt med hund att göra – handlar enbart om social tävlan mellan människor. Överallt där aveln styrs av en liten informell klubb som kappas om typ och flash och stil; och överallt där berättelserna från hundvärlden levereras på glansigt papper med fyrfärgsfoton av andäktiga hovreportrar vid ringside, som övertalar sig själva och alla andra att den lilla fläcken som ljuset från galornas strålkastare faller på är hela hundvärlden– så ser stamtavlorna ut så.
Och överallt, där någon på utsidan lyfter på ögonbrynen, utbryter samma kränkta ramaskri. Inte så konstigt! Gymnasiekursen i genetik räcker för att håret ska stå på ända, när man kikar in i typtillverkarnas hemmaverkstad. Ju fler som kikar in, desto svårare blir det att fortsätta kollapsa stamtavlor.
Och raser.
Därför gör folk som Chris skillnad. Good work, lad – keep it up!
Bodil Carlsson
*Artikeln går att läsa på Collieinfo, länk till höger, under Klarspråk 7.
** Vi brukar inte publicera kennelnamn. Men Emily är död sedan mycket lång tid, medan Vindication dels förekommer med hela namnet i den artikel vi länkar till, dels faktiskt vann BOB på Westminster och av båda skälen knappast är okänd längre.
Det är ju fullkomligt barockt!! Det är ju likadant i andra raser. Tittar man på stamtavlor så blir man mörkrädd. Ibland är det ju hur hög inavelsgrad som helst.
SvaraRaderaMarie Thorstensson, Osby
Hej Marie! Visst är det konstigt? Man behöver som sagt inte vara doktorand i modern genetik för att bli mörkrädd. Man behöver inte gymnasiekursen i biologi heller. Kunskapen om riskerna med upprepad släktskapsavel är gamla - den moderna genetiken förklarar s a s bara mera exakt VARFÖR det är oförnuftigt att ägna sig åt sådant. Vanligt folk vet ändå att det är fel.
SvaraRaderaDe enda som inte vet är en viss typ av hundmänniska. Hur kan det komma sig?